Då har den då äntligen släppts och äntligen har jag fått trycka i debutplattan med DUST i CD-spelaren. Eftersom jag bevittnat några gig med DUST sedan tidigare hade jag en föraning om hur det skulle låta, men jag hade inte tänkt mig den härliga ljudbild som når örat. Eller borde jag bli förvånad över ljudbilden? Bandet är inga duvungar och alla älskar hårdrock från guldåren på 70-talet så att musiken och sången skulle påminna om fornstora dagar är förväntat när jag väl tänker efter.

Hur som helst är öppningsspåret, Bad Boy, min favorit med bandet. Jag tycker att den låten direkt visar vilken typ av musik och stil bandet vill ha. Det är inga ursäktanden utan rak och tydlig hårdrock. Titelspåret, Tequila Shiver, är även den en låt som jag vet många kommer att gilla. Själv älskar jag bandets kompromisslösa stil. Albumet fortsätter i en rak och tydlig bana och efter en stund landar skivan i låten Black Dressed Woman som jag hoppas kommer spelas i radio. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om de olika låtarna men jag avslutar med att pusha lite extra för Mojo. Lyssna på den och ni förstår varför.

Hur skulle jag då beskriva DUST? Jo, som ett Badlands för 2000-talet. De ger 70-talets hårdrock en nyfrälsning och vågar göra den lite mer modern för oss på 2000-talet. En rolig detalj är att DUST betyder “skitstövel” på norska.