SnowyDet finns många musiker som har många bollar i luften men jag tror det finns en person som vinner och det är allkonstnären Snowy Shaw. Göteborgaren  startade sin musikaliska bana med skapandet av bandet Gummiband, som kan vara ett av de roligaste bandnamnen jag hört talas om. Snowy berättar i intervjun att han tackat nej till bland annat Saxon och att Uriah Heep är en stor förebild inom musiken.

 

Berätta lite om personen Snowy Shaw. Vem är han och vad sysslar han med?

Ja, vad ska jag säga. En i grunden bångstyrig snubbe från förorten i Göteborg som valde att viga sitt liv åt sin stora passion musik och vägra följa den konventionella normen med utstakade stigar, och istället haft ett äventyrligt liv i hårdrockens tecken med otaliga turnéer runt hela världen. Och på den vägen har det fortsatt. 2014 gav jag ut min Live DVD/CD boxen Snowy Shaw: 25 years of madness in the name of metal som på ett intressant sätt sammanfattar min musikaliska historia och samtidigt kan ses som startskottet för resten av mitt liv som artist.

Inte bara har jag gjort mig känd för att gå min egen väg, jag är också en starkt ambassadör för DIY eller “Själv är bäste dräng” på ren svenska och driver eget skiv & produktions bolag med web-butik med mera och allt som hör till. Förutom mitt egna solo band gör jag även vid sidan av diverse session/studiojobb som sångare, bassist, trummis, gitarrist, låtskrivare, producent, art director och designer på internationell basis.

Hur kommer det sig att du började med musik. Var trummor ditt förstaval redan i början av karriären?

Jag blev så många andra i min generation förhäxad av KISS, som jag upptäckte med Destroyer som 7 åring och det var det i särklass coolaste skit man skådat. Perfekt övergång från min stora fascination för skräck och superhjälte serier med sagolikt häftig produktion av geniet Bob Ezrin. Det var nästan som soundtracket till en film som spelades upp i huvudet.
Något år senare fick jag chansen att medverka som Peter Criss när skolans äldre killar härmade KISS vid skolavslutningen och efter det tänkte jag att Wow! en vacker dag skall jag starta mitt eget rockband och lira trummor. Jag hade dock ingen aning hur det skulle gå tillväga eftersom jag kände typ ingen som hade instrument eller kunde spela en enda ton. Man kunde ju inte engelska heller för den delen så l lösningen kom ett par år senare i samband med den svenska vågen av rock band kom runt 1980 med Noice, Gyllene Tider, Snowstorm osv. Dom sjöng ju på svenska och då såg jag en öppning och kunde i allafall börja skriva texter och tvingade några skolkamrater att starta egna band Gummiband. En efter en föll dom bort i brist på intresse eller så bytte jag ut dem till mer jämnbördiga killar. Bland annat gitarristen Mikael “Moon” Myllynen som senare lirade med Madison och King Diamond. Med åren blev det väl så att jag vid sidan av plinkade mer och mer på gura eller bas och skrev låtarna eftersom ingen annan ville eller kunde eller hade några idéer, och jag tröttnade helt enkelt på att sitta bakom trummorna och försöka instruera genom att fräsa fram riffen med munnen. Och på den vägen är det.

Ditt CV är fyllt av olika band. Du kom in i King Diamond 1989 och har sedan fortsatt att spela I en mängd olika band. Hur kommer det sig att du inte “rotat” dig som trummis i ett enda band?

Först och främst så var väl valet att ha trummor som huvudinstrument kanske inte helt idealiskt då jag oftast varit den pådrivande och betraktar mig nog främst som låtskrivare och allmänt den ledande påhittiga idésprutan. Så om jag inte får tillräckligt mycket utrymme eller utlopp för mina andra kreativa förmågor bortsett från att just lira trumma då mår jag inte bra i det långa loppet. Ända sen början så startade jag ju mitt band och har väl egentligen aldrig haft för avsikt att gå med i någon annans band som enbart som trummis. Det har liksom bara blivit så eftersom jag haft förmånen att få såpass lockande anbud från etablerade band att jag inte kunnat motstå frestelsen, och det har ju varit väldigt lärorikt, berikande och kul också. Det har ju blivit åtskilliga band genom åren där jag haft varierande positioner, som t.ex bassist / andre sångare i norska Dimmu Borgir eller sångare och frontman i Therion där jag dessutom vid sidan av anlitades designa och bygga all scen dekor, kläder och som promo fotograf inför världsturnén 2007. Även om det blivit en hel radda band så är det minst lika många namnkunniga band som jag tackat nej till dom senaste 25 åren, som t.ex Saxon, Yngwie Malmsteen, Manowar, Bloodbath för att bara nämna några få.

DimmusnowyJag kan förstå att folk drar den förenklade slutsatsen att jag är rastlös men det är ju som sagt inte hela sanningen. Jag brinner väldigt intensivt men kort och tröttnar snabbt och vill gå vidare och ta mig ann nya utmaningar. Sen om jag skall vara ärlig så är jag väl inte speciellt lättroad i kombination med att jag är mycket bestämd och dominant, och får jag inte som jag vill eller tycker övriga medlemmar är för oengagerade så tar jag helt över eller väljer att dra vidare. Tror det är just därför jag fortfarande är aktiv efter alla dessa år, då jag följt mitt hjärta och bytt både band och musikalisk inriktning, instrument och position. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle enbart fortsatt som trumslagare i King Diamond under de senaste 27 åren.

Det är inte bara trummor som du kan hantera riktigt bra. Du har bland annat varit gitarrist i bandet Notre Dame. Kan det ibland kännas skönt att få stå I rampljuset även på scen?

Det är ganska lustigt det där fenomenet och jag har funderat en del på det där med trummisar som lämnar bakgrunden och blir frontmän och sångare. Det finns nån underliggande paralell och attraktion där och sambandet är vanligare än man tror. Förutom dom mest självklara som Dave Grohl, Nicke Andersson och Phil Collins, så började även storheter som Iggy Pop och Bon Scott som trummisar. Det verkar finnas någon relation eller ömsesidig attraktion mellan just de båda positionerna.

Vad det beträffar Notre Dame, så var ju det mitt egna band, och då menar jag i ordets rätta bemärkelse eftersom “bandet” endast bestod av mig och jag gjorde själv allt du kan se och höra på dom 5-7 plattor Notre Dame släppte. På omslagen osv tog jag helt enkelt in några polare som jag tyckte såg coola ut att gestalta mina påhittade band karaktärer.

Du är liksom jag ett stort fan till Uriah Heep. Vad har bandet som betytt för dig som musiker när du skriver musik?

Väldigt mycket faktiskt och är fortfarande en utav mina största inspirations källor som låtskrivare. och då menar jag Byron-eran och Hensley kompositioner i synnerhet. Jag upptäckte dom egentligen inte riktigt förrän ca 1985 då jag helt tröttnade och gav upp på de rådande trenderna inom hårdrocken och all skit som släpptes på den tiden. Istället valde jag att titta bakåt för att upptäcka gammal musik men som för mig var ny men även återupptäcka en hel del. Sådant jag tidigare missat eller varit lite för ung för under tidiga 70 talet som Uriah Heep, Alice Cooper, Ziggy-era Bowie, Sparks, Arthur Brown osv.

När och var kan man se dig spela under vår/sommar?

Så här långt är en handfull festivaler inbokade och det kommer sannolikt bli ett gäng ytterligare, bland annat Wacken i Tyskland, Karmöygeddon i Norge. Men det enda i Sverige så här långt är MetallSvenskan i Örebro. Eventuellt blir det även Sweden Rock men detta ligger fortfarande under förhandling.
Jag kör ju nu enbart mitt solo band Snowy Shaw men att ingå i andras band känns för min del som ett avslutat kapitel faktiskt. Och därav tackar jag konsekvent nej till alla sådana erbjudanden men det utesluter inte att jag medverkar på deras plattor i egenskap av musiker eller sångare.

Dina fem favoritskivor I samlingen

Antar att du menar min totala skivsamling och inte bara Uriah Heep… Alltid svårt att lista ett så begränsat antal som 5 stycken och i turordning, men om jag skall inkludera en UH får det väl bli den jag tycker är mest helgjuten som album även om jag tycker det finns starkare enstaka låtar på andra LP. Står mellan Demons and Wizards och Sweet Freedom,.. får la välja den sist nämnda dårå.. :-) I övrigt..

KISS – Destroyer
Manowar – Into Glory Ride
Judas Priest – Sad wings of Destiny
Nazareth – Loud N´Proud


Category: Intervjuer

About the Author


2 Responses to Intervju: Snowy Shaw

  1. hawnz says:

    Saying no to Manowar must of been the hardest No ever spoken in the history of history !?

    Keep slaying brother !

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

January 2018
M T W T F S S
« Dec    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031