Category Archives: Intervjuer

SnowyDet finns många musiker som har många bollar i luften men jag tror det finns en person som vinner och det är allkonstnären Snowy Shaw. Göteborgaren  startade sin musikaliska bana med skapandet av bandet Gummiband, som kan vara ett av de roligaste bandnamnen jag hört talas om. Snowy berättar i intervjun att han tackat nej till bland annat Saxon och att Uriah Heep är en stor förebild inom musiken.

 

Berätta lite om personen Snowy Shaw. Vem är han och vad sysslar han med?

Ja, vad ska jag säga. En i grunden bångstyrig snubbe från förorten i Göteborg som valde att viga sitt liv åt sin stora passion musik och vägra följa den konventionella normen med utstakade stigar, och istället haft ett äventyrligt liv i hårdrockens tecken med otaliga turnéer runt hela världen. Och på den vägen har det fortsatt. 2014 gav jag ut min Live DVD/CD boxen Snowy Shaw: 25 years of madness in the name of metal som på ett intressant sätt sammanfattar min musikaliska historia och samtidigt kan ses som startskottet för resten av mitt liv som artist.

Inte bara har jag gjort mig känd för att gå min egen väg, jag är också en starkt ambassadör för DIY eller “Själv är bäste dräng” på ren svenska och driver eget skiv & produktions bolag med web-butik med mera och allt som hör till. Förutom mitt egna solo band gör jag även vid sidan av diverse session/studiojobb som sångare, bassist, trummis, gitarrist, låtskrivare, producent, art director och designer på internationell basis.

Hur kommer det sig att du började med musik. Var trummor ditt förstaval redan i början av karriären?

Jag blev så många andra i min generation förhäxad av KISS, som jag upptäckte med Destroyer som 7 åring och det var det i särklass coolaste skit man skådat. Perfekt övergång från min stora fascination för skräck och superhjälte serier med sagolikt häftig produktion av geniet Bob Ezrin. Det var nästan som soundtracket till en film som spelades upp i huvudet.
Något år senare fick jag chansen att medverka som Peter Criss när skolans äldre killar härmade KISS vid skolavslutningen och efter det tänkte jag att Wow! en vacker dag skall jag starta mitt eget rockband och lira trummor. Jag hade dock ingen aning hur det skulle gå tillväga eftersom jag kände typ ingen som hade instrument eller kunde spela en enda ton. Man kunde ju inte engelska heller för den delen så l lösningen kom ett par år senare i samband med den svenska vågen av rock band kom runt 1980 med Noice, Gyllene Tider, Snowstorm osv. Dom sjöng ju på svenska och då såg jag en öppning och kunde i allafall börja skriva texter och tvingade några skolkamrater att starta egna band Gummiband. En efter en föll dom bort i brist på intresse eller så bytte jag ut dem till mer jämnbördiga killar. Bland annat gitarristen Mikael “Moon” Myllynen som senare lirade med Madison och King Diamond. Med åren blev det väl så att jag vid sidan av plinkade mer och mer på gura eller bas och skrev låtarna eftersom ingen annan ville eller kunde eller hade några idéer, och jag tröttnade helt enkelt på att sitta bakom trummorna och försöka instruera genom att fräsa fram riffen med munnen. Och på den vägen är det.

Ditt CV är fyllt av olika band. Du kom in i King Diamond 1989 och har sedan fortsatt att spela I en mängd olika band. Hur kommer det sig att du inte “rotat” dig som trummis i ett enda band?

Först och främst så var väl valet att ha trummor som huvudinstrument kanske inte helt idealiskt då jag oftast varit den pådrivande och betraktar mig nog främst som låtskrivare och allmänt den ledande påhittiga idésprutan. Så om jag inte får tillräckligt mycket utrymme eller utlopp för mina andra kreativa förmågor bortsett från att just lira trumma då mår jag inte bra i det långa loppet. Ända sen början så startade jag ju mitt band och har väl egentligen aldrig haft för avsikt att gå med i någon annans band som enbart som trummis. Det har liksom bara blivit så eftersom jag haft förmånen att få såpass lockande anbud från etablerade band att jag inte kunnat motstå frestelsen, och det har ju varit väldigt lärorikt, berikande och kul också. Det har ju blivit åtskilliga band genom åren där jag haft varierande positioner, som t.ex bassist / andre sångare i norska Dimmu Borgir eller sångare och frontman i Therion där jag dessutom vid sidan av anlitades designa och bygga all scen dekor, kläder och som promo fotograf inför världsturnén 2007. Även om det blivit en hel radda band så är det minst lika många namnkunniga band som jag tackat nej till dom senaste 25 åren, som t.ex Saxon, Yngwie Malmsteen, Manowar, Bloodbath för att bara nämna några få.

DimmusnowyJag kan förstå att folk drar den förenklade slutsatsen att jag är rastlös men det är ju som sagt inte hela sanningen. Jag brinner väldigt intensivt men kort och tröttnar snabbt och vill gå vidare och ta mig ann nya utmaningar. Sen om jag skall vara ärlig så är jag väl inte speciellt lättroad i kombination med att jag är mycket bestämd och dominant, och får jag inte som jag vill eller tycker övriga medlemmar är för oengagerade så tar jag helt över eller väljer att dra vidare. Tror det är just därför jag fortfarande är aktiv efter alla dessa år, då jag följt mitt hjärta och bytt både band och musikalisk inriktning, instrument och position. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle enbart fortsatt som trumslagare i King Diamond under de senaste 27 åren.

Det är inte bara trummor som du kan hantera riktigt bra. Du har bland annat varit gitarrist i bandet Notre Dame. Kan det ibland kännas skönt att få stå I rampljuset även på scen?

Det är ganska lustigt det där fenomenet och jag har funderat en del på det där med trummisar som lämnar bakgrunden och blir frontmän och sångare. Det finns nån underliggande paralell och attraktion där och sambandet är vanligare än man tror. Förutom dom mest självklara som Dave Grohl, Nicke Andersson och Phil Collins, så började även storheter som Iggy Pop och Bon Scott som trummisar. Det verkar finnas någon relation eller ömsesidig attraktion mellan just de båda positionerna.

Vad det beträffar Notre Dame, så var ju det mitt egna band, och då menar jag i ordets rätta bemärkelse eftersom “bandet” endast bestod av mig och jag gjorde själv allt du kan se och höra på dom 5-7 plattor Notre Dame släppte. På omslagen osv tog jag helt enkelt in några polare som jag tyckte såg coola ut att gestalta mina påhittade band karaktärer.

Du är liksom jag ett stort fan till Uriah Heep. Vad har bandet som betytt för dig som musiker när du skriver musik?

Väldigt mycket faktiskt och är fortfarande en utav mina största inspirations källor som låtskrivare. och då menar jag Byron-eran och Hensley kompositioner i synnerhet. Jag upptäckte dom egentligen inte riktigt förrän ca 1985 då jag helt tröttnade och gav upp på de rådande trenderna inom hårdrocken och all skit som släpptes på den tiden. Istället valde jag att titta bakåt för att upptäcka gammal musik men som för mig var ny men även återupptäcka en hel del. Sådant jag tidigare missat eller varit lite för ung för under tidiga 70 talet som Uriah Heep, Alice Cooper, Ziggy-era Bowie, Sparks, Arthur Brown osv.

När och var kan man se dig spela under vår/sommar?

Så här långt är en handfull festivaler inbokade och det kommer sannolikt bli ett gäng ytterligare, bland annat Wacken i Tyskland, Karmöygeddon i Norge. Men det enda i Sverige så här långt är MetallSvenskan i Örebro. Eventuellt blir det även Sweden Rock men detta ligger fortfarande under förhandling.
Jag kör ju nu enbart mitt solo band Snowy Shaw men att ingå i andras band känns för min del som ett avslutat kapitel faktiskt. Och därav tackar jag konsekvent nej till alla sådana erbjudanden men det utesluter inte att jag medverkar på deras plattor i egenskap av musiker eller sångare.

Dina fem favoritskivor I samlingen

Antar att du menar min totala skivsamling och inte bara Uriah Heep… Alltid svårt att lista ett så begränsat antal som 5 stycken och i turordning, men om jag skall inkludera en UH får det väl bli den jag tycker är mest helgjuten som album även om jag tycker det finns starkare enstaka låtar på andra LP. Står mellan Demons and Wizards och Sweet Freedom,.. får la välja den sist nämnda dårå.. :-) I övrigt..

KISS – Destroyer
Manowar – Into Glory Ride
Judas Priest – Sad wings of Destiny
Nazareth – Loud N´Proud


Category: Intervjuer

CJGrimmarkNarnia var nog det första “kristna” bandet jag upptäckte i min ungdom. Bandet blev kanske inte så stora som vore rättvist men nu är de tillbaka efter ett par års tystnad. Gitarristen och en av grundarna till Narnia, CJ Grimmark, har tagit sig tid att svara på lite frågor. Bland annat kan man läsa om Narnias spelning ihop med Mayhem samt om hur han ser på sin kristna tro.

Berätta lite om personen CJ Grimmark. Vem är han och vad sysslar han med?

Ja du…han sysslar med allt möjligt. Jag har ju musicerat med alla möjliga genom åren. Narnia, Rob Rock, Jerusalem, Empire 21, FullForce, Saviour Machine och ett antal andra där jag bara hoppat in hastigt. Roland Utbult, E-Type samt en mängd studiojobb.
För tillfället förbereder jag mig för en mini-turné med Jerusalem där vi till en början kör 4 spelningar i Norge och sedan Sweden Rock Festival efter det. Sedan är det en tids break och sedan kör vi igen med mer Norge, Sverige och Holland framöver.
Empire 21 som precis har släppt platta håller också på att finslipa på showen inför vårt första gig i sverige som ska ske på Gullbrannafestivalen i början av juli.
En ny Narnia-skiva är också under uppbyggnad, vilket känns väldigt kul.
Annars jobbar jag även på musikaffär, Nya Musik i Jönköping, där jag främst säljer elektriska och akustiska gitarrer, förstärkare mm.
Under de senaste åren har jag engagerat mig starkt i det rättsfall som min fru Ellinor och hennes fantastiska jurister driver mot Jönköpings Landsting, och i förlängningen mot Sverige om fallet behöver tas ända till Europadomstolen. Fallet rör avsaknad av samvetsfrihet inom vården, en mänsklig rättighet som enligt internationell lag ska gälla även i Sverige. Lägg därtill två barn, som är viktigast av allt, på det så är schemat ganska fullt.

Du har spelat I Narnia sedan tidens början. Berätta lite om varför ni började spela “power metal” samt hur det var då ni bildade gruppen. Vilka var med på tåget direkt?

Vi har nog aldrig definierat Narnia’s musik som “power metal”, men vi startade under en tid då den musik vi då gjorde var i stort sett utdöd. Christian ringde mig en dag i Januari eller Februari -96 och undrade om jag var intresserad av att göra en skiva med honom. Vi skulle båda bidra med material. Dels omskrivna låtar från tidigare projekt men också en del nytt.
Stora bolag som tyska Nuclear Blast och Japanska Pony Canyon nappade direkt. Första plattan gjordes, mer eller mindre, av enbart Christian och mig samt teknikerna Mattias Rydell och Jörgen Bolmstad. Basisten Jakob Person klev in på en låt, och han blev sedan bandets basist under 4 år framöver. Första livegigets sättning var, utöver mig och Christian, Jakob Persson på bas, Martin Härenstam (då Claesson) på keyboards samt Fredrik Junhammar på trummor. Martin finns i bandets sättning idag, 2015, medan Fredrik klev av direkt efter första giget i Huskvarna Folkets Park, våren -97.
Fredrik ersattes snabbt av nuvarande trummisen Andreas ”Habo” Johansson. Ett antal medlemmar har kommit och gått mellan 1996 och 2015, och självklart har en och annan vikarie och session-musiker figurerat. Jag låter bli att nämna alla vid namn av den enkla anledningen att jag inte vill riskera att glömma någon ;)

Narnia är något så ovanligt som ett kristet band. Vad betyder det för dig som musiker?

Det betyder i stor sett ALLT för mig som både människa och musiker. Det betyder inte att jag går och tänker på det hela dagarna på det sätt som man kanske utifrån kan tro. Det hela är väldigt naturligt, med tron och gudsrelationen som konstant ligger till grund för min tillvaro. Jag söker inte ”tröst” i religion, ritualer och regler, utan jag är helt enkelt övertygad om att Gud och Jesus är på riktigt och vill att det ska forma mitt liv…ungefär så, väldigt enkelt. Det handlar som tur är inte om att vara perfekt enligt någon inbillad religiös mall, för då hade jag varit körd för all evighet, men jag ger heller inget för en modern tolkning där inget tros spela någon som helst roll. Det handlar om hjärtats inställning, men inte religiös perfektion. Religion står i motsats till frihet, som jag ser det…en Gudsrelation är något helt annat.

Vilka fördomar brukar ni få slåss mot?

Vi har ju stött på massvis med attityder, förstås. Som att metal och kristen tro inte hör ihop. Man gnäller på Siewert Öholm som på 80-talet gjorde sina berömda uttalanden om ”VASP” (W.A.S.P), men de största kritikerna av Siewert’s uttalande har knappast varit mer öppet sinnade, om man säger så;) Blackie Lawless är ju idag öppet kristen, så jag antar att han inte längre bör lira metal enligt de rättrogna.
Men vi har mött väldigt mycket positivt också. Vi har ju samarbetat med otroligt många band, arrangörer och bolag som inte alls delat vår tro, men de har respekterat oss, och vi dem, ändå. ”Gillat olika”, fast på riktigt istället för den floskel det blivit i dagens sverige där alla ska tycka likadant för att välkomnas i gänget av goda.

En av mina första spelningar jag såg var när ni spelade I Vännäs (Västerbotten). Hur var tiden innan ni slog igenom på riktigt?

Det var en intressant och mycket varierande tid:) Spelningarna man gjorde då var av så extremt varierande karaktär att jag nästan betvivlar att något metalband i historien kan skylta med något liknande. Att inom loppet av några månader göra turné med Ronnie James Dio och sedan spela på ett hem för funktionshindrade i samband med deras Lucia-tåg…t.o.m. utan scen – vi stod rakt på golvet…slå det om ni kan! :)
Vi kunde bli inbjudna att spela på Livets Ord i Uppsala, men också tillsammans med Mayhem och Dismember. Tyvärr blev det inget hos Livets Ord, men däremot delade vi scen med de nämnda banden vid ett tillfälle. Mayhems spelning var så grotesk med allt grisblod, grishuvuden och andra charkprodukter att den blev anmäld till Jordbruksverket, medan vi pratade om Jesus mellan låtarna.

En av mina favoritplattor i samlingen är Long Live the King (1999). Som jag förstått det så var det den första Narnia-skivan med full sättning. Stämmer det?

Tack! Japp, detta stämmer. Det var en sann band effort. Jag nästintill bodde i studion under några varma sommarmånader…en inspelning man sent glömmer.

När bestämde ni er för att låta Narnia återuppstå? När jag läser på nätet är det svårt att få ett riktigt bra svar.

Det är nog för att det är lite svårt att sätta fingret på när det skedde. Christian och jag började höras mer och mer ofta på telefon, och till slut så var en återförening ett faktum.

Fans av Narnia väntar spänt på ett nytt studioalbum. När får vi höra nytt material?

Vi jobbar i den takt som tillvaron tillåter, då branschen genomgått ekonomisk kollaps. Men 2016 ska vi i alla fall vara redo att släppa något, vilket ska bli väldigt kul.

Du har spelat I fler band än Narnia. Bland annat så har du spelat med Mike Andersson i bandet Full Force. Är det en sångare som du skulle vilja samarbeta med igen?

Mike är en fantastisk sångare och en mycket god vän. Jag hade gärna gjort fler saker med Mike, men just nu tror jag inte tiden tillåter. Jag får nöja mig med att snart bjuda in Mike och hans trevliga flickvän på en grillkväll, som vi planerat ;)

Du är, enligt många jag pratat med, en gitarrist som tillhör den absoluta toppen I Sverige. Vilka var dina influenser när du växte upp?

Oj, det där är väl lite väl stora ord, men…det som gällde de allra första åren då mitt musikintresse exploderade runt 9/10-årsåldern var John Norum i och med Europe’s ”The final countdown”-platta. Efter det så kom ju självklart Kee Marcello, Yngwie Malmsteen, Joe Satriani, Gary Moore och Ritchie Blackmore m fl in i bilden. När jag var runt 14 så spelade jag till Gary Moore’s ”Still got the blues”-platta flera timmar varje dag efter skolan.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

Svårt att välja, men jag säger väl
Dream Theater – ”Six degrees of inner turbulence”.
 Peter Gabriel – ”So”
 Yngwie Malmsteen – “Eclipse”
 Queensryche – ”Operation mindcrime”
 Pink Floyd – “Division Bell”


Category: Intervjuer

Marcus ReachAlbumaktuella Reach kommer sannolikt ha fullt upp de kommande månaderna så det känns riktigt trevligt att deras trummis, Marcus Johansson, tog sig tid att ställa upp på en kortare intervju för bloggen. I intervjun berättar han bland annat att han varken har musklerna eller gaddningarna för en säsong i Paradise Hotel samt att låten “Make Me Believe” är något man bör hålla öronen öppna för.

Berätta lite om Reach. När bildades bandet och var kommer bandnamnet ifrån?

– Jag startade bandet 2012 med Ludvig Turner. Vi lärde känna varandra när jag hoppade in som trummis i hans tidigare band. Jag hade under en tid haft en idé och en tanke om att starta ett eget band då jag alltid bara varit trummis med inte så mycket att säga till om. Jag visste direkt efter att jag hört honom spela att han var precis den personen och gitarristen jag skulle kunna starta ett nytt band med. Bandnamnet kom vi fram till efter att ha gått igenom en mängd olika förslag vi tagit fram. Reach är ett snyggt bandnamn rent betydelsemässigt då det har olika betydelser beroende på vem i bandet man frågar. Översatt kan det ju vara till exempel strävan, och alla människor har ju garanterat en strävan efter någonting om det nu må vara lycka, pengar eller hälsa eller vad som helst.

Berätta lite om personen Marcus Johansson. Vem är han och vad sysslar han med?

– Jag är en målmedveten trummis som försöker få ut det bästa av livet kort och gott!

Ni ser ut att vara en blidskön samling killar. Hur träffades ni?

– Som jag nämnde tidigare startade jag bandet med Ludvig, vi hittade sedan sångaren Alex Waghorn via en annons. David Jones som spelar bas kontaktade jag till sist då han är en av mina absolut äldsta vänner. Ett av kraven var ju att de skulle vara snygga också, och det tyckte jag vi lyckades få till.

Debutalbumet är snart i affärerna. Hur känns det att äntligen ha den klar?

– Yes, plattan är äntligen ute för försäljning snart. Det känns fruktansvärt skönt att äntligen få släppa den. Det har dragit ut på tiden på grund av en massa anledningar jag inte tänker gå in på. Hur som helst hoppas jag inte att folk glömt oss sedan våra tidigare musikvideos och singlar. En låt som jag tycker folk ska kolla in lite extra är Make Me Believe som är en sjukt ösig låt som sticker ut på plattan, annars gillar jag Someone Like You som är en jävligt cool melodiös dänga jag och Ludde skrev i slutskedet av inspelningarna.

Ludvig var med i IDOL. Är det tänkt att du ska vara med i nästa säsong av Paradise Hotel? Glida på vågen så att säga.

– Ja det var han och visade att hårdrock fortfarande funkar ute i stugorna vilket är sjukt kul! Njae, det skulle snarare vara Alex som skulle passa bättre i Paradise Hotel, han har ju trots allt musklerna och tatueringarna som verkar vara något slags krav i det programmet?

Förra året var ett bra år för er. Jag personligen tror att Reach står för 2015 års genombrott. Vad tror du om det?

– Va roligt! Ja det hoppas vi verkligen, i nuläget vill vi bara släppa den här plattan och komma ut och spela så mycket som möjligt och visa rockvärlden att vi är nytt band att räkna med framöver.

Jag vet att ni redan i mars ger er ut på vägarna. När får man se er på festivaler?

– Ja, vi har ju först turnén i Sverige med Ozzys gitarrist Gus G och Eclipse, vi kör sedan en vecka med Eclipse i UK. Vårt management jobbar hårt med att få in oss på festivalerna så jag hoppas verkligen vi kommer igång med festivaler snart.

Förutom Reach spelar du trummor i Adrenaline Rush. Något du kommer fortsätta med?

– Ja, precis är med där som trummis vilket jag kommer fortsätta med då de inte krockar med Reach som är prio 1.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

– Oh, denna är ju alltid sjukt svår. Hmm skulle väl säga Pretty Maids – Future World, Scorpions – World Wide Live, Def Leppard – Hysteria, Gary Moore – Wild Frontier, Whitesnake – 1987 är väl några av mina absoluta favoriter. Men på senare tid tycker jag att exempelvis Accepts nya skivor är sjukt grymma, tycker även Eclipses och H.E.A.Ts senaste plattor är sjukt jävla bra. Jag lyssnar på så mycket musik att det svårt att välja ut, men där har du iallafall lite grann från samlingen!


Category: Intervjuer

image
Då har ännu ett år gått och det har varit ett år som varit ganska tufft. Mycket har hänt och personligen har jag vuxit och blivit starkare både fysiskt och psykiskt. Målet att gå ner 5 kg nådde jag med råge och nästa mål under 2014 är att komma ner till 80 kg. Diesel har blivit ett år äldre och oj vad han älskar livet. Finns faktiskt inget bättre än att se honom leva sitt liv.

IMG_2962 IMG_2978

Året började som alla andra år med en vinter som nästan aldrig ville ta slut. Under vintern så var jag på en spelning med W.E.T som nu ska släppas på DVD. Tänk om man får höra min sexiga sångröst i bakgrunden. Det kan ju sluta hur som helst, kanske som i filmen Rock Star ;)wet

Under februari så fick jag äntligen se The Darkness. Jag hade väntat närmare 10 år på att få se dem så lyckan hade nästan inga gränser. En frontman som Justin är det få som kan mäta sig med. En clown och komiker och samtidigt en sjujäkla bra sångare. Februari är även månaden då jag fyller år. Nästa år blir jag 30 och då börjar det nog gå utför. Samma månad såg jag även ToxicRose live för första gången. Jag skrev redan förra året att de skulle bli årets raket och oj så rätt jag hade. ToxicRose har verkligen lyckats ta sig fram genom bruset och det med bravur. Nu väntar jag bara på en fullängdsplatta under 2014.TheDarkness

Andra band som släppte nya album var Gin Lady och Houston. Två band som helt enkelt visar att rutin är viktigt. Två olika stilar men två kanonalbum som de lyckats släppa detta härliga skivår.

Året som har gått har varit mycket “första gången”. För första gången såg jag Gyllene Tider, Black Sabbath, The Darkness, ToxicRose samt Ugly Kid Joe live.image

Det otvivelaktigt mest trista som inträffade 2013 var Trevor Bolders bortgång (Fuck cancer!). Med hans bortgång trodde jag att det skulle bli slutet för Heep. Jag hoppas även att Sweden Rock Festival gör en hyllning till Trevor när Heep spelar. En magisk musiker fick tyvärr lämna in för tidigt.IMG_0480

På det personliga planet har det även varit mycket. Bland annat har jag från och med 7 jan 2014 ett nytt jobb. Bara att ta det steget har varit stort för mig, men ibland måste man hoppa för att lyckas. Amelia tycker rent av jag borde plugga till rektor. Det ligger dock långt fram i tiden, eller? Köpte även en ny stereo och tv under året. Snacka om att slösa pengar på prylar men ibland bara “måste” man. Med nya fönster i lägenheten så slipper man även oroa sig för nackspärr om man sitter på fel ställe.

IMG_2909

Året som gått har även varit ett bra skivår. Listan kommer verkligen att vara blandad men det är bara roligt. Kom ihåg att det här är facit!

1. Houston – II
2. Black Sabbath – 13
3. Casablanca – Riding A Black Swan
4. Enforcer – Death By Fire
5. W.E.T – Rise Up
6. Avantasia – The Mystery Of Time
7. Ken Hensley & Live Fire – Trouble
8. Coldspell – Frozen Paradise
9. Deep Purple – Now What!?
10. Bon Devane – Next To You (ep)

Årets bästa: Jag fick äntligen se The Darkness och Ugly Kid Joe. Det är minnen jag kommer bevara hela livet.
Årets sämsta: Alla som får cancer och som måste lämna in för tidigt. Sämst av allt Trevors död.
Årets mest överskattade: Bon Jovis nya platta. Vilken total glädjedödare. Finns inte mycket som jag skulle kalla på på det albumet. blev nästan provocerad av hur ett så bra band kan sjunka så lågt. Skärpning på nästa album!
Årets mest överskattade 2: Ghost
Årets mest underskattade: Club Asylum som varannan onsdag brakar loss på Anchor. Fler borde hitta dit. Nu snackar jag både band och annat löst folk.
Vad blir 2014 års stora genombrott: Bon Devane tror jag stenhårt på. Får de bara mer tid att spela live kan det bli något riktigt bra.
Vad blir 2014 års stora fiasko: Jag tror att Volbeat på Sweden Rock Festival kommer bli kalkon. Har sett dem innan och det är inte skoj.
Förväntningar på 2014: Nästa år kommer bli spännande. Nytt arbete och nya arbetskamrater. Det kommer verkligen krävas en massa och det ser jag fram emot. När det kommer till musik ser jag fram att se Metallica. Äntligen ska jag få se dem live! Ser även fram emot att höra nya låtar med Uriah Heep. Bandet firar 45 år i hårdrockens tjänst och det kan inte bli annat än tungt.

IMG_7305

 


De har nyss varit en serie på TV4-play där medlemmarna i Pompei Nights fått visa upp sig för den svenska publiken. Mathias Pettersson tog sig tid att svara på en del frågor om bandet och framtiden. Bland annat Pompei Nights satsar nu på en ny EP framåt vårkanten.

Pompei

Berätta lite om Pompei Nights. När bildades bandet och var kommer bandnamnet ifrån?

– Bandet bildades i slutet av 2009. Vi hade jammat med varandra tidigare men det var då Johan bestämde sig för att sjunga istället för att spela gitarr. Då var vi band nog att behöva bandnamn. Namnet snodde vi från filmen The Rocker. Vi körde ett gäng spelningar med lånade basister innan Robban hittade oss runt ett halvår senare.

Jag personligen uppskattar att ni inte vill sätta er i ett fack. Hur skulle ni själva beskriva er musik för någon som aldrig hört er?

– Exakt, fack är tråkigt. Första plattan skulle jag väl beskriva som catchig 80tals rock. Nya EPn som vi jobbar med kommer typ låta som ett annat band. I singeln Rise visade vi vårt nya sound och det kommer gå ännu mer åt det hållet i EPn. Tyngre och modernare. Jag blev personligen trött på, och vet att fler i bandet blev det på “party-rocken”. Det är kul i början men efter ett tag orkar man inte skriva fler sådana låtar.

Ni ser ut att vara en brokig samling killar. Hur träffades ni?

Det är vi. Vi träffades på lite olika håll. Bengan och Olle har känt varandra sen dom gick i blöja typ, båda lirade hockey tills de inte orkade träna mer. Olle ville ha någon att jamma med men orkade inte träffa nytt folk så Bengan fick för sig att lära sig trummor. Jag hade gemensamma vänner till båda och sprang på dem på en buss någonstans och vi snackade om att börja lira. Johan och Olle gick i samma klass på gymnasiet och Robban hitta oss via en annons på Deluxe Music att vi sökte basist.

När du klippte av sig håret och drog på resa. Var det nära att bandet gick under?

Det var pissig stämning innan jag drog, vi kom ingen vart utan stod bara och trampade vatten. Jag var less på allt och de andra ville mycket men gjorde lite. Det blev som sagt klart mycket bättre efter vår stela återförening..

Fick resten av bandet en spark i röven pga att du drog på resa?

– Jag vet inte mer än det jag sett i serien, men allt för mycket verkar ju inte hänt då eller?

Du verkar vara en driftig människa. Är det du som fixar alla spelningar, möten och så vidare?

– Alla har sin roll i bandet och fixar saker på ett eller annat sätt.

Er sångare tog sånglektioner. Är det något han fortsatt med?

– Han tog ett par förra året, det är inget han fortsatt med. (trots mitt tjat)

När ni fick reda på att spelningen på SRF blev sann. Hur firades det? Har svårt att tro att ni gick hem tidigt.

– Haha, jag kommer inte riktigt ihåg. Men jag har för mig att alla gick hem tidigt faktist. Tror det var något vi skulle göra tidigt dagen efter. När de filmades som mest var det sjukt intensivt så vi gjorde inget speciellt just då. Det blev mer ett utdraget firande fram tills festivalen.

Hur är det annars med spelningar? Just nu verkar ni ligga lite lågt med det?

– Det är inte vårt fel. Finns så helvetes många band i Sverige så att få spelningar är inte det lättaste. Det är knappast avsiktligt iallafall. Just nu så lägger vi all energi på att göra en sån bra EP som möjligt. Vi ska skriva det sista materialet nu i Januari och börja med pre-production för att gå in i studion hela Februari.

När kommer nästa skiva komma till oss ute i världen?

– Det blir ingen skiva utan en EP. Dessutom blir det bara digitalt. Nu är det 2013 så släppa en skiva känns meningslöst för det kommer bara kosta mer än det smakar. Sen så lyssnar folk så rastlöst på musik så vi släpper hellre 5-6 svinbra låtar än ett helt album. Spotify har förändrat allt så det är lika bra att acceptera det och anpassa sig.

När Pompei Nights spelar live. Har ni någon speciell rit innan ni går på scenen?

– Det har vi faktist. Vi står alla fem i en ring och säger “jag är bög, sa en tant.” Sen har vi en speciell dans vi kör samtidigt. Vi har märkt att när vi glömmer bort att göra detta så går spelningen oftast åt helvete.

Det här året börjar gå mot sitt slut. Hur skulle du beskriva det här året för Pompei Nights?

– Året har vart intensivt, många toppar och dalar. Tv-inspelningsperioden var sjukt intensiv men klart värt det. Vi har fått förverkliga många av våra tidigare drömmar så det är soft. Att få spela in med en riktigt producent i riktig studio sticker ut. Sweden Rock var också en höjdare.

När får vi se bandet ute på vägarna igen? Är det tänkt att 2013 blir året då ni tuggar asfalt?

– Imorgon om jag fick bestämma. Vi har några roliga spelningar på G närmare sommaren. Har för mig att ska till Finland och Norge en sväng, sen några festivalspelningar. Jag hoppas på bra respons på vår EP som släpps senare i vinter och att den kommer leda till något kul.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?
Avenged Sevenfold – City of Evil
Avenged Sevenfold – S/T
Avenged Sevenfold – Nightmare
Nickelback – Dark Horse
Escape the Fate – This War Is Ours

(ändras hela tiden förutom Sevenfold plattorna, de kommer alltid vara där)


Category: Intervjuer

Jag är väldigt glad att Robert Dahlqvist från Dundertåget tog sig tid att svara på lite frågor kring Dundertåget och lite annat nu under mellandagarna. Robert berättar bland annat att P3 borde sluta vara så livrädda för att spela bra musik samt att en återförening med Hellacopters just nu inte finns på kartan.

presslogga3

Det var ett tag sedan senaste skivan kom ut. Vad beror det på?
– Nytt band, flytt, barn, andra jobb osv…

Ni är ett av de enda rockbanden som har texter på svenska. Varför tror du att så få rockband som skriver på svenska?
– Tror att det faller sig naturligt att man ska sjunga rock på engelska för att den kommer från staterna och för att folk vill slå utomlands.. det har alltid varit så och det kommer alltid vara så.

Efter Hellacopters tog en paus bildades Dundertåget. Hur var den första tiden utan Hellacopters?
– Tomt men också väldigt skönt. Befriande.

På era två album har ni nästan låtit som ett band från 70-talet. Er regeringskritiska ådra har verkligen kommit till tals. Är det lättare att skriva musik när borgarna har makten?
– Nej. Det e Sundström som har skrivit dom politiska texterna, det har INGET med min musik att göra.
Jag håller förvisso med honom annars had ejag inte sjungt texterna men jag hade skrivit samma musik även om vi hade haft en röd regering.

Ni fick ett mycket bra mottagande bland unga vid första släppet. Hur kändes det då musiken blev så väl emottagen?
– Jag blev förvånad och väldigt glad. Jag hade inte väntat mig nånting faktiskt.
Men man vill alltid ha mer, jag blir aldrig nöjd, jag tycker ju att mina låtar e bäst världen och fattar inte varför dom inte spelas i radio.
P3 e livrädda för musik som säger nåt och som sticker ut åt något håll… det ska helst låta som en reklam. Det e tragiskt men tyvärr sant.

Dundertåget har släppt två album. När är det tänkt att det tredje ska komma?
– I vår.

Det har varit en del medlemsbyten. Har det varit pga bråk eller beror det bara på att en del inte orkar med ett hårt turnéliv?
– Olika aspekter som inte nån annan än vi har att göra med.

Några extra roliga turnéminnen som du har lust att delge läsarna?

– Njaee… jag vet inte. Det e så tråkigt att berätta om fylla osv. Det e ofta saker som vi i bandet tycker e skitkul men inte e kul för nån utomstående.

Många Hellacoptersfans hoppas att en dag så ska bandet återförenas. Är det något som kan hända inom en snar framtid?
– Det har jag svårt att se.

Handen på hjärtat. Är det inte skönt att ha ett eget band?
– Jag e skitnöjd!

Hur ser du på den svenska rockscenen? Hur mår den idag?
– Förutom GOAT och Graveyard och Dunder så tycker jag att det e fruktansvärt pinsamt dåligt.

Dina fem favoritalbum?
– Svårt att säga, det pendlar ju… men dom här e ju grymma..
Exile on Main St. – Rolling Stones
Street legal – Bob Dylan
Captured Live – Johnny Winter
Secret Treaties – Blue Öyster Cult
Seven – Bob Seger


Category: Intervjuer

En ny radiokanal kommer snart att starta på webben! Radiokanalen har namnet DistFM. Äntligen en kanal som säger att de kommer spela blandad rock och dessutom satsa på demoband! Det är inte varje dag man får chansen att snacka med en radiopratare, men Annika tog sig tid. Nedan följer en kortare intervju.

 

Förklara för oss. Varför startar man en webradiokanal? 

– Jag har velat starta en radiokanal rätt länge, men det var först i sommar när jag satt och talade med två vänner (Madde & Micke) som kände likadant, som tanke gick till handling. Det vi gemensamt hade var musiken och rocken och vi saknade alla en riktigt bra station, som kunde erbjuda allt inom rock. En station som inte bara spelar hitlåtarna ifrån varje skiva och dessutom körde dem på repeat hela tiden..

Jag stötte sedan av en slump på Janne som var på väg att starta en webbstation han också, och vi bestämde då att istället för att köra igång två likadana stationer att slå ihop påsarna. Janne hade erfarenhet av radio tidigare i RadioVox/Hjärtflimmer. Micke avvaktade lite men jag, Madde och Janne startade sedan DistFm.

Hur hade ni tänkt ta lyssnare från de två stora kanalerna? 

– Jag tror att folk som verkligen älskar rock & metal, kommer att få ut mer av att lyssna på DistFM, då vi kommer att kunna erbjuda så mycket mer än de få stationer som finns nu. Vi är redan nu ett väldigt blandat gäng på 9 st RockDJ´s som har många års erfarenhet av musik/rock som tidigare Dj´s, musiker mm.

Vi kommer att blanda allas musikstilar i en kanal, och många av de låtar som vi kommer att spela är låtar som ej spelas ofta, eller inte alls i radio nu.

Jag personligen föredrar Bandit istället för Rockklassiker då de i alla fall byter musik lite då och då. Hur har ni tänkt kring musiken? 

– Musiken kommer att vara jättebred på DistFM därav vår slogan ”Rock between heaven & hell”. Trash, Metal, Rock, ballader, dödsmetall, Goth & Punk….alla kommer att hitta sin genre, och sina program man vill lyssna på!

Kommer det finnas några kända ansikten/röster i er radiokanal? 

– Ja, igår kunde vi presentera bla Örjan Dr Rock och Annica Holst ifrån Rockklassiker och vi har ännu ett känt ansikte till på gång….

Har saknat mycket av klassiska låtar på radion. Vad ska ni göra för att få medband som Bloodrock och Street i era sändningar?

– Som sagt, vi kommer att köra allt vi kan komma åt i denna kanal och känner någon att vi missat något band, så är det bara att önska på….

Kommer DistFM vara reklamfri eller är det en omöjlighet?

– Vi kommer att köra kortare reklamer, men inte i närheten så ofta som de andra kanalerna.

Det jag kan sakna på de stora kanalerna är bra intervjuer. Kommer ni ha intervjuer eller är det något som ni inte funderat kring?

– Detta kommer absolut att finnas med. Vi har redan varit och intervjuat flera spännande band och artister som vi kommer att ta med i våra program. Detta ärdefinitivt något vi satsar, och vill fortsätta att satsa på!

 Kommer man kunna önska musik via er hemsida? 

– Absolut!!

Jag har läst att ni kommer ha tid för demoband. Hur är tanken kring det? 

– Madde och jag gick i samma funderingar om att lyfta fram nya förmågor, då det finns sådan oerhörd talang därute som ännu inte har fått något skivkontrakt.

Om vi kan vara en språngbräda framåt, så är det ju toppen. Det var så vi kom på idén till vårat program ”Unsigned”.

Kommer ni att söka efter fler medarbetare i framtiden? Några nya förmågor vill säga.

– Det kommer vi säkerligen att göra, då vi har som mål att vi skall fylla 24 timmar 7 dagar i veckan.

 Ni på DistFm har säkerligen en hel massa favoritskivor, men vilka är era fem favoriter? 

– Oj, det är så svårt, man har ju många favoriter – men vill du att jag samlar ihop info ifrån de andra så kan jag göra det.

 

 

Många järn i elden är det många som har. Frågan är om inte Mike Andersson, sångare i Cloudscape och Fullforce, har mer olika järn än många andra. Den espressodrickande sångaren berättar att han inte är rädd för militanta veganer samt att Cloudscape var nära att läggas ner.

 

Vem är personen Mike Andersson?
– En glad espressoälskande skit som lever för musik, vänner och familj.

Du är sångare. Är du skolad sångare eller har du gått din egen väg?
– Jag tog piano och gitarr lektioner som barn men, sången är självlärd, medfödd, absolut gehör…

Någon sångare som du ser upp till?
– Finns många sångare jag gillar…favoriten är dock 70 och 80-talens David Coverdale.

Med bandet Cloudscape har du spelat in 4 album. Vilket album tycker du är det som bäst beskriver er musik?
– Finns inget album som jag anser beskriva vår musik mer än ett annat men, Global Drama är ett speciellt hantverk redan från låtskrivar processen…

Med nya albumet New Era har ni ett antal nya medlemmar. Varför slutade de andra och vad fick er att ta in de nya medlemmarna?
– De gamla medlemmarna lämnade av personliga skäl. Var en tuff tid och ett tag övervägde vi att lägga ner men, lyckligtvis tog vi slutligen beslutet att söka ersättare. Idag är Cloudscape hungrigare än någonsin.

För de som inte lyssnat på Cloudscape, hur skulle du sälja in bandet?
– Melodisk metal med starka melodier och ett kryddstänk progressivitet.

Det här året börjar gå mot sitt slut. Hur skulle du beskriva det här året för Clouscape?
– Det har generellt varit ett bra år. Lite tung grott med att hitta bra bokare men, i övrigt ett bra år.

Får vi se er ute på vägarna under vintern/våren? Om så är fallet, blir det en turné där även norra delarna av Sverige är inräknat?
– Har ingen turne inbokad ännu och de norra delarna av Sverige hoppas vi verkligen vi kan besöka inom kort.

Nu går vi över till Fullforce om det är ok för dig.
– Sure thing!

År 2008 bildades bandet. Hur kom du i kontakt med Stefan Elmgren?
– Det var Magnus Rosen (ex Hammerfall) som introducerade oss för varandra då Magnus var med i Fullforce från början…

Ni hade ett tag Grimmark på gitarr. Hur var han som person? Jag har endast positiva bilder av honom. Stämmer det att han är en positiv människa, men som vill leka för mycket gitarrhjälte?
– Grimmark är en grymt trevlig person och grym musiker och som du säger väldigt positiv. Han leker inte gitarr hjälte…han ÄR en gitarr hjälte.

Debutalbumet “One” fick bra mottagande av media och fans. Känner ni en press att kommande skivan “Next Level” ska ha samma mottagande?
– Vi tror och känner att NEXT LEVEL kommer att få minst lika bra mottagande…om inte ännu bättre.

Ni hade en turné med Edguy. Är Sammet lika galen som det sägs?
– Sammet är grymt trevlig och humoristisk. Galen bakom scen tycker jag nog inte att han är men, grymt trevlig och kul person.

Du är med i en kokbok. Hur kommer det sig?
– Fick en förfrågan förra året om jag ville vara med…bara rock och hårdrocks artister som är med i den . Kan varmt rekommenderas. Var en kul grej att vara med i.

Du är inte rädd att veganerna kommer att hemsöka dig efter att du ställt upp i denna bok?
– Hahaha, noooope.

Du har många järn i elden. Hur orkar du?
– Passion och stark drift.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

Whitesnake – Come ‘an get it
Yes – Close to the edge
Rush – Hemispheres
Yngwie J. Malmsteen – Trilogy
Kansas – Masque


Category: Intervjuer

Det är roligt då en så tufft turnérande trummis som Russell Gilbrook tar sig tid att svara på frågor. Russels största idol är kanske inte riktigt den man tänker sig, men det bevisar att inte alla har en stor rockhjälte som sin största idol.

 

First of all. Who is Russell Gilbrook?

–  I am a drummer that has been playing since the age of 4, had a fantastic teacher therefor was able to play all kinds of music projects.

 When did you decide that your life should involve drumming?

– I’ve always known!
Is there some other bands were you have been a member? Or have you been a lone ranger all your musical life?

– I have been part of a couple of bands but nothing transpired, so was happy doing the session thing.

All people have idols. Who was your idol when you were young? Your biggest influence?

– My drum teacher was my idol, however there were many musicians I looked up to and have been influenced by, John Bonham, Buddy Rich, Mozart, Nat King Cole.

You are a father. Is it hard to leave the family when on tour?

– Of course it’s hard, but I have to be strong other wise I would have to give up touring and that would not be possible.

You´re now a member in Uriah Heep. How did you get that job? Was it a thrill to hear Mick Box voice giving you the news?

– I got it through Trevor Bolder who had been to a drum masterclass that I did, and yes it was great to hear the words “you’ve got it”

Every time that I have seen you guys (Uriah Heep) on stage, you always seem to have a great time. Is it always a party in the Heep-crew?

– Yes we are very lucky to be doing the job we do, and have lots of good times on tour, touring can be a bit stressful but you find ways around it and we have a laugh.

A song that have more “power” live is the song Gypsy. Are you aware that it sounds like you´re crashing the drums when you play the intro? Is there some other songs that you love to play live?

– Well spotted! Yes it’s one of those riffs that you can’t help destroy, I like playing most of the songs live for different reasons.

The last two albums (Wake The Sleeper & Into The Wild) shows that Heep is back on track. Will the new album sound alike or are you trying to get some new sounds?

– This depends on how the writing goes, but I think we will try a couple of new ideas.

Is there a chance that we will hear a song written by you on the next album by Heep? A “Moby Dick” type of song?

– Not sure yet, but you never know what ideas might come up

Another thing, that not many people knows about, is that you will play drums on the next Avantasia album. How did you get in touch with Tobias Sammet?

– Tobias called me after his band Edguy supported Heep at a festival, he loved my playing and asked me to get involved

Any plans for a tour with that band?

– Not at present, but again it depends on people’s schedules.

Do you have a favourite city to play in? If I would be a rock star I would love to play in L.A.

– I like Tokyo, it’s an amazing city, Cape Town is beautiful, there are so many amazing places we’ve played at, I am fortunate to see so much of the world.

Your five favourite albums/songs?
1. Harvey Mason – Earth mover

2. Buddy Rich – The driver.

3. Whitesnake – Still of the night

4. Rainbow – Rainbow rising

5. Tony Iommi – Iommi

These are possibly not my favorites as I have too many to list, I just picked 5 that mean something to me.


Pär Winberg, mannen som arbetat med självaste Bert Karlsson, berättar i denna intervju hur han ångrar sitt val av instrument i musikskolan samt vilken artist som är den vänligaste han har stött på. Pär är mannen som aldrig står still och som har ett av världens bästa jobb, nämligen på Ginza.se.

Berätta lite om personen Pär Winberg. Vem är han och vad sysslar han med?

– Jag är uppvuxen i Skara och började jobba i skvbranschen 1989 hos Bert på Mariann Grammofon. Efter att sedan ha pluggat reklam under ett par år flyttade jag till Stockholm och började jobba på det holländska skivbolaget CNR/Arcade. Vi jobbade mycket med samlingsplattor med TV-reklam och var lite av pionjärer med det i Sverige. Sen ringde Virgin mig och frågade i fall jag ville börja jobba där, vilket jag inte kunde tacka nej till. Där gjorde jag massor av samlingar och best of-plattor med artister som Gary Moore, Roy Orbison, Bryan Ferry för att nämna tre. Jag var även A&R för The Real Group, Åsa Jinder och CajsaStina Åkerström för att nämna tre artister. Otroligt roliga år. Sen köpte EMI upp oss så min karriär fortsatte där med ungefär samma arbetsuppgifter. Göra samlingar, artistsamlingar, nya artistplattor med mera. Också fantastiska år. Jag avslutade min Stockholmsvistelse på Lionheart som ägs av Bobby Ljunggren och hans fru Maria tillsammans med Universal och var A&R där i två år.

Sedan hade jag en lite sejour på Music & Production-skolan i Skara, vilket är Sveriges enda Gymnasieutbildning för musik med riksintag.

Men efter ett år där så snackade jag med Hasse på Ginza.se som jag känt sen början på 90-talet och som jag alltid haft mycket kontakt med och vi bestämde att jag skulle börja jobba där med musikdelen av Ginza. Och där är jag nu. Det är otroligt roligt.

Du arbetar på Ginza. Finns det något som är extra bra med att arbeta där?

– Ehhh… Ja…. Vi har ett lager med 35000 plattor, boxar och annat skoj. Det är farligt att gå därute bland alla fantastiska plattor. Som skivnörd vill man ju köpa massor av plattor hela tiden. Så jag får leva med musik inte bara på fritiden utan även på arbetstid. Jag älskar ju musik så det är en fantastisk förmån att få jobba hos Sveriges största skivförsäljare med just den biten och försöka utveckla den hela tiden. Den fysiska försäljningen sjunker i Sverige och i världen som de flest vet, men vi ökar vår skivförsäljning ganska rejält vilket är skoj. Vi har väldigt trogna kunder och Hasse har ju hållit på i 44 år så det är verkligen ett värdigt företag att jobba för. Sen är det ju inte dumt att ha direktkontakt med alla skivbolag om det är några konserter man vill se wink

Med ett arbete med så många olika skivor att tillgå, har man svårt att få en favorit bland nya artister?

– Inga problem alls. Jag har ju en egen hemsida också som jag startade 1997 som heter THE MELODIC NET. (www.melodic.net) och där skriver vi bara om nya plattor. Det kommer så in i vassen mycket ny bra musik. tyvärr så släpps ju inte en bråkdel i Sverige så jag skulle önska att vi kunde jobba mer med import men vi hinner inte helt enkelt just nu. Den som säger att skivmarknaden/musikbranschen är död och att det inte kommer ny bra musik han är både blind och döv!

Finns det skivor även du har svårt att hitta?

– Njae – inte bland nya plattor. Handlar ganska mycket på CDBABY, Amazon och Ebay. Sen har jag förmånen att få ganska mycket skivor tillskickat mig eftersom jag har sajten. Numera är vi ett tiotal grabbar som skriver för sajten och det är Europas största sajt för melodiös rock i alla dess former. Vi skriver och allt från growl, emo, modern rock, AOR till heavy metal och powerpop och ja västkust medför den delen. Allt som är melodiöst. Sidan är väldigt välbesökt. Det roliga är att vi ofta får plattor från majorbolagen i USA som inte är släppta i Sverige ännu och mycket förfrågningar på intervjuer med stora artister.

Jag funderade länge på att starta en skivbutik då jag var tonåring, men det rann ut i sanden. Hur ser du på dagens skivbutiker? Finns det en framtid eller är det internet som gäller?

– Det finns absolut en framtid för skivbutiker om man driver den rätt. Sälj bra böcker. Sälj musiktidningar. Sälj merchandise. Ha ett litet kafé. Sälj begagnad vinyl som komplement till nya skivor. Jag skulle älska att ha en egen skivbutik. Det är en livstil och brinner du tillräckligt för det och har ett bra läge för en butik som kommer den att fungera många år till.

Liksom många andra är du en sucker för AOR. Vad är det som gör denna typ av musik så bra?

– Jag är uppvuxen på hårdrock och AOR. Mina första plattor jag köpte för egna pengar var Rainbow Rising och Cheap Trick – Live at Budokan för att veckan efter gå och köpa Dream Police-plattan med Cheap Trick. Sen trillade det på med en blandning av NWOBH, klassisk hårdrock a’la Rainbow, Lizzy etc och nånstans kring 1981-1982 när Joe Lynn Turner kom in i bilden hos Rainbow så blev det mer och mer AOR. Jag hade i och för sig köpt nå’n Journey-platta innan och även givetvis några andra melodiösa pomp och aor-plattor men där nånstans kring 1981 blev det ett riktigt intresse. Jag åkte till England på språkresa sommaren 1982 och hade några dagar i London varav jag spenderade all tid och pengar på Shades och andra butiker och kom hem med massor av bra plattor. Sen kom Kerrang och Derek Olivers wimpwire-krönikor och där hittade jag mer och mer plattor och på den vägen är det. Jag är otroligt tacksam att ha fått uppleva slutet av 70-talet och hela 80-talet på riktigt så att säga.

Vad är det som gör att AOR är så bra? Tja vad ska man säga. Lyssna bara på Mark Mangolds keyboardintro i Fools Game med Michael Bolton… Eller Keyboardintrot i Separate Ways med Journey. Och lyssna på refrängerna. Lyssna på de exceptionella sångarna som sätter varenda ton med körer som grädde på moset. En bra refräng som sitter som en fläskläpp med keyboards och maffiga guror… och ja… vet egentligen inte mer vad man ska säga! Samtidigt tycker jag tyvärr att dagens AOR-scen är ganska tråkig. De stora budgetarna som banden hade förr är borta och skivorna låter mest som kopior på hur det en gång var… Visst finns det undantag. Absolut. Det kommer bra plattor i genren fortfarande. Men inte fan har det kommit någon platta i klass med Boltons platta från -83, Fairbain-proddade mästerverket The Big Prize med honeymoon suite från 1986 eller Escape med Journey de sista årtiondet? Den stora eran är förbi. Men jag måste ändå säga att visst… Jag får fortfarande en del kickar av nya AOR-plattor emellanåt.

Finns det någon annan typ av musik som ditt hjärta klappar lite extra för?

– Ja verkligen. Jag är en musikälskare och har en väldigt bred musiksmak. Mitt hjärta och det jag är uppvuxen på är och kommer alltid att vara hårdrock och AOR. Men jag tycker mycket country är bra. Jag gillar modern rock otroligt mycket. Jag tycker powerpop a’la Jellyfish är kanon (finns massor av band i genren), jag älskar mycket symfonirock (tycker dock att den scenen lider av samma syndrom som AOR-scenen), jag diggar många singer songwriters. I synnerhet de lite modernare som exempelvis Brian Vander Ark och Matt Nathanson för att nämna två, jag tycker mycket om gammal klassisk soul. Jag gillar den nya typen av pop som Owl City osv. Jag älskar Keane och Coldplay. Ja listan är lång på vad jag gillar. Bara att kolla in melodic.net smile Men visst – AOR:en och västkustrocken – där är hjärtat från början.

Finns det musik du inte kan lyssna på?

– Reggae och Ska-musik.

Har du någonsin själv varit med i ett band?

– Det är väl lite av min sorg att jag valde B A S K L A R I N E T T som instrument i musikskolan! Hur fan kan man välja det. Så jag kan bara fuska hjälpligt på piano/keyboards och trummor lirar jag när jag är full.

Du är ute mycket och flänger på festivaler. Vilken är din favoritfestival och varför?

– Ett tråkigt svar kanske – men Sweden Rock Festival är verkligen en fantastisk festival. Så otroligt välordnad, skön miljö, trevliga människor och arangörer. Och mycket bra band. Jag tycker det är fantastiskt att vi har en sådan tung festival i Sverige!

I ditt yrke gissar jag på att du träffat en hel del stjärnor. Vilken har varit trevligast samt drygast?

– Jo, det har blivit en hel del genom åren med tanke på jobbet och även via min hemsida och även tidningen jag hade tillsammans med Ola Gränshagen – Frontline. Många artister som till exempel Rolling Stones och Bryan Ferry med flera är alltid artigt trevliga. Maiden är alltid trevliga mot fansen på ett genuint sätt. Speciellt ett par av gubbarna. De här meet n greet-mötena är ofta väldigt uppstyrda av uppblåsta vakter så de blir ofta väldigt korta och könlösa. In och ta ett kort och bort. Nästa – in och ta ett kort och bort… Typ så. Men sen finns det vissa som verkligen tar sig tid. Meat Loaf till exempel. Han fick manager dra ut från rummet på Scandinavium där han satt med alla fans (detta var när han var populär med sin comebackplatta) och tjattrade. Bob Catley är alltid trevlig. Steve Morse är också en otrolig ödmjuk och trevlig kille. När Purple lirade i Göteborg för typ 6-7 år sedan skulle jag ta hand om dom därnere. Bandet var på hotellet och hade mest långtråkigt. Don Airey var supertrevlig och artig. De andra var mest – ja ganska blassé på eftermiddagen. Men Steve frågade artigt om vi inte kunde ta en promenad och om jag kunde visa honom Göteborg litegrann vilket jag gjorde. Sen avslutade vi med att gå på pizzeria och käka varsinn Pizza och prata Dixie Dregs, Kansas och andra grejer. Det underbaraste då var att det satt ett gäng 18-åringar några bord bort och bara stirrade. De trodde nog inte sina ögon. De hade Purple-tröjor på sej några av dom och jag såg att de visste vem det var som satt på pizzerian. Jag kände igen mig själv i deras entusiasm (man har ju själv varit 18-20 år) och en av killarna kom försynt fram efter ett tag och frågade om han fick en autograf. Då satte sig Steve och snackade med grabbarna en stund till jag sa att vi måste kila tillbaka till hotellet. Där har du en ödmjuk snubbe! Ja det finns många. Min största “starstruck” var när jag och några polare fick ha tre dagar tillsammans med min största musikaliska idol – Kevin Gilbert i Stockholm. Han kom upp dit för att han hade tröttnat på USA och ville resa lite och hade numret till en av mina polare och ringde honom. De tre dagarna var helt fantastiska. Sista kvällen hade vi middag hemma i min och frugans lilla etta tillsammans med honom och några vänner och vi hade en otrolig kväll med MASSOR av musikprat. Handrog mer eller mindre ut varenda skiva ur samlingen och kommenterade. -Oh man… Saga… Just love them! Listen to the drumpart on that song… Oh man… Genesis… Han älskade Genesis osv osv. Det tragiska var att några veckor efter han var i Sverige hittade de honom död i sin studio i Kalifornien. Han är min absolut största musikaliska hjälte.

Den drygaste… Det finns ju några men Jörgen Holmstedt och jag satte ihop tre i mitt tycke jättefina samlingar med Gary Moore på 90-talet. Gick verkligen in för dom och skrev massor av text. Grävde i arkiven efter bilder, låtar etc. Han var bara jävligt sur över att nå’n ville ge ut hans gamla grejer. Han skickade till och med sin manager på Virgin och försökte få dem stoppade. Tyvärr måste jag nog säga Gary. Sen att han är en av mina absoluta favoritgitarrister genom tiderna och att han har gjort fantastisk musik lägger jag inte i den värderingen.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

– Givetvis omöjligt att svara på – men de här fem kom spontant upp i huvudet…

Kevin Gilbert – The Shaming Of The True
Giraffe – The View From Here
Honeymoon Suite – The Big Prize
New England – Explorer Suite
Marc Jordan – Reckless Valentine


Category: Intervjuer

Han är nog mest känd som Dr. Rock och för sin tid på radiokanalen Rockklassiker. Jag har en pinfärsk intervju med Örjan, som han faktiskt heter, där han bland annat berättar att han slängt ut Joey DiMaio från studion samt att Ken Hensley kanske ska vara med på DUSTs kommande album!

 

Du är ju känd som en sann “rockhistoriker” på bland annat Rockklassiker. När började ditt intresse för den hårdare musiken? Något du vuxit upp med i familjen?

– Jag växte upp som liten med en Pappa som lyssnade mycket på Creedence clearwater Revival och Jimi Hendrix !! jag brukade smyga ner och låna hans LP skivor året var 1968 och jag var 6 år då smile sedan dök året 1970 upp och jag fick Black Sabbath Paranoid av pappa sen var det kört efter det blev det Uriah Heep,Nazareth,Deep Purple, Led Zeppelin m.m

Många känner ju till dig som en radiopratare. Men du har ju spelat i en del band genom åren. Vill du berätta lite om dessa band?

– Jag började med att spela symfonirock som trummis redan 1976 och 1977 bildade jag ett band som senare blev Drama ! 1984 började jag med Hiroshima som gjorde en LP, “Taste of death”. Efter det gjorde jag en massa studiotrummis jobb. 2004 Träffade jag Johan i en lada som var ombyggd till en studio där vi jammade lite covers ! Efter det dök Roger upp på sång och där föddes bandet Traktor som lite senare blev DUST ! Jag spelade faktiskt storbands jazz och jazzrock redan som 14 årig trummis.

Just nu håller ju ditt senaste projekt, DUST, att spela in en skiva. Vill du berätta lite om bandet och vad vi kan förvänta oss av skivan?

– Japp DUST är ett kanonbra band i mina öron som i dag består av mig på trummor Johan Niskanen på Gitarr, Roger Solander på sång och en ny kanonbassist som heter Totte Wallgren han har tidigare spelat med Glenn Hughes,Mats Ronnander,Micke Rickfors ,Kee Marcello m.m Vi håller på att spela in vårat debutalbum just nu och vi låter väldigt eget men ska man gemföra oss med någonting så blir det Led Zeppelin,Kingdom Come, Badlands m.m
Singeln är klar och kommer att släppas i höst. Våran tekniker på denna platta är Mats limpan Lindfors som tidigare har jobbat med Scorpions,Def Leppard m.m en riktig kanon kille.

DUST spelade tillsammans med Ken Hensley förra året. Blir det något samarbete i framtiden?

– Spelningen med Ken Hensley var en dröm för mig som växte upp med Heep. Att få spela ett helt gig med honom var en kanonupplevelse för hela DUST plus att Ken Hensley var jävligt nöjd efteråt vilket var kul för oss!
Vi håller på att kolla upp när vi kan köra nästa gig ihop men det är frågan om tid att det stämmer både för Ken och oss! Just nu spelar vi in vårat album och Ken är på turne´ Men planen och ambitionen är att det ska bli av igen. Vi kommer nog att få Ken Hensley på Hammond B3 på en låt!

Nu till något jag vet du kommer att gilla att besvara. Vad hände med dig på Rockklassiker? Varför slutade du på radiokanalen? Ingen självcensur behövs!

– Jag jobbade där från April 1999 till Dec 2003 och hade börjat tröttna på denna station redan början av 2003 och spydde på att dom spelade samma låtar varje dag !! Stationen köptes upp av danska SBS varav dom började skära ned personal och i och med att jag alltid har sagt vad jag tycker och aldrig varit en rövslickare så fick jag gå som en av dom ! Men är lite stolt över att jag blev nomenerad av Svenska radio akademin till det stora radiopriset 2001 samma år vann Rockklassiker det priset och det säjer ju en del hehe

Hur ser din radiohistorik ut?

– Radio Haninge 1990-93
Radio Haninge 1996-99
106,7 Rockklassiker 1999-dec 2003
Radio Vox webradio sände hemifrån 2004-2006

Var startade du din karriär?

– Jag hade en egen skivaffär Mayday Music 1990-94 där startade den haha efter det utbildade jag mig till ljudtekniker 1994-95 jobbade sedan på TV som ljudtekniker och 1999 på Rockklassiker. HIROSHIMA 1984-88.

Du har intervjuat en hel drös med artister och band. Vilken är den drygaste personen du intervjuat och vilken skulle du vilja intervjua igen?

– Den drygaste var Joey DiMaio från Manowar han slängde jag ut från studion! Och som du säger så har jag ju intervjuvat hundratals artister och att bara välja en är svårt men Ted Nugent kanske eller Neil Peart från Rush som nästan aldrig ställer upp på intervjuer.

Får vi höra dig i radion snart igen? Eller har du lagt detta på hyllan?

– Jag har Dr Rock Radio i tuben just nu! Webradio i CD kvalite´ men det finns ingen tid just nu men visst kommer jag att dra igång webradio

Du har haft en del spelningar på Old Bell i Nynäshamn. Är det några spelningar på G där nu?

– Old Bell blev ju Old Hell i ett år, Jag hade egen rockklubb där. Just nu ligger det på is. Vi får se längre fram.

Jag personligen har svårt för Pink Floyd. Finns det nån grupp eller typ av rockmusik du har svårt för?

– Grunge, du vet Nirvana m.m, plus “Älgmetal” när det låter som sångaren kräks är ingen höjdare

Jag har fått många bra musiktips av dig via Facebook. Har du ett mål att utbilda så många som möjligt inom rocken?

– Jag har ju en massa kunskap i Hårdrockens värld som jag under mina år på Rockklassiker fick spela upp i mitt egna “Dr Rock Show” på Söndagarna som för övrigt var det programmet jag blev nominerad för av Svenska Radioakademin. Ja, den FB sidan (Doktor rock´s Rock Sida !!) är till för att tipsa folk om hur mycket bra udda musik det finns. Jag har även en Spotify playlist som ligger högt på Tunigo´s playlist´s där du hittar en jävla massa godis.

Du har inte tänkt skriva en bok om rockmusiken?

– Vore kul att skriva en Rockalbum historiebok eftersom Bonnier´s Rocklexicon innehåller så mycket faktafel!!

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

-Detta var inte snällt Micke! Mycket omöjlig fråga men 5 album som ligger nära mitt hjärta är;
Black Sabbath-Sabbath Bloody Sabbath
Led Zeppelin II
Deep Purple-Made in Japan
Genesis-Lamb Lies Down On Broadway
Rush-2112

I morgon har jag ändrat mig haha!

Några sista ord till de som läser?

– Glöm inte att det är du som bestämmer vad som är bra och dåligt och ingen annan! Keep Rockin´


Category: Intervjuer

Det finns personer som alltid är extra roliga att träffa på då man är ute på en klubb eller en spelning. En av dessa människor är Dave Laroxx vars klubbar Crazy Nights och Heavens Gate sannerligen går bra. I denna korta intervju får vi veta hur det gick till då han startade sina klubbar och varför svenska rockklubbar är så mycket bättre.

 

 

Berätta lite om personen Dave Laroxx. Vem är han och vad sysslar han med?

– Well, Laroxx är en musikälskare vars största dröm var att få stå i en skivaffär och kränga CD till nyfikna musikköpare men eftersom det aldrig föll sig så att jag fick nåt
jobb i nån affär och den delen av branchen bestämde sig för att gå och dö så fick jag hitta på andra sätt att få hålla på med det jag tycker om. Just nu är jag med och driver rock-klubbarna HEAVENS GATE och CRAZY NIGHTS. Jag pysslar me skivbolaget ROCKET SONGS (Houston, Casablanca), Är auto-tune sångare i LaRoxx Project och sångare/clown i retro-Italo-disco bandet ItaLove.

Du är en av grundarna till den smått klassiska rockklubben Crazy Nights. När började denna karusell snurra?

– Som en slump blev jag tillfrågad av vännen Dake om jag ville köra en sleaze/glam nostalgi kväll på krogen “Ove med skägget” tillsammans med honom då det fanns ett datum ledigt. Sagt och gjort så drog vi igång klubben Red Hot Hollywood Teaze. Premiär kvällen gick så pass bra att vi fick fortsätta och köra en gång i månaden, så det gjorde vi i 5-6 månader tills krogen bestämde sig för att lägga ner. Jag sökte då ny lokal tillsammans med Nixx Strip som varit me som gäst-dj på en av “Ove”- kvällarna och vi hittade till slut restaurangen Harry B James som tog emot oss med öppna armar. Vi tog oss namnet Crazy Nights och drog igång våren 2006. Det gick sjukt bra där en tid och vi blev både utnämnda till årets klubb av “Alltomstockholm” och låg i topp i klubbguiden i Nöjseguiden.

Blir du aldrig trött på att spela samma låtar varje fredag? Jag kan till exempel inte lyssna på Kiss klassikern “Crazy Crazy Nights” utan att få kräkreflexer. Hur klarar du av att inte spy på vissa låtar?

– Jag blir absolut riktigt trött på att lira samma låtar varje vecka. Men kör man 80s rockklubb så kommer man inte undan med att inte köra låtar som “Crazy crazy nights”, “Jump”, “Pour some sugar on me”, “Girls girls girls” etc. Man lirar plattor för gästerna som är där mer än för sig själv nuförtiden, och får ju ta med i beräkningen att även om jag är där varje vecka och hör låtarna om och om igen så är det ju inte så för gästerna. Just den här kvällen kanske är månadens enda “utekväll” för personen ifråga som kommer fram och önskar t ex “Jump”.

Jag är liksom du väldigt glad i att lyssna på melodiös rock. Har denna musik alltid varit dig varmast om hjärtat?

– Jepp, om jag skulle dela upp hela mitt musiklyssnande i procent genom åren så har jag nog lyssnat till 75 procent på melodiös rock skulle jag tro. Och resten är blandat annan rock och helt andra musikstilar. Och visst jag kanske inte hade Journey och Bon Jovi som idoler när jag var 7 år, men jag har i stort sätt alltid lyssnat på melodiös rock sen jag på allvar blev ett stort musik-fan.

Finns det musik du inte kan lyssna på?

– Jag kan nog lyssna på det mesta men jag kan inte riktigt på uppskatta musiken som gjordes innan 70-talet. Visst funkar en del The Doors, Stones & kanske nån gammal chanson me Edith Piaf men på det hela tycker jag att det är från 70-talet och framåt som musiken blev riktigt bra. Om man snackar populärmusik dåra. Tycker ju klassisk musik och Opera kan vara riktigt bra ibland när man är på det humöret.

Du är även DJ på Heavens Gate. Hur kändes det att knäppa olyckskorparna på näsan genom att göra succé även på Stureplan?

– Det känns enormt skoj att det funkade med rockklubb även på Stureplan. Visst självutnämnda “riktiga” rockers tycker väl inte att rocken hör hemma på Stureplan men själv tycker jag väl egentligen att man är lika mycket “rocker” även om man inte eftersträvar att se ut som en rockstjärna utan kanske trivs bättre i kavaj och slips. Huvudsaken är väl att man uppskattar och gillar musiken. Har svårt för människor som tar det här med musik på allför stort allvar. Allt kanske inte måste vara så jävla “true” hela tiden.

Har du någonsin tänkt på att flytta och satsa på en klubb i tex Magaluf?

– Det skulle var sjukt skoj att jobba som dj och köra klubb nån annanstans än i Sverige, men efter att ha åkt runt en del i världen och besökt en del rock-klubbar i andra länder så tror jag inte det skulle gå lika bra som här i Stockholm. Rockklubbarna här har ofta bättre standard medans många rockklubbar utomlands är riktigt sunkiga, typ sågspån på golvet och dom säljer burköl i baren.

Du har med ett antal andra haft en hel del framgång med skivbolaget Rocket Songs . Berätta lite om det.  Hur gick det till då du startade detta?

– Well, det började med att Freddie Allen (Houstons låtskrivare och trummis) spelade upp 3 låtar som han hade gjort demos på hemma. Han lirade då med pop bandet Hello Saferide men var riktigt sugen på att lira melodiös rock. När jag hörde låtarna, varav 2 senare kom med på Houstons debutskiva (Hold on, Truth slips) så kände jag att det hör borde han definitivt göra nåt utav. Jag parade ihop honom med producenten Ricky Delin och sångaren Hank Erix och därefter bildades Houston. När skivan var klar kändes det naturligt att vi skulle ge ut den själva så jag och Freddie startade Rocket Songs.

Har du någonsin själv varit med i ett band?

– När det gäller riktigt repande rock-band så hade jag en gång i tiden ett band tillsammans med några polare. Jag var sångare och vi var riktigt usla. Repen gick till det mesta åt till att dricka folköl och snacka musik. Vi var alla mer fans än musiker. Vi spelade aldrig in nån demo utan splittrades innan vi ens han göra det. Vi hade dock ett ganska coolt bandnamn, “South Alco Youth”, som syftade på att vi alla var från Söder och…..ehh unga alkolister.

Som vanligt avslutas intervjun med vilka fem album som är de bästa genom tiderna. Alltid lika intressant att se vad som faktiskt finns i hjärtat hos intervjuoffren.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

– Svårt att välja endast 5 favoriter. Men dessa tycker jag är bra.
Marillion – Misplaced Childhood
Journey – Frontiers
Vain – No Respect
Ozzy Osbourne – Speak Of The Devil
The Cult – Love


Category: Intervjuer

Det var närmast en chock att höra att Black Bonzo tackat för sig, men det kändes skönt att Gin Lady dök upp som en räddande ängel. Här kommer förklaringen till varför Black Bonzo tackade för sig genom Jocke Karlssons ögon.

Anledningen till att Bonzo upphörde var mest pga strul med skivbolaget, vi blev motarbetade i varje aspekt. Mycket märklig affärsidé att köra sin investering i botten kan man tycka men alla människor är inte av lika intelligens tyvärr. Luften gick ur oss när det var så mycket problem med precis allt förutom själva musiserandet.
Det är ett under att vi lyckades släppa 3 plattor och turnera överhuvudtaget.
Hade det inte vart för det usla skivbolaget hade vi med all säkerhet tryckt ut 2 plattor till under åren.
Sen har det varit lite medlemsbyten plus att vi blivit äldre och vill göra något lite annorlunda, så det föll sig naturligt att byta inriktning och namn på bandet.

Nu känns det grymt bra, allt flyter på fint och det nya bolaget som signade Gin Lady (Transubstans Records) känns väldigt enkla att jobba med än så länge.
Jag talar nog för alla när jag säger att vi är väldigt nöjda med resultatet och det känns kul att ha ett nytt fräscht projekt att sätta tänderna i.
Vi har inte hunnit disskutera turné så mycket, haft fullt upp med att färdigställa plattan, jaga skivbolag och organisera upp allt.


Category: Intervjuer

Dynazty är sannerligen ett band på uppgång, dels efter deras deltagande i Melodifestivalen men också för deras väldigt trevliga musik. Här kommer en färsk intervju med bandets skinnplågare, Georg Härnsten Egg. Han berättar att Melodifestivalen öppnat många nya dörrar och att man sannerligen ska satsa på ett deltagande om man vill ha brudar.

Berätta lite om dig själv, Georg. Vem är du för de som inte vet.
– Jag är trummis i bandet Dynazty, bosatt i Stockholm. Livsnjutare.

 

När kände du att det var musik du kulle syssla med? Och hur kändes det då ni i Dynazty fick ert första skivkontrakt?
– Jag började spela när jag var ca 9, tror jag var 13-14 när jag insåg att: “det här vill jag ägna mitt liv åt”.
Det kändes såklart roligt, stora förhoppningar. Dock hade vi redan spelat in skivan så det handlade mest om vem som skulle ge ut den.

 

Har det funnits andra band du medverkat i, mer än Foxey?
– Chris Laney’s Legion var jag med i en period. Spelar på andra skivan och var med ute på vägarna i nått år eller två. Det var riktigt kul! Annars bara enstaka inhopp i olika band.

 

Ni i Dynazty har en väldigt känd figur i bakgrunden. Hur känns det att ha en så känd skådespelare som ägare till skivbolaget?
– Han är inspirerande. Han har ju på nått sätt gått samma väg som vi, trott på sina drömmar och lyckats fenomenalt!

 

Hur var det att spela som “pausakt” på melodifestivalen? Kändes det som om ni sålde er själva eller var ni smarta och insåg vilket genidrag det var?
– Att vara pausakt kändes verkligen inte som att vi sålde oss, snarare lanserade oss. Det var grymt kul och öppnade många nya dörrar!

 

En sak jag alltid undrat angående melodifestivelen är varför ni inte lirar på riktigt. Måste vara lökigt att behövs låtsas, eller har jag misstagit mig?
– Det beror helt på ljudteknikproblemet. Det är så många olika akter, och detta ska mixas live för TV. Artisterna skulle få väldigt varierande ljudbild och många nummer skulle låta illa om allt var live.
Som musiker föredrar man självklart att spela live, men jag var ganska glad över att det var playback när jag tappade trumpinnen i direktsänd TV.

 

Vad har du att säga till de som tycker ni är töntar som deltagit i melodifestivalen?
– Alla har rätt till sin åsikt. Men… Jag får fler tjejer än ni, och om ni fick chansen skulle ni också ställa upp i festivalen.

 

På nya skivan, “Sultans of Sin”, finns låten “Raise Your Hands”. Den påminner lite om Nickelback. Är det er tanke att den ska slå i USA? En extra bonus är att min son, Diesel, dansar till just Raise Your Hands, så ni har en bred supporterskara.
– Vi hade inte USA i nån speciell tanke när vi skrev den låten. Däremot ville vi skapa ett fett anthem som alla kunde digga och sjunga med i. Det verkar ju funka på din son! Kanon!

 

Till skillnad från min kollega på www.planetaor.com så anser jag att Bastards Of Rock & Roll är en av de bästa låtarna på skivan. Är ni verkligen Bastards Of Rock & Roll?
– Den titeln är missförstådd av nästan alla. Den handlar om att vi är utbölingar i rock-genren pga just det att vi väljer den bredare vägen, med melodifestivalen och allt sådant. Det handlar definitivt inte om att vi är argast eller ballast, även om vi är det.

Nu när ni ska erövra världen, vilket land känns viktigast att slå i?

– Jag vet faktiskt inte. Jag vill att vi ska bredda oss så mycket som möjligt geografiskt. Mycket för att jag gillar att resa. I höst är det planerat att vi ska turnera i Kina bland annat, det känns grymt!
Personligen skulle jag gärna bli stor i varma länder, så man kan turnera och ha sommar året runt.

 

Kommer ni besöka mindre svenska orter på turnén? Som utflyttad Umeåbo så brukar jag alltid slå ett slag för en spelning där uppe. Något ni funderat på?
– Den 8e december spelar vi i Umeå tillsammans med Sabaton och Raubtier. Vi kommer besöka många svenska städer. Det ständigt växande turnéschemat hittar ni på http://www.dynazty.com/tour

 

Om du fick hoppa in i vilket band som helst, vilket skulle du då välja?
– Jag skulle väldigt gärna spela med Prince och Ritchie Blackmore. Kanske dock inte i samma band. Ett återförenat Rainbow med mig på trummor vore ju t.ex. bra.

 

Vad är det som gör Vinny Appice till en så stor förebild?
– Jag tycker han har rätt mentalitet. Extrem pondus och lite av en lead-drummer. Han är helt fantastisk och alla bör lyssna.

 

Finns det musik du inte klarar av att lyssna på?
– Det finns massor… Vet inte vad alla artister heter men Aviici är definitivt en av dem. Indie pop har jag också extremt svårt för. Annars tycker jag mig vara väldigt öppen, och det finns alltid undantag i alla genrer.

 

Som avslutande fåga brukar jag alltid fråga om personens fem favoritalbum. Det brukar vara intressant att sedan själv försöka lyssna om deras musik påminner om deras favoriter.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

Dio- Holy Diver
Deep Purple – Machine Head
Rainbow – Rising
Van Halen – Alla skivor
Mr. Mister – Welcome to the real world


Category: Intervjuer

Bloggen har haft nöjet att intervjua musikern och producenten Chris Laney. En man med många järn i elden och som verkligen gör musik som man njuter av. Har vi tur får vi snart se debutalbumet med Laney’s Legion i butikerna. Här är vad Chris hade att säga på de frågor jag ställde. Det är verkligen en karl med massor på sin meritlista.



Du har varit med lite överallt i musikvärlden. Berätta gärna lite om dig själv, Chris

– Jag vet inte riktigt vart jag ska börja..
Mitt första band hette Satisfaction som senare bytte namn till Scratch, detta va 1985. Efter det har jag haft banden 17 Seventeen, Godsache, Randy Piper’s Animal, Zan Clan.
Jag had släppt 2 st solo album, “Pure” 2009 oct “Only Come out at night” 2010.
Förutom det så har jag producerat, mixat, skrivit till en rad band bl.a Dynazty, Crazy Lixx, Crashdiet, Europe, Candlemass, Brian Robertson för att nämna några.

Som en sann nomad så stannar du aldrig på ett ställe (band) så länge. Hur kommer det sig? Känner du dig inte fri nog eller är det en principsak?
– Jag tycker nog att jag jämt försöker hålla i de band jag varit med i, tyvärr vill inte alla samma sak… då slutar jag och går vidare, ingen ide att stanna på ett skepp som tar in vatten;)
Men som i Zan Clan, vi är fortfarande ett band, men det ligger på is. Zinny bor i Sao Paolo vilket gör att vi inte kan fortsätta förrän han kommer hem. Vi har nästan daglig kontakt.

På dina soloalbum har du en hel del kända gästartister. Du har aldrig känt att du vill bilda ett band med någon av dessa artister?
– Att det var så många gästartister är nog mer så här: Om man är en rörmockare och har ett stort jobb framför sig, då ringer man sina röris polare o ber om hjälp. Te.x Ian Haugland ringde o frågade om han “fick” spela på plattan, bara för att vi har så jävla kul ihop. Det ska vara kul med musik, och det är roligt att lira med sina polare.
Jag har faktiskt startat ett “nytt” band Laney’s Legion med Mats Vassfjord, John Berg och Patrik Jansson, ska bli hur kul som helst!

Hur var det att arbeta med en person som Randy Piper? Vad jag har läst så ska han inte vara den lättaste människan att komma överens med.
– I början var det skitkul och inga som helst problem. Men lagom till att vi skulle turnera i skandinavien och göra “VIRUS” plattan började det krångla med ekonomiska saker.. Han trodde jag inte betalat honom sin del av pengarna han sa vi tjänat på försäljning etc men faktum är att jag än i dag inte fått tillbaka det jag lagt ut på inspelningar o USA resor.
Pipes hade också problem med alkoholen under den perioden vilket kan ha med saken att göra. Jag har hört att han nu mer är nykter, jag hoppas han kan få sitt liv i ordning och börja lira igen.

Det var ett tag sedan du släppte en skiva i ditt eget namn. När får vi se nästa Chris Laney skiva ute i butikerna?
Laney’s Legion plattan är färdiginspelad men jag har inte haft tid att mixa den än… jag vill inget hellre än att få ut den, men det finns inget bra med att stressa, jag vill den ska låta så bra det bara går. Med handen på hjärtat kan jag säga att den är det bästa jag varit med och gjort någonsin!

Har ni haft någon musikalisk referens då du skrivit låtar? Eller tänker du inte på sånt?

Jag skriver från hjärtat, jag hittar sjävklart inspiration bland annan musik men jag planerar inte vilken sort eller style, det bara kommer.

Någon person som du ser upp till rent musikaliskt?

– Paul Stanley och Mutt Lange, Paul är den ultimata rockstjärnan och Mutt Lange den ultimata producenten.

Just nu har du avslutat arbetet med att producera Candlemass kommande skiva. Hur känns det efter ett sådant arbete?

– Det va kul att mixa den nya plattan, 4 plattan vi gör ihop. Nu så här i efterhand känns det skönt att vara klar, idag är min första lediga dag sedan 2a januari!

Hur skulle du beskriva skillnaden med att producera andras musik än din egen? Är det lättare eller svårare?

– Det är mycket lättare att komma in i ett band o jobba med deras låtar, när man ska prodda sig själv blir det för nära, därför tog jag in min broder Anders Ringamn som co-producer på Laney’s Legion, kul att prodda tillsammans och bråka fram det bästa.

En sak jag alltid undrat över är hur det är att arbeta i Polar Studios. Känner man Björn och Bennys magi i väggarna?
– När gamla Polar fanns kände man självklart en form av magi när man befann sig där. Vi flyttade senare till Hornsgatan där ABBA också spelat in (då hette studion Stockholm Recording /KMH). Den studion älskade jag, den kändes mer som “min” studio eftersom jag va med o flyttade in där.

Vad tror du Chris gör om 5-10 år? Kryssar du vägarna med ett eget band eller sitter du och producerar musik?
– Jag tror aldrig jag kommer sluta med musik, det är en livsstil, ett kall en förbannelse.

Vilket band blir ditt nästa producentprojekt? När jag ställer denna fråga kan jag inte undgå att fråga om vilka du tror kommer bli nästa stora band inom den hårda rocken?
– Just nu är mitt mål att göra klart Laney’s Legion plattan, jag håller på att diskutera med några artister om ev produktion men ingenting är klart. Nästa stora band… hmmm… den e svår…tror inte jag hört dom än.

Som jag förstått är du en allätare då det gäller musik. Finns det något du INTE gillar?

– Jag  HATAR rap och Beyonce typ av R&B. Vill bara be dom sluta wale:a

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

Jellyfish-Spillt milk
KISS-Unmasked
Shotgun Messiah-S/T
KISS-Destroyer
Queensryche- Operation Mindcrime


Category: Intervjuer

Ingen har väl undgått Rocknytt på Facebook eller på deras egen hemsida rocknytt.se under den tid sajten har funnits. Jag har själv gjort intervjuer och recensioner för deras räkning och det är en bra sida. Jag var dock intresserad om att veta lite mer om hur Rocknytt startade och vad Ron har för musiksmak. Sagt och gjort så slängde jag iväg lite frågor.

Berätta lite om hur du kom på idén med Rocknytt. Var det en lång process eller bara nåt du kom på över en natt?
– Faktiskt bara över en natt… Den 26 november 2009 så startade jag facebooksidan Rocknytt. Avsaknaden av en riktigt bra uppdaterad svensk nyhetssajt inom rock var enorm.

Så jag började leta nyheter och posta ut. Det blev ju snabbt populärt. När Rocknytt nådde 25.000 “gillare” på Facebook startades rocknytt.se.

Jag är chefsredaktör medan Magnus Byström från Sundsvall är webbansvarig. Han har gjort ett kanonjobb med sidan.

Det är oftast jag eller Christian Larsson från Karlstad som pumpar ut nyheterna. Sedan är det även ett gäng duktiga recensenter som recenserar skivor på sidan.

Blir det mycket promo-plattor och gratis inträde på spelningar nu då du blivit “känd”?
– Haha, nån kändis är jag verkligen inte, men visst är det kul att folk uppskattar det enorma arbetet man lägger ner. Jag får dagligen mail från personer som tackar mig för att Rocknytt finns.

Nä, det är inte mycket man får och de flesta recensionsplattorna är tyvärr digitala nuförtiden.

Jag har inte jobbat så mycket på att komma ut på konserter, men det ska jag ta tag i under hösten.

Har du själv varit aktiv musikaliskt? Eller är du som jag bara en njutare som hellre sitter med en öl i näven och njuter av musiken?

– Jag har älskat musik under hela mitt liv, men jag vet faktiskt inte varför jag aldrig började att spela något. Flera gånger har man dock funderat på att ta sånglektioner, men jag har inte kommit längre än att “fundera”… Sitta hemma och njuta av en kall bira och lyssna på musik är ju inte heller fel.

Du är ju lite äldre än mig. Vinyl eller CD? Vad föredrar en herre som du Ron?

– Självklart väljer jag Vinyl. Jag köper dock både Vinyl och Cd-skivor fortfarande, men det skulle aldrig falla mig in att köpa en hel skiva digitalt på typ iTunes, när det går att köpa dem som CD. Där går gränsen.

Du är liksom jag en allätare av musik. Men vilka “klassiska” band klarar du inte av? Jag själv klarar tex inte av YES och Pink Floyd.

– Jasså gillar du inte Yes… Det är faktiskt ett av mina favoritband.

Jag klarar nog av de flesta banden, men Pink Floyd är inget jag sätter på hemma… Har också haft mycket svårt få grepp om King Crimson och Marillion även om de självklart har några bra låtar här och där.

Vad gör du om sisådär 5 år?

– Skriver rocknyheter på ett eller annat sätt…

Framtidsplaner för Rocknytt?

– Allt har gått så oerhört fort, men jag har många idéer som snurrar i skallen. Så jag svarar, Ja, jag har stora framtidsplaner

Alla har ju ett favoritband. Skulle vara roligt att läsa om ditt absoluta favoritband och varför de är så viktiga i ditt liv.

– Oj… svårt, men Mike Oldfield är en stor favorit. Speciellt hans tidiga instrumentala mästerverk, “Tubular Bells”, “Ommadawn”, “Incantations”, “Crises”, “Taurus I och II”, “The Lake”, “The Wind Chimes” m.fl.

Han har hjälpt mig att slappna av många gånger i mitt liv och kanske är den som betytt mest för mig ändå…

Andra stora favoriter är Journey, Lynyrd Skynyrd, Black Stone Cherry, Kiss, Rainbow, Yes, Asia, Gotthard m.fl.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

– Haha, den frågan brukar jag själv fråga artister som jag intervjuar, men det är när man själv får den som man märker vilken sjukt svår fråga detta är.

Det är nästan omöjligt att svara på. Frågar du mig nästa vecka kan det vara helt andra plattor. Nu får det bli:

Journey – “Escape”
Kiss – “Destroyer”
Def Leppard – “Pyromania”
Guns N’ Roses – “Appetite For Destruction”
Mike Oldfield – “Crises”

Jag vill tacka Ron “Rocknytt” Dahlgren för att han tog sig tid att svara på dessa frågor. Glöm inte att titta in på Rocknytt.se!


Category: Intervjuer

Det finns vänner som samlar på vin, öl och skivor. Sedan finns det såna som samlar på skivor och andra saker av en viss grupp. Om jag säger Treat och en massa skivor och annat smått obskyra saker som tillhör gruppen, vad säger ni då? Erik Modin, trummis i Panama, har “endast” samlat sedan 2006 men han har redan kommit upp i en rejäl samling, och han är inte klar på långa vägar. Jag har mailat honom några frågor som han villigt besvarade.

Varför Treat?

Det började med att jag hittade deras två första vinyler ”Scratch and bite” och ”The pleasure principle” för 20:-/styck på en loppis hemma i Gävle på våren 2005. Jag hade aldrig hört talas om dem innan, men köpte skivorna för att omslagen antydde att det kunde vara något i min smak.
När jag senare kom hem, lade skivorna på vinylspelaren och hörde “Get you on the run” och “Love stroke” för första gången var jag såld! Jag jagade rätt på fler vinyler, de växte sig större för mig och blev med tiden ett nytt favoritband!

Hur länge har du samlat?
Sedan hösten 2006. Jag hittade en 12″ Promo av deras första singel “Too wild” i en vinylbutik i Gävle. Därefter hittade jag lite 7″ singlar och sådant och bestämde mig för att börja försöka samla på mig lite grejer med dem! Det var från början bara en kul grej, men när jag började inse vilken utmaning det var att få en komplett samling så blev det mer seriöst. Jag kan i nuläget räkna till över 80 pinaler i min samling (skivor, kassetter, t-shirt, vykort, tidningar, plektrum, affischer osv.)
Det tycker jag säger en hel del om vilken utmaning det är att vara en seriös samlare, vi snackar liksom om ett Svenskt band som bara har släppt 6 st skivor sedan 1985.
Jag vill inte tänka på hur de som samlar på tex. KISS och Iron Maiden har det.

Vilka är dina favoriter?
Topp 3-album:
1. “The pleasure principle” – För att den är jämnast, kanonlåtar rakt igenom!
2. “Organized crime” – En stark tvåa, men tyvärr inte lika jämn som ” The pleasure principle”. Dock är topplåtarna på ”Organized crime” helt fantastiska (“Ready for the taking“, “Conspiracy“, “Get you in the run“, “Keep your hands to yourself” etc.)
3. “Scratch and Bite” och “Coup de Grace” får dela på den platsen. Debuten är riktigt stark under sina bästa stunder, men “Coup de Grace” var en fenomenal comeback – så det är dött lopp för mig där.

Topp 5-låtar:
1. Get you on the run
2. Outlaw
3. On the outside
4. Love stroke
5. Conspiracy”

Nåt du saknar i samlingen?
Haha, ja det finns faktiskt en hel del grejer som jag saknar.
Just nu efterlyser jag konsertinspelningar från hela karriären, såväl ljud som bild! Jag äger några filmade konsertinspelningar och några vanliga ljudinspelningar som jag kan dela med mig av i utbyte mot något annat som jag inte äger.”

Utöver det så saknar jag detta:?
Japan-utgåvor av olika 7″, 12″ och alla cd-skivorna (utom Scratch and bite). Jag vet inte om kassetterna gavs ut i Japan, men de är självskrivna kandidater i så fall.
Halsdukar från Dreamhunter, Organized crime och 1992-turnéerna.
T-shirts från Scratch and bite, Dreamhunter och 1992-turnéerna. Jag har 2 st likadana svarta t-shirt’s från The pleasure principle turnén och en svart ifrån Organized crime-turnén, men finns det fler annorlunda t-shirt’s från samma turné så är även det intressant!
Alla former av merchandise är intressant för mig, och jag är alltid beredd att betala bra!

Så om du läser detta och sitter på något med TREAT som du kan tänka dig att byta bort eller sälja så är det bara att hör av sig till mig: erik.modin@gmail.com


För den som är sugen på att se Erik spela trummor i Panama är det bara att bege sig till Harry B James den 4:e maj. Panama spelar typisk 80-tals rock’n’roll/hårdrock med influenser av tex. Van Halen, Cinderella, KISS, Thin Lizzy, Aerosmith. Låter det bra så ta er dit! Jag kan tyvärr inte närvara då jag vilken dag som helst ska bli pappa!


Då var intervjun med Trevor Bolder uppe på Rocknytt.se och det känns skojigt.

 


Det är inte ofta man får se ett band/projekt “växa” från första början. Houston är dock ett band som jag kunnat följa hyffsat nära sedan starten och det är skoj då de dessutom lyckas. Haft turen att få en kortare intervju via mail med sångaren Hank Erix bland annat om hur Houston började formas samt lite om hans bakgrund som sångare. Visste ni att han har en hyllning till självaste Ronnie James Dio på kroppen?

Berätta om Houston. Hur startade allt?
– Det startade som ett slags projekt, Freddie och Dave ville göra en AOR skiva med massa stockholms talanger och kämpade ungefär ett år med detta med producenter och olika musiker. Det var ju ingen som trodde att vi skulle åstakomma 2010’s bästa AOR platta om man säger så.

Vad gör er så bra jämfört med andra band?
-Vi får mycket hjälp att hålla lågan uppe och att tänka “outside the box” både sound och visuellt.

Ni har inte funnit så lång tid, men vad gör Houston om 5-10 år?
-Det är ju såklart svårt att säga, men jag hoppas bara att folk kommer kunna se tillbaka på våra skivor som en “klassiker” inom AOR genren kanske.

Vem är det som skriver låtarna? Får du som sångare vara med och ändra i textrader?
-I princip hela albumet var ju skrivet när jag hoppade på tåget. Men jag har fått vara med o lägga min touch på såväl sång melodier och textrader. Är extra glad över bonus spåren där jag fick med en av mina egna låtar.

Vilken är din absoluta favoritlåt med Houston?
Det varierar väldigt mycket. Innan skivan va klar va det “Give me back my heart”, när skivan blev klar har det vart “Pride” ända tills nyligen då “1000 songs” har blivit favoriten, den är riktigt fet o köra live!

Hur är det med gig? Svårt att hitta sånt eller flödar det in?
-Det har vart väldigt kämpigt med gig sen skivan släpptes i september men nu har det lossnat rejält. Nu satsar vi mest på Storbritannien och festivaler eftersom Sveriges musikscen är så usel.

Vilka minnen har du från era tidiga gig?
Att en kille kom fram på vår releasefest och berömde oss för våran cover på “Hold on”

Är det ren AOR ni haft i tankarna då ni spelat in debutplattan?
-Absolut, back to the source 1981.

Arbetar ni med nya låtar redan nu?
Vi alla jobbar på våra demos. Jag har en 4-5 låtar på gång.

Då var det dags för lite mer personliga frågor till Hank Erix.

När kom du i kontakt med sång för första gången?
Jag har alltid sjungt i skola och liknande men trodde aldrig på det förrens jag sökte gitarr på kulturama gymnasium och juryn tyckte jag sjöng så bra att jag fick börja sång där om jag ville. Började dock på fryshuset inriktning rock sång.

Någon person som du ser upp till rent musikaliskt?
Det finns för många att nämna.. de första som kommer upp är Joe Lynn Turner, Göran Edman, Fergie Fredricksen men jag självklart Ronnie James Dio som jag också hedrat med tattueringen “Long Live Rock & Roll” på bröstet. (Långt innan han dog)

Är det sant att du försökt dig på musikaler?
Ja, jag var med i en musikal när jag var 17 år, det var där jag fick träffa Thomas Vikström första gången, han har vart som en mentor sen dess.

Som jag förstått är du en allätare då det gäller musik. Finns det något du INTE gillar?
– Metallica klarar jag inte av. Sen finns det musik jag inte förstår mig på som tex The Doors.  Jag tror man måste levt 70-talet för att gilla dom, annars är man poser haha.

Vad tycker du är det viktigaste att ta med sig inför en kväll på rockklubben?
-Bootsen och ditt sunda förnuft. Bara för att nån har en t-shirt med ett band som du gillar betyder inte det att ni är bästisar.

Hur stort är det att få uppträda på Sweden Rock Festival och Firefest?
– Det är skit stort. Ni måste väl också känna igen er i tanken “Där ska jag fan stå nån gång i livet” medans man står o kollar på ett band man gillar. Jag har inte riktigt fattat det än, men jag är oerhört pepp!

Ärligt nu. Hur mycket växte håret på bröstet då du fick reda på att Houston släppt 2010 års bästa AOR-album enligt Classic Rock?
Det krullade sig som David Lee Roth’s bröstmatta ska jag säga dig. Det var som sagt inget vi trodde va möjligt.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?
Survivor – Vital Signs
Europe – Out of This World
Steve Perry – Street Talk
Journey – Raised On Radio
Giant – Time to Burn

Bloggen tackar Hank Erix för att han tagit sig tid att svara på frågorna mellan gympassen.  Vi önskar också lycka till på kommande spelningar. Närmast spelningen på Harry B James den 25:e februari.


Det svenska heavy metal bandet Destiny har funnits en hel massa år, närmare bestämt sedan 1980. Bandet består idag, förutom Stefan Björnshög, av Birger Löfman trummor (sedan 2000) och Michael Åberg gitarr (sedan 2005). Genom en mailintervju med bassisten Stefan Björnshög får vi historien bakom bandets namn samt att bandet just nu ska testa en ny sångare. En annan intressant detalj är att Destiny inte har spelat i Stockholm sedan 80-talet. Varför finns det dock inget bra svar på. Vi kan bara hoppas att de får gig här snart, för de förtjänar alla som gillar klassisk heavy metal.

Stefan, berätta lite om Destiny. Hur startade allt? Hur har musiken förändrats genom åren?

– Ja, det var en fråga att ställa till ett band som funnits i snart 30 år. ;)

Embryot till Destiny föddes redan 1980 när jag svara de på en annons där John Prodén och Peter Lundgren sökte basist. Jag fick jobbet och vi höll väl på i ett halvår innan bandet sprack. Bandet hette Destiny eller Presence beroende på om man frågade mig eller John.

Vi var inget vidare bra men kul hade vi.

1982 när jag muckade från lumpen svarade jag på en annan annons där ett band som hette Midnight, där bl.a. Magnus Österman var med, sökte basist. De var inget vidare men hade ganska bra låtar så jag gick med på villkor att vi skaffade en bättre trummis. Jag kände en som jag spelat med ett kort tag tidigare, Björn Centergran, som precis sluta i punkbandet Slobobands Undergång. Nu gällde det bara att hitta en sångare, vilket var lättare sagt än gjort. Av en händelse sprang Björn på en sångerska, Therese Hanserot, på en fest och plötsligt hade vi lite oväntat en tjej på sång i bandet. Jag var dock fortfarande inte helt nöjd med en av gitarristerna och föreslog att vi skulle byta ut honom mot John Prodén som jag tidigare spelat med. Han gillade idén med en sångerska och gig med i bandet.

Jag var aldrig nöjd med namnet Midnight så jag föreslog att vi skulle byta till Hexagon vilket alla var med på. Tyvärr visade det sig att ett företag hade samma namn så vi valde att byta namn igen och den här gången föreslog jag Destiny vilket vi hetat sedan dess.

Den här sättningen gjorde en ”klassisk” sexlåtars-demo och spelade live en gång innan först Therese och sedan Björn lämnade bandet hösten 1983.

Ny sångare redan samma höst blev Håkan Ring och under våren 1984 anslöt Peter Lundgren igen. Den här sättningen spelade in lite demos och spelade en hel del live. Detta ledde till ett gott rykte och ett skivkontrakt med Musik Bolaget.

Debutalbumet spelades in kring årsskiftet 1984/85 i Studio Bohus och släpptes i Mars 1985. Tyvärr var det en dansbandsmuskier som var tekniker och mixade vilket ledde till att plattan inte alls lät som vi ville. Trots det fick albumet goda recensioner och mycket uppmärksamhet i tidningar med bl.a. helsidor i Okej och Rocket…

Varför började ni spela metal? Var det för att ni ville vara tuffa och inte hade råd att klippa er?

Det var aldrig något som vi bestämde. Vi skrev helt enkelt hårdrocklåtar för att vi gillade den musiken. Däremot var vi ett av de första Svenska banden med en ”image” även om den bara bestod av att vi hade svarta kläder och lite nitar vilket inte var så vanligt på den tiden. De flesta banden då vill spela sjuttiotalsmusik och klädde sig i jeans och T-shirt medan vi lutade mer åt den nya formen av Metal från England. Det kan säkert ha uppfattats som tufft. Faktum är att vi ansågs som ganska extrem då vilket givetvis är helt obegripligt om man lyssnar på plattan i dag.

Hur länge har bandet funnits och vem kom på bandnamnet?

Jag brukar räkna att vi har funnits sedan 1982 eftersom det var då vi tog namnet Destiny. Namnet kom jag på flera år tidigare.

Hur går det till då ni skriver musik i bandet? Alla som skriver ihop eller sitter ni ensamma?

Det har nog alltid varit så att vi komponerat på ett av tre sätt.

Någon har kommit antingen med ett riff som vi alla jobbat vidare på tillsammans i replokalen
Någon kommer med en låt där större delen av låten mer eller mindre är klar när den presenteras och så arrangerar hela bandet.
Två personer sitter och skapar en färdig låt tillsammans som sedan presenteras och så arrangerar bandet.

Om du får välja några favoritlåtar från hela diskografin, vilka skulle det i så fall bli?

Oj vad svårt, förmodligen någon från nästa album i så fall. Annars har jag alltid gillat ”Living Dead” från ”Atomic Winter”, ”Mideval Rendezvous” från ”Nothing Left To Fear”, ”Devil in the Dark” från ”The Undiscovered Country” och ”Sabotage” från ”Future of the Past”. Det finns hur många som helst, jag är väldigt nöjd med det mesta vi gjort.

Hur är det med gig? Svårt att hitta sånt eller flödar det in?

Det har ju varit lite olika genom åren. Just nu har vi inte spelat alls på några år då vi haft svårt att hitta en ny tillräckligt bra sångare. Lite synd faktiskt då det var ett stort intresse för Destiny när Kristoffer hoppade av som sångare 2006. Jag tror att när vi väl släpper nästa platta kommer det att var förhållandevis ”lätt” att boka spelningar.

Är gig i Stockholm något som är intressant?

Givetvis vill vi gärna spela var som helst, inte minst i Stockholm där vi aldrig spelat live om man inte räknar in förorterna under åttiotalet. Vi var på väg till Anchor för några år sedan men det rann ut i sanden när Kristoffer hoppade av.

Har ni haft någon musikalisk referens då ni skrivit låtarna?

Nja, det tror jag inte, om jag nu fattar vad du menar med referens. Recensenter brukar ha svårt att jämföra oss med andra band men givetvis finns det gott om influenser. Men de är alltid ganska väl spridda så vi plankar verkligen inget annat bands stil. Vi försöker också alltid att tänja på gränserna för vad Destiny, eller ”mörkrock” som vi kallar musiken, är för något inför varje ny platta. Vi gillar inte att göra samma album två gånger samtidigt hör man hela tiden att det är en Destiny-platta oberoende av om vi byter medlemmar eller testar nya musikaliska idéer.

Ni söker en ny sångare vad jag har förstått. Hur går det med den biten och vilken typ av sångare söker ni?

Vi har testat en hel del. En del har inte varit bra nog, andra har varit kanon men bott för långt ifrån Göteborg för att det ska vara praktiskt genomförbart att spela ihop. Jag ska faktiskt träffa en ny kandidat i morgon (21/11-2010 red anm) som verkar mycket lovande. Han låter inte som våra tidigare sångare men har en grymt stark röst och en väldigt sympatisk personlighet och dessutom bor han i Göteborg. Jag hoppas mycket på honom men man vet aldrig…

Angående sångare, hur många medlemmar har bandet haft genom åren? Läser man er historia hänger man inte riktigt med.

Oj, det kan jag inte svar på utan att kolla upp det, men det är ju en hel del. Jag tycker dock inte att vi bytt så många musiker som det kan verka om man tänker på att bandet hållit på i nästan 30 år. De flesta musiker som började spela i band ungefär när vi startade Destiny har hoppat från band till band till projekt osv vilket medför att de förmodligen spelat med betydligt fler musiker under samma period som Destiny varit aktiva än vad som passerat igenom Destiny, om du förstår hur jag tänker. På vår hemsida www.destinymetal.com finns det en avdelning som heter ”Where are they now”, där kan man se vilka som varit med i bandet om man är intresserad.

Nu kommer det lite mer personliga frågor till Stefan. Här berättar han om sina “idoler” och att Destiny faktiskt ibland kan jämföras med prog metal.

Någon person som du ser upp till rent musikaliskt?

Det finns hur många som helst. Som basist älskar jag Geddy Lee, Geezer Butler, Dave Hope (Kansas) och Chris Squire.

Som kompositörer står givetvis Tomi Iommi, Jon Oliva och Kerry Livgren högt i kurs, men det finns många fler…

Du är ett stort fan av Kansas. Du har aldrig funderat på att spela lite mer prog metal?

Jag tycker att en del av Destinys musik är prog metal. Vi funderar på att plocka in en keyboardist i bandet och då kanske det kommer att bli ännu tydligare. Tyvärr är det inte så lätt att hitta keyboardister i Göteborg. Vi kommer dock aldrig att bli ett renodlat prog metalband då vi vill ha en stor bredd på vår musik.

Vad jag har förstått är basister alltid lite udda. Har du nån udda förmåga?

Jag vet inte om du har rätt i att just basister skulle vara mer udda än andra musiker.

Jag har säkert massa udda förmågor men det är nog mer andra personer än jag själv som märker det.

Om du fick spela in en cover med en Uriah Heep låt, vilken skulle det bli i så fall?

Spontant säger jag ”Return to Fantasy” eller ”Beautiful Dream” men det kanske ändrar sig om jag skulle gå igenom alla låtarna. Helt klart skulle det vara någon från Byron-perioden.

Spelat i andra band än Destiny?

Seriöst har jag bara spelat i ett annat band. Det var ett band som hette Refug och som bara existerad ett kort tag 1980 – 1981. Musiken var instrumental då vi aldrig fick tag i någon sångare. För det mesta var det en trio, gitarr, bas och trummor, men ibland hade vi även keyboards. Tre spelningar och otaliga rep han vi med innan bandet sprack då jag skulle göra lumpen. Gitarristen som var motorn och låtskrivaren hette Ulf Jenevall, en extremt duktig om än Blackmore-influerad gitarrist som fortfarande spelar aktivt. Han bor i Stockholm i dag. Refug var ett fantastiskt roligt band att spela i, där jag lärde mig mycket.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

Det går ju inte att svara på en sådan fråga. Jag kan försöka att ge dig fem favoritband.

Rush, Kansas, Savatage (med Jon och Criss Oliva), 10cc (originalsättningen) och Budgie (med Tony Bourge på gitarr) och givetvis Black Sabbath… opps, det blev sex… men det finns många fler som är i princip lika bra…

Några ord till de som läser…

Kolla upp Destiny om du inte redan gjort det, både live och på platta. Det kan ta några lyssningar att ta till sig en del av låtarna men det är väl investerad tid.

Alla våra album har vars en egen MySpace-sida där samtliga låtar finns tillgängliga. www.myspace.com/destinymetal

Destiny finns även på YouTube och Facebook.


Jag har haft turen att kunna ha en intervju med JAnne Stark, en av de smått ikoniska gitarristerna inom den svenska heavy metal rörelsen. Janne Stark berättar i intervjun att han har ett nytt projekt ihop med Peter Hermansson (220 Volt/John Norum) och Lollo (Elsesphere) som de kallar för Guts. För den som vill höra Overdrive i Stockholm ser det mörkt ut, bandet har inte spelat här sedan 1983! Här nedan följer intervjun, så läs vad han har att säga om bland annat Overdrive och HipHop!

Berätta om Overdrive. Hur startade allt? Hur har musiken förändrats genom åren?

Det började med att jag, basisten Kenth Ericsson och sångaren Pelle Thuresson spelade i AOR-bandet Paradize, samtidigt som trummisen Kenta Svensson och gitarristen Kjell Jacobsson spelade i de lokala rockhjältarna Ocean. Jag och Kenta började snacka om att bilda ett riktigt heavy metalband. Sagt och gjort. Vi började köra in lite covers från band som Riot, Teaze, Trespass, Dark Star, Def Leppard, Axe etc. Vi spelade in en första demo i december 1980 och en egen MLP, ”Reflexions”, 1981. Den gav oss ett skivkontrakt med Planet Records och vi släppte första LPn ”Metal Attack” 1983 och uppföljaren ”Swords And Axes” 1984. 1985 hoppade dock sångaren av, vi hittade ingen ny och i augusti 1985 lade vi ner. Vi gjorde en engångsåterförening 1997, och den spelningen plus lite äldre material hamnade på live-plattan ”Mission Of Destruction – Live”. 2003 blev vi inbjudna att återförenas igen. Vi gjorde det då i stor stil med en fet scenshow. Plötsligt vaknade intresset och vi fick fler spelningar, bl.a. i Tyskland. Tyvärr ville inte Pelle fortsätta, så med tre veckor kvar fick vi leta ny vokalist. Vi blev tipsade om Per ”PerilOz” Karlsson, frågade honom och han var på. Efter lite livespelningar spelade vi in MCDn ”Resurrected” 2006, fick en deal med Lion Music och släppte 2008 plattan ”Let The metal Do The Talking”. Faktum är att några av låtarna just den plattan skrevs redan 1982-84, så stilmässigt skulle jag inte säga att vi har ändrat oss nämnvärt. Det är fortfarande klassisk heavy metal med en tvåeggad gitarrattack och nu även med en sångare som håller internationell klass.

Vad gör er så bra jämfört med andra band?

Haha, ja, det är en bra fråga. Kul att du tycker det! Jag tror att vi kanske har en lite annan touch eftersom vi har ganska blandade musikaliska influenser.

Hur länge har bandet funnits och vem kom på bandnamnet?

Vi bildades 1980, så vi firar 30 år i år. Namnet fick jag från en låt på Riots första platta. När vi skulle presentera namnförslag hojtade Kenta att det var ett av hans förslag också, så det gick igenom direkt.

Hur går det till då ni skriver musik i Overdrive? Alla som skriver?

På denna inspelning har Per skrivit två låtar, Kenth/Per en, Kenth/jag en, jag fem, jag/Per två och Kjelle sex och så har vi spelat in en cover av Fridas ”I Know There’s Something Going On” (skriven av Russ Ballard). Förr skrev och arrade vi allt i replokalen, medan nu har vi skrivit mer var och en för att sedan presentera demos för de andra. Vissa låtar har vi samarbetat så att en skrivit musik och en annan text. Vi satte oss sedan ner, lyssnade igenom låtarna tillsammans och bestämde vilka vi skulle spela in.

Vilken är din absoluta favoritlåt som du spelat in? Nu snackar vi alla dina låtar.

Oj, det var svårt. Om jag kan få plocka några skulle det i så fall bli:
”The Quickening” med Planet Alliance. Låten är skriven av min favoritbasist Bob Daisley, som också lirar bas på den låten. Jag fick även frihet att arra gitarrerna vilket var kul.
”Monkey” med Mountain Of Power. Jag älskar det sätt Jarrod England sjöng den, en sån jävla energi! Dessutom är det en riktigt cool låt!
”What I’ve Become” med Locomotive Breath, från ”Change Of Track”, vilket jag tycker är en lite undervärderad platta, tyvärr.
Sedan måste jag nog nämna ”Thriller” från den nya Overdrive-inspelningen, som jag tror kan bli en riktig metal-hit.

Hur är det med gig? Svårt att hitta sånt eller flödar det in?

Det är svårt som fan, tyvärr. Vi har gjort en del gig i somras och har ett bokat i höst, men det är tufft. Vi VILL verkligen ut och lira.

Är gig i Stockholm något som är intressant?

DEFINITIVT! Vi har haft gigs på gång där ett par gånger, men det har tyvärr skitit sig av olika anledningar. Vi har även ett par på gång, så vi hoppas. Annars har vi inte lirat i Stockholm sedan vi spelade på Studion 1983!

Har ni haft någon musikalisk referens då ni skrivit låtarna? Ni var ju något av stilbildare inom den tidiga svenska metal musiken.

Om vi går tillbaka till början var det grupper som Y&T, Judas Priest, Accept, Iron Maiden, men även, i synnerhet för min del, tidig sjuttiotalshårdrock och grupper som Thin Lizzy, Sir Lord Baltimore, LeafHound etc. Jag tror faktiskt att dessa fortfarande gäller som referens om jag ska vara ärlig!

Vad hände med Locomotive Breath? Är det bandet nedlagt eller kommer det nån ny skiva snart?

Vi brukar säga att vi bara har fastnat lite på perrongen. Vi har inte lagt ner, men snarare varit upptagna med andra projekt och grupper. Jag, Mattias och även Ted har kontakt med jämna mellanrum och snackar om att vi borde lira in en ny platta. Så, det kommer, frågan är snarare när än om.

Mer personliga frågor till Janne

Du har varit med ett bra tag. Hur har ditt gitarrspel förändrats genom åren? Andra instrument du behärskar?

Jag har ju aldrig varit någon shredder, aldrig fastnat i att öva skalor och min influenser hör hemma i sjuttiotalet, så det är nog snarare att jag blivit säkrare i mitt spel och känsla. Dert handlar naturligtvis mycket om erfarenhet men även att man vågar ta ut svängarna lite mer, plus att det känns som man hittat sina egna fingeravtryck som man sedan lärt sig utveckla. Jag lirar även bas på några plattor.

Någon person som du ser upp till rent musikaliskt/gitarrmässigt?

Ja, där finns många. Om vi går tillbaka i tiden influerades jag ju av killar som Leslie West, Billy Gibbons, Pat Travers, Michael Schenker, Snuffy Walden (Stray Dog) och även Andy Scott. The Sweet var mina första riktiga hjältar. Senare har det tillkommit namn som Ty Tabor och även svenska hjältar som John Norum, Thomas Larsson, Sven Cirnski, Clas Yngström och Micke Nord Andersson. Jag har haft turen att få med alla på mina Mountain Of Power-plattor och den sistnämnde även spelat in BALLS-plattan ihop med.

Som jag förstått är du en allätare då det gäller musik. Finns det något du INTE gillar?

Oh ja, jag hatar verkligen hip-hop, house, techno, rap och dessa urusla svenska ”jag-sjunger-falskt-och-är-stolt-över-det”-sångare som Hellström, Broder Daniel etc. Jag står fan inte ut med dansband heller .

Både du och jag gillar Uriah Heep. Vilken är din favoritplatta med dem och varför?

Skulle nog säga ”Salisbury”. Lyssnade på den bara häromdagen och konstaterade att låtar som ”Bird Of Prey”, ”Time To Live” och ”Lady In Black” är odödliga.

Inte sugen på att spela in en Heep-cover på nästa album med Mountain Of Power?

Du, jag har faktiskt redan med ”Time To Live” på listan över låtförslag till nästa platta!

Spelat i andra band än Overdrive?

Ja, jag började med TNT runt 1975 som vidareutvecklades till Paradize 1978. Vi släppte en singel 1980. Efter att Overdrive lade ner 1985 bildade jag, Pelle Thuresson (som gick över från sång till bas) och två killar till bandet Overheat som spelade in några demos. Sedan har det ju blivit tre plattor med Locomotive Breath, en med Zello, en med Planet Alliance, en med BALLS, två med Mountain Of Power och en med Constancia. Vidare har jag ju gästat på en mängd plattor med grupper som Narnia, Thalamus, Chris Catena, Blinded Colony, Faith, M.O.B, Spearfish, Audiovision etc.

Skrivs det ny musik till andra Janne Stark-projekt eller satsar du bara på Overdrive just nu?

För Overdrives del så jobbar vi nu på att hitta ett bolag och få ut plattan. Jag jobbar just nu med nya låtar till ett nytt band som heter Guts. Det är en trio bestående av Peter Hermansson (220 Volt/John Norum) på trummor och sång, Lollo (Elsesphere) på bas och jag gitarr. Vi ska snart börja spela in en första demo. Vidare ska jag snart börja lägga gitarr på den andra Constancia-plattan. Jag skriver även lite låtar till Chris Catenas kommande platta och lite annat smått och gott.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

Det växlar ganska ofta, men med kniven mot strupen skulle jag nog välja:
”Dirty Diamonds” med Diamond REO
”King’s X” med King’s X
”Stigma” med Jack In The Box
”Seasons” med Sevendust
”Circus World” med Axis

Några sista ord till de som läser denna intervju.

Vi hoppas kunna få ut nya platta och komma ut och lira lite runtomkring inom kort, så förhoppningsvis får vi träffa er där!
Kolla gärna in smakprovet på nya Overdrive på www.myspace.com/overdrivesweden eller www.facebook.com/OverdriveMetal


Ett av de riktigt bra banden inom den svenska hårdrocken är just i detta nu Black Bonzo. Bloggen har haft turen att få en intervju med gitarristen Joakim Karlsson. Där han bland annat berättar att bandet just nu skriver på nästa album och att bandet vill tvätta bort lite av Uriah Heep stämpeln mm.

Jocke, Berätta om bandet och musiken.

– Det hela började -99 under namnet “Gypsy sons of magic“, vi spelade in ca 30 låtar(släppte dock aldrig något, inte ens en ynka demo) och gjorde åtskilliga gig som gypsy sons. Sen vid årskiftet 02-03 lämnade våran dåvarande trummis bandet och vi flyttade helt enkelt runt återsoden av medlemmarna lite. Micke gick från orgeln till trummorna och Nicke bytte guran mot orgeln. Soundet förändrades radikalt och låtskrivadet tog en helt ny riktning så ett nytt bandnamn kändes på sin plats och tada!  Black Bonzo kom till världen.

Vad gör er så bra jämfört med andra band?

För att ingen annan gör det vi gör lika bra som vi gör det.

Hur länge har bandet funnits och vem kom på bandnamnet?

Vi har existerat i ca 7 år och vem som kom på namnet minns jag inte, bara att såhär i retroperspektiv var det nog inte det briljantaste bandnamnet i världshistorien. Men å andra sidan så finns det värre exempel.

Hur går det till då ni i Black Bonzo skriver musik? Alla som skriver?

Det är så olika men oftast kommer man till replokalen med en idé som alla är med och formar till en färdig låt. Eftersom alla skriver mer eller mindre så är det aldrig brist på låtar eller idéer.

Svårt att repa ihop som ett helt band? Som jag förstått bor ni i olika delar av landet.

Kan vara lite knivigt ibland men det funkar, alla utom jag och Anthon bor kvar i Skellefteå och vi bor båda i Stockholm vilket underlättar lite, att vi bor i samma stad alltså.

Hur är det med gig? Svårt att hitta sånt eller flödar det in? Ni är trots allt hyffsat kända.

Det är så olika, ibland finns hur mycket som helst och ibland är det helt omöjligt. Särskilt eftersom vi sköter våra bokningar själva, det är dels fruktansvärt mycket jobb sen är det oftast som att jobba motströms när man inte har ett bokningsbolag i ryggen. Dom större bolagen har en tendens att kontraktera klubbar och events vilket gör det i princip omöjligt för ett frilansband att ta sig in. Nog skulle vi gärna spela betydligt mer om det hade varit möjligt det är ju lite hela grejen med det vi gör, spela live, skivinspelningar i all ära men det är livegigen som tänder gnistan för hela den kreativa processen.

Är gig i Stockholm något som är intressant?

Självklart är det så, Stockholm och Göteborg är i princip där allt händer. För ett band från norrland är det viktigt att synas och höras i södra sverige, i synnerhet dom större städerna och särskilt då stockholm. Det är klart att man kan kuska runt norrland och gigga sig less men det leder oftast inte till särskilt mycket tyvärr.

Har ni haft någon musikalisk referens då ni skrivit låtarna? Som många andra som lyssnat förstått är 70-talets hårdrock något som märks tydligt.

Ja det är svårt att förneka 70:talets närvaro men vi lyssnar på mycket annat som färgar musiken, jag personligen lyssnar ganska mycket på 80:tals metal/hårdrock vilket jag är relativt ensam om i bandet t.ex. Inspirationen till en låt kan vara hämtad ur nästan vad som helst, funk, soul, hårdrock eller singer/songwriter t.ex, däremot produktionen försöker vi alltid få att låta sent 60 tidigt 70:tal.

Nu till lite mer personliga frågor till Joakim.

Hur har du utvecklat ditt gitarrspel under åren?

Ja du, det blir inte så mycket utvecklande numera. Oftast när jag plockar upp gitarren så skriver jag låtar men ibland så lirar man förståss till olika plattor eller sitter och gnetar licks. Även en del harmoniserande, allt eftersom åren går så får jag mer och mer respekt för kompgitarristen. Det är fan riktigt tufft att lira rythm! Kolla bara på Malcolm Young, stenhårt.

Någon person som du ser upp till rent musikaliskt/gitarrmässigt?

Eric Clapton har alltid vart en förebild, särskilt hans tidiga grejer med b.l.a John Mayall, Cream och Blind Faith, han kanske inte är den mest tekniskt fulländade gitarristen men vilken ton och tajming! Har även alltid gillat sättet Frank Zappa lirar, Brian May är inte dum han heller.
Har även på äldre dar upptäckt Snuffy Walden(stray dog) som enligt mig var mycket före sin tid, vilken jävla känsla killen har, vilket twang! Men det är klart att man har lysnat en hel del på Hendrix och Blackmore och alla andra fantastiska gitarrlegender.

Både du och jag gillar Uriah Heep. Vilket är ditt favoritalbum med bandet?

Då måste jag säga Very eavy very umble, dels för att det var den första Heep plattan jag någonsin hörde och dels för att den har en så unik atmosfär, väldigt mörk.

Inte sugen på att spela in en Heep-cover på nästa album?

Nja, det blir nog inga Heep covers på nån skiva, vi försöker tvätta bort UH stämpeln en aning eftersom vi inte riktigt tycker att det ger en rättvis bild av bandet.

Du är ju inte purung precis. Vilka andra band har du spelat i?

Jag har spelat i otaliga konstallationer sen början av 90:talet, allt från death och blackmetal till trallig pop, har dock alltid haft båda föterna rotade i bluesen. Det band som kanske ligger närmast Bonzo är nog Hazy Days, ett coverband jag lirade i 94-97 där vi spelade mycket Purple och en mängd låtar från olika obskyra 70:tals akter såsom Human Instinct, Masters Apprentices och Leafhound. Men inget av dessa band gjorde något särskilt avtryck så det är inte så mycket att prata om. Har även gjort en del små inhopp som studiomusiker.

Skrivs det ny musik redan nu, eller satsar ni på att “sälja” de låtar ni redan har?

Vi håller på med nästa platta precis nu, allt material är redan skrivet. Vi skriver nytt hela tiden så någon låtbrist lider vi aldrig av, mycket p.g.a att alla i bandet skriver musik så man har oftast ganska mycket att välja på. Sen har vi fokuserat extra mycket på låtskrivande senaste tiden eftersom vi tappade 2 medlemmar på kort tid. Först lämnade Nicke Åhlund bandet, ganska precis när vi släppte guillotine drama. Sen var det mickes tur att lämna veckan innan turnén nu i somras. Men vi har hittat en ny hammondhora, klas holmgren och det ser ut som vi får hjälp på trumfronten av en ruskigt duktig snubbe vid namn fredrik normark. Vilket vi är extremt glada över.

Dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?

Oj vad svårt, hatar den här frågan! Det är så olika från dag till dag men några skivor som hängt med sen länge som jag aldrig kan få nog av är;
Frank Zappa – Apostrophe’
Cream – Disraeli Gears
Iron Maiden – Killers
Uriah Heep – Very Eavy Very Umble
Judas Priest – Sin after Sin
Mercyful Fate – Melissa

Kan fortsätta i evigheter för det finns så sjukt många skivor som är “världens bästa”.

Några ord till de som läser…
En eloge till dig som precist läst denna intervju, riktigt välspenderade minuter av ditt liv, och tänk på allt du lärt dig.


Ingen har väl undgått att jag skrivit om Helsingsborgsbandet FAT NELLY tidigare? Bandet som tidigare under året släppt debutalbumet “Wake Up” som är riktigt trevlig att lyssna på. Jag fick under helgen ett tillfälle att intervjua Jocke (sångare i Fat Nelly och FastFuel) Här nedan följer de svar jag fick på de frågor jag ställde.

Först, berätta lite om bandet och musiken ni gör.
– Bandet består av: Jocke sång , Jane gitarr , Tony gitarr, Henke bas , Pete trummor.
Musiken har beskrivits som 80-talshårdrock och det stämmer bra in på vad vi försöker låta som.
Dock så är det med en lite modernare touch på låtarna.

Vad gör er så bra jämfört med andra band i samma genre?
– Rutinen och engagemanget i första hand, men även det att vi ständigt utvecklas musikaliskt och som band.
Många band står och stampar på samma punkt utan att utvecklas men det gör inte vi. Dessutom så levererar vi live!

Hur länge har bandet funnits, och vem kom på bandnamnet FAT NELLY?
– Som Fat Nelly har bandet funnits sen 2007, men riktig fart tog det 2008/2009. Bandnamnet kan man ju tro är taget från Manfred Mann´s gamla hit men det har inget med den att göra, även om det är en cool låt.
Jane och vår gamla trummis Lungan kom på det.

Hur går det till då ni skriver musik i bandet? Är det alla som skriver, eller bara nån enstaka medlem?
– Oftast är det någon av gitarristerna som kommer med en ide´ och sen byggs låten kring det, men alla är involverade i låtskrivandet.
Men ibland blir allt fel och det slutar med att låten blir något helt annat än hur det lät från början. Ett lysande exempel på det är “She´s the one” som i början inte lätt ett dugg lika det färdiga resultatet , och se vilken hit det blev :)

Vem är det ni skriver om i “She´s The One“? Det har blivit min favorit på albumet.
– Låten handlar om en gammal flickvän till mig och hur vi träffades när vi var unga och vilda. Jag har faktiskt bra kontakt med henne än.

Hur är det med gig? Svårt att hitta spelningar, eller flödar det in anbud?
– Gig!!. Ja, som de flesta band i vår situation så får man jobba för sin framgång och för att få chansen att visa upp vad man går för. Men vi ska inte klaga, vi har haft/har hyfsat med gig, men man kan ju alltid ha fler. Så om någon arrangör läser detta: BOKA OSS!!!!

Som boende i Stockholm måste jag nästan fråga; Är gig i Stockholm något som är intressant?
– Absolut. Rätt plats och rätt tid så är det givet. Stockholm är lite på gång när det gäller hårdrockscenen och det vill vi ju givetvis vara delaktiga i. I Helsingborg är vi inte bortskämda med sånt. Dock så har vi rockbåten som gör ett kanonjobb, men de är det enda rockstället.

Har ni haft någon musikalisk referens då ni skrivit låtarna? Ibland känns musiken väldigt 80-tal! Och med det vill jag inte påstå att den är “plastig”.
– WOW. Var börjar man?. Jäkligt mycket 80-talshårdrock så klart, men även 60 och 70-talsband står för inspirationen.
Ska man nämna några band eller artister så blir det nog: Van Halen , Ratt , Dokken , Joe Satriani , Judas , Dio…..listan kan bli lång.
Hur mycket vi än älskar och skaffar inspiration från dessa band så är det viktigt för oss att inte kopiera utan att skapa ett eget sound som gör att man direkt kan säga: det här är Fat Nelly!

Nu till lite mer personliga frågor till sångaren Jocke, som han utan snack svarare på. Kanske är så att alla sångare älskar att snacka?

Jocke, hur har du utvecklat din sång?
– Genom flitigt övande! *skratt* Jag är en total idiot när det kommer till sång. Jag sjunger var jag än är. I bilen , duschen , Jobbet… jo jag har ett jobb! Precis överallt, och det har väl gett utdelning. Visst har jag provat på sångpedagog men det var inget för mig.

Någon person som du ser upp till rent musikaliskt/sångmässigt? Svaret Ronnie James Dio räknas inte då alla har honom som favorit.
– Sångmässigt så säger jag Michale Graves. Jag kom på härom veckan när jag slängde på Misfits – Amercian Psycho hur jäkla likt jag sjunger med honom.
Jag har alltid älskat hans röst och sättet på hur han sjunger och undermedvetet så har jag väl härmat honom. Sen får jag nämna Paul Diánno som jag tycker har en grym pipa.

Spelat i andra band än Fat Nelly?
– Många!!. Jag började lira gitarr i ett rockband i tonåren men fick börja sjunga i bandet när sångaren inte orkade pallra sig till rep. Så började jag med sång. Har även lirat och sjungt i ett Trash metalband. I dessa båda band spelade även Tony som är gitarrist i Fat Nelly
Sen 10 år tillbaka så spelar jag gitarr och sjunger i ett punkrockband som heter FastFuel. FastFuel har gett ut 4 plattor och har en ny på gång.

Skrivs det ny musik i bandet redan nu, eller satsar ni på att “sälja” de låtar ni redan har?
– Jo för fan. Det skrivs hela tiden nytt material, och det snackas redan om en ny platta med Fat Nelly. Dock så får det bli på ett nytt skivbolag, så är det något bolag som har något förslag så är det bara att ta kontakt.

Slutligen en lagom ansträngande fråga, som jag tycker alla borde tänka på.

Vilka är dina fem absoluta favoriter i skivsamlingen?
– Svårt, men de som poppar upp just nu är:
Ratt – Out Of The Cellar
Iggy And The Stoogies – Raw Power
Kiss – Destroyer
Social Distortion – White Light, White Heat, White Trash
Queensryche – Operation Mindcrime

Jag vill tacka Fat Nelly och Jocke för att ta sig tid att prata med mig. För de som är intresserade angående gig går det bra att kontakta bandet via deras MySpace-sida.


December 2017
M T W T F S S
« Nov    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031