Category Archives: Plattor som borde spelas oftare

Lindisfarne – Nicely Out of Tune

Man skulle kunna säga att bandet Lindisfarne har varit med sen vikingatiden då deras första album kom ut redan 1970 men det är ju inte riktigt sant. Bandets debutalbum, Nicely Out of Tune, släpptes 1970 men det tog över ett år innan skivan fick sitt stora genombrott. Det berodde på att deras andra album, Fog on the Tyne (1972), fick en enorm succé. Själv så gillar jag några låtar på varje album de släppte fram till 1978. Resten är sisådär om jag ska vara ärlig. Vill man ha riktigt bra musik är debuten en bra start och den har riktiga klassiker som “Lady Eleanor“, “We Can Swing Together” och Beatlesparodin “Alan in the River With Flowers“. Den solklara favoriten är “We Can Swing Together” som är helt enorm i liveupptagningar och en 17 minuter lång upptaging finns som bonusspår på albumet “Dingly Dell“. Den handlar om en polisräd mot en fest. Mycket underhållande text!

Then when things were happening, around about ten to four,
There was a screeching of brakes, dogs barking outside, and a hammering on the door.
Then the voice of officialdom, saying ‘Open in the name of the law’,
But we just kept on holding hands, and singing this song some more.
We can swing together, ’cause we feel we’re doing it right.
We can swing together, we can swing all through the night.


Gary Hughes – Once and Future King Part I & II

Denna gång blir det inte en platta utan två som tillsammans bildar en sammanhängande historia. Skivorna jag snackar om är Once and Future King Part I & II som släpptes under 2003. På albumen som släpptes under Gary Hughes namn så finns det många strålande inhopp från mer eller mindre kända musiker och sångare bland annat Bob Catley, Arjen Lucassen, Danny Vaughn, Harry Hess, Lana Lane samt alla medlemmar från bandet Ten. Det är en strålande rockopera (om man nu kan kalla det här för det?) som tar oss igenom sagan om Kung Arthur. Tycker det är ett strålande grepp att hantera en sån känd legend genom att bryta upp den i två olika delar. Hade varit svårt att riktigt få grepp om det hela om allt släppts på samma album. Det är oerhört svårt att säga vilket låt som är den bästa då man måste lyssna till hela albumet för att förstå storheten, så i detta fall så skippar jag att välja ut några speciella godingar. Ett par smakprov finns nedan och jag tycker ni bör köpa plattorna idag!


Osibisa – Woyaya

Rockband från Afrika är inte så många och under det tidiga 70-talet var de ännu färre. Osibisa var ett av banden som dök upp på rockhimlen under det tidiga 70-talet och deras musik var en mix av allt möjligt. Ett typiskt progband med influenser från bland annat afrikansk musik och jazz. Woyaya släpptes 1971 och titelspåret släppte ingen mindre än Art Garfunkel en cover på. En rolig grej med bandet är att deras två första album hade omslag målade av ingen mindre än Roger Dean. Är det något band jag skulle vilja se och höra live är det Osibisa. Skulle funka utmärkt på Sweden Rock Festival!


Weezer – Weezer

Jag har skrivit det förr och jag kan väl skriva det igen. Jag älskar amerikansk rock från det sena 90-talet och tidiga 2000-talet. Ett band som jag ibland bara måste lyssna på är Weezer som faktiskt bildades redan 1992. Hur som helst är det deras självbetitlade album från 2001 som jag tycker är deras bästa och ett album fler borde lyssna på. Skivan innehåller, i mitt tycke, deras bästa låt som har titeln “Hash Pipe” som också spelades friskt på radio här i Sverige. Trist nog har den fallit i glömska och kanske är det dags att den nu får en skjuts uppåt igen då den fyller “moppe”. Skivan ger mig många härliga minnen och låtar som “Crab” och “Glorious Day”  är för mig moderna klassiker.

Tänk om det startades en klubb där det spelades musik från enbart band som hade sin storhetstid under det sena 90-talet och tidiga 2000-talet. Det skulle verkligen vara riktigt tufft.


Sammy Hagar – Danger Zone

Sammy Hagar är en sångare som jag alltid haft största respekt för. Redan innan släppet av Danger Zone så hade han skapat sig ett namn i Montrose och han hade även släppt ett antal soloalbum. Enligt mig är just Danger Zone förbisedd då både föregångaren, Street Machine, och efterföljaren, Standing Hampton, har fler klassiker. Själv så uppskattar jag verkligen skivan och skulle vilja att fler tar sig tid att lyssna igenom den. Är man en Journey/AOR-nörd så vet man säkert att skivan innehåller gästspel från både Steve Perry och Neal Schon. Om man inte gör det kanske det är lite rolig fakta. Givetvis har albumet bra singlar, något som alltid förekommer på Sammy Hagars soloalbum. Mina favoriter på albumet är “Bad Reputation“, “Love Or Money” samt “The Iceman


The Edgar Winter Group – They Only Come Out at Night

År 2015 är Edgar Winter kanske inte namnet på allas läppar och många vet nog inte ens vem artisten i fråga är. Annat var det i början av 1970-talet då bröderna Winter sålde ut arenor och var riktiga storstjärnor på rockscenerna över hela världen. Edgar Winter hade innan släppet av “They Only Come Out at Night” inte haft någon större succé men det skulle ändras radikalt i november 1972. När The Edgar Winter Group släppte sitt debutalbum blev det genast en succé. Låtarna “Frankenstein” (#1 Pop Singles) och “Free Ride” (#14 Pop Singles) gjorde så att bandet snabbt sålde 2 miljoner ex av albumet. Det få vet är att gitarrhjälten Ronnie Montrose var med som studiomusiker under inspelningarna av albumet. Även musiker som Rick Derringer och Dan Hartman var med då plattan spelades in. “They Only Come Out at Night” är en klassiker och jag tycker att alla borde ha den i sin ägo och varför inte gå och se Edgar Winter nu då han spelar i Stockholm den 15 november. Kommer bli ett enormt gig!


The Spotnicks – The Spotnicks in London

Ett band som just nu är i det närmaste bortglömt är The Spotnicks. Bandet som bildades av gitarrikonen Bo Winberg var ett av de allra bästa instrumentala under 60-talet. Debutalbumet och tillika deras bästa är betitlat “The Spotnicks in London” och den släpptes under 1961. På skivan finns en helt otrolig cover av “Ol’ Man River” (Jerome Kern) som fler borde fästa sina öron till. Vill man bli glad i sinnet är “The Spotnicks in London” en riktigt bra medicin. Musiken är på något sätt oskyldig men ändå tuff och intressant. The Spotnicks får inte glömmas bort!


Black Debbath – Welcome to Norway

Black Debbath är i mitt tycke ett av de bästa banden Norge har lyckats spotta ur sig. Bandets tunga och humoristiska tunga rock är något för alla. Bandets andra studioalbum med titeln “Welcome To Norway” borde vara en given pjäs om man gillar stoner eller tung hård rock. På albumet driver bandet med typiska norska turistfällor och beskriver vad som ska ses och ätas om man besöker landet i fråga. Bästa låtarna på albumet är “Mongo Norway (A Guide to Nightlife in Oslo)” samt “The Four Big Ones (Essential Authors and Works)“. Har man lyssnat på dessa, numera halvt klassiska låtarna, bör man vara fäst vid bandets katalog. Li e är bandets bland det bästa jag någonsin sett. Passade perfekt på Debaser Slussen som var ett slitet ställe och på så vis ramade in bandet och deras musik på ett alldeles perfekt sätt.


Uli Jon Roth’s Electric Sun – Earthquake

Få tyska gitarrister har blivit lika hyllad och inflytelserik som Uli Jon Roth. Gubben började sin sanslöst hyllade karriär som gitarrist i Scorpions där han var med på de klassiska albumen “Fly to the Rainbow” (1974), “In Trance” (1975), “Virgin Killer” (1976), “Taken by Force” (1977) samt “Tokyo Tapes” (1978). Efter att han försvunnit från Scorpions bildade Uli gruppen, Uli Jon Roth’s Electric Sun, tillsammans med Clive Edwards och Ule Ritgen. Första albumet kom 1979 och fick titeln “Earthquake“. Albumet är fyllt av riktigt trevliga stunder av gitarronani och flum men också av tidstypisk heavy metal i låten “Electric Sun“. Bandet fick aldrig något större genombrott men musiken lever kvar än idag och det går inte att ogilla Uli och hans magiska fingrar.


Little Caesar – s/t

Little Caesar är en liten gömd juvel från det tidiga 90-talet. Bandets första riktiga album, släpptes 1990, och kan mycket väl vara 90-talets mest underskattade album. Med en sångare som har en lika gudabenådad röst som Ron Young är det i mitt tycke ett under att bandet gått i glömska hos många människor. Det är bara att lyssna på det inledande spåret, Down-N-Dirty, så fattar man att detta är ett band som borde ha blivit stora. Låtens sväng är mästerligt! En låt de flesta känner igen är covern på Chain Of Fools (en gammal Motown-dänga) och ibland känner jag det är trist att så är fallet. En låt jag kräver upprättelse för är Wrong Side Of The Tracks. Lyssna på den låten och ni kommer bli riktigt nöjda.

Jag har bara en sak att säga och det är att man MÅSTE äga detta album och att albumet måste spelas regelbundet. En klassiker och en skiva med så mycket att ge är värd det.


Rush – Test for Echo

Sentida Rush är kanske inget som ger rockfans glädjetårar men inte heller rysningar av obehag. Själv har jag den senaste tiden börjat uppskatta de senare albumen mer och mer. Test for Echo släpptes för 18 år sedan och det märks inte ett skvatt på ljudbilden eller något annat, vilket inte är någon större nyhet då Rush alltid haft bra sound. Det var även det sextonde studioalbumet från gruppen.

Vad jag uppskattar mest med albumet är att den har ett modernt driv och att den inte på något sätt ger mig som lyssnare en sekund att tänka på annat än musiken. Det finns några låtar som sticker ut lite extra och det är den tunga rocklåten “Driven” som jag vet att bandet uppskattar att spela live. “Time and Motion” är med sitt sjunkt tunga introriff en låt som växer desto mer man lyssnar på den. Tredje låten jag tycker fler borde lyssna på är “Dog Years“. Här är bandet tillbaka i den hårda rockens bana och det är riktigt bra. Det finns så många glömda juveler på albumet så det bästa är att köpa plattan och bara njuta. Nog talat om skivan. Bara att köpa den och på Ginza.se finns den billigt.


Uriah Heep – Wonderworld

Mycket har skrivits om Wonderworld och många är de som hyllar eller kritiserar albumet. Själv tillhör jag hyllningskören och ser Wonderworld som ett av bandets bästa album. Albumet släpptes under sommaren 1974 och har alltså 40-års jubileum denna sommar. Det är givetvis sorgligt att tänka på att det här blev Gary Thains sista album innan han fick kicken och sedan dog i en överdos. Öppningslåten och tillika titelspåret är för mig alltid en av bandets bästa låtar i lugnare tempo. Den har allt och är en sång som jag mycket väl skulle kunna lyssna på varje dag. Bästa låten på albumet är dock “Suicidal Man” som känns oerhört tuff och rå. En låt som är ett av bandets allra bästa de någonsin spelat in. Det finns en hel hög med bra låtar men det jag tycker är extra roligt är att Lee Kerslake fått sitt namn vid en hel del av låtarna. Jag vet att han uppskattar det och att det är något han är riktigt stolt över.

Vill man ha en skiva med klassisk Heep och dessutom för en snorbillig peng är Wonderworld ett måste. Ett av de fräckaste omslagen och med många mer eller mindre bortglömda pärlor.


Toe Fat – Toe Fat

Innan Ken Hensley och Lee Kerslake spelade ihop i Uriah Heep så hade de en tid tillsammans i bandet Toe Fat. Toe Fat bildades av den lite mer kända sångaren, Cliff Bennett. Bandet fick inga större framgångar utan är mer eller mindre bortglömda av alla här på jorden. Det är väl mestadels vi som älskar Uriah Heep som fortfarande lyssnar på debutplattan då och då. Hur som helst så släpptes debutplattan 1970 (samma år som Uriah Heep släppte sin debut). Musiken är inte heller något att hänga i julgranen men kan vara trevligt att lyssna på en varm sommardag.


Keel – The Right To Rock

Keel är lite av ett band alla förmodligen har hört talas om men många inte hört en ton av. Nåväl, Keel formades 1984 och släppte samma år debutplattan Lay Down The Law. Redan året därpå släpptes, i mitt tycke, bandets bästa album med titeln The Right To Rock. Bandet och deras sound fick självaste Gene Simmons att vilja producera The Right To Rock. Skivan är verkligen riktigt bra och Gene har lyckats med sin produktion. Titelspåret och tillika öppningsspåret är kanske bandets bästa låt. Det finns även andra riktigt bra låtar och då tänker jag främst på Back To The City och Speed Demon. Även fast Keel aldrig riktigt nådde stjärnorna så har de fortsatt att släppa album lite då och då, nu senast med albumet Streets Of Rock & Roll (2010). Är det ett band som borde ha fått större stjärnstatus är det Keel, ett band som alltid har spelat melodisk hårdrock på bästa sätt. Tyvärr är det så att rättvisan inte alltid segrar.


Wolfsbane – Live Fast, Die Fast

Blaze Bayley blev först “känd” genom att ha varit sångare i Wolfsbane. Bandet blev främst känd för att vara en riktigt bra liveakt men tyvärr fick de aldrig ihop det på skiva. Bandets debut, Live Fast, Die Fast, fick då den släpptes ett hyffsat bra genomslag även om bandet aldrig riktigt märke av det. Tillsammans lyckades dock bandet skriva ihop en del kultklassiker på debuten och främst tänk jag då på “Man Hunt” som i mitt tycke nästan är lite punk. Bäst på albumet är dock “Money to Burn” som fler borde lyssna på.

En rolig detalj är att monsterproducenten, Rick Rubin, producerade Live Fast, Die Fast. Wolfsbane var faktiskt det första brittiska bandet som han fixade till Def American.


Giuffria – Giuffria

Giuffria, säg namnet och många kommer inte fatta ett skit. Det finns dock en hel del nördar som får ett sug i blicken då namnet kommer ur munnen. Jag är en av dem som verkligen njuter då jag får höra att Giuffria ska spelas. Debutplattan från 1984 (världens bästa år) är en debut som många band önskar de spelat in. Med ett sound som fortfarande står sig bra även efter 30 år är det lite av en kultklassiker. Med en sångare som David Glen Eisley och en keyboardhjälte som Gregg Giuffria går det inte att misslyckas.

För mig är det låtar som “Call to the Heart” och “Trouble Again” som gör att det här är en skiva man faktiskt måste äga. Helst på vinyl så man kan dofta på 80-talet och en av tidens pärlor. Är man sedan redo för mer är det bara att köpa efterföljande albumet Silk And Steel (1986) för en rimlig peng och få ännu mer magi. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt och säga att debutalbumet spöar det mesta.


Nocturnal Rites – The Sacred Talisman

Nocturnal Rites är ett av de band som påminner mig om min tonårstid allra mest. Att det är så beror dels på att det är ett av de bättre power metalbanden och dela för att de kommer från Umeå. Den platta som jag tycker många borde ta och lyssna på lite mer nu i dagarna är The Sacred Talisman. Bandets tredje album som enligt mig fortfarande står högst i kurs. Bara det att en av de bättre power metal dängorna, Destiny Calls, finns på albumet säger en hel del. Med den starten kan helt enkelt ingen vettig människa stänga av. Efterföljande låtar är en ren uppvisning i skicklighet och känsla för musikstilen. Vem kan inte dra på smilbanden då man hör Eternity Holds eller få fantasy-bilder i huvudet då man lyssnar till The Legend Lives On.

Umeå har haft ett gäng klassiska band genom åren men för mig kommer alltid Nocturnal Rites vara de bästa. Få band har varit viktigare under min tonårstid. Tänk er själva att som tonåring få campa ihop med bandet under en festivalhelg i Ske-å. Minnen som aldrig kommer att raderas från mitt minne.


Battleaxe – Burn This Town

Battleaxe är verkligen ett band som fler måste lyssna på. Det är en lite udda fågel ute på mässorna men ibland hittar man debutalbumet, Burn This Town, för en bra peng. Själv så köpte jag mest albumet på måfå då framsidan var groteskt ful. Just albumets framsida var något bandet skämdes för då de släppt albumet 1983. Låter man musiken tala så hör man tydligt att det här är bra killar och det är verkligen heavy metal av hög klass.

Just Battleaxe är ett band som jag ser som en perfekt bokning för en festival som Sweden Rock eller Muskelrock. Det är stadig metal och det är ett band som de flesta aldrig sett live men kanske hört på fester i sin ungdom. Nedan så är hela albumet inlagt för alla att njuta av.


Bob Catley – When Empires Burn

Bob Catley är givetvis mest känd som ikonen från Magnum, men många har tyvärr glömt hans otroligt starka solokarriär. För mig är albumet When Empires Burn hans allra starkaste. Öppningsspåret Children Of The Circle är kanske det bästa Bob släppt ifrån sig efter Magnums storhetstid. Gillar man svulstig hårdrock är det här någor man bara måste lyssna på. Den tunga The Prophecy är lugn men oerhört tung för att komma från Bob. Här kan man nästan tro att de lyssnat för mycket på Sabbath. Titelspåret är också det en riktigt stark låt Och utan minsta tvekan är en låt som kvalar in på listan över de bästa låtarna på denna sida 2000. För att ännu en gång plussa för plattan vill jag också tipsa om Someday Utopia som jag vet många håller som plattans bästa spår.

Det här är kanske en av de starkaste plattorna under 2000-talet och det är väldigt skumt att den inte fått större genomslagskraft. Ett givet köp om du älskar melodiös hårdrock!


Hot Leg – Red Light Fever

När The Darkness hade en paus och Justin Hawkins hade nyktrat till så bildades Hot Leg. Med debuten och hittils den enda plattan, Red Light Fever, visade Justin att han är en av nutidens bästa frontmän. För mig är plattan verkligen en hitparad med låtar som “Chickens“, “I’ve Met Jesus“, “Cocktails” och den underbara “Gay in the 80s“.

Förstår man inte att rock/hårdrock kan vara roligt och tas med en klackspark så kanske skivan inte ger något men vågar man släppa prettostilen så är detta album en guldgruva. Det är en skam att låtarna inte spelas oftare i radio och på olika rockhak.

Jag hade turen att få se Hog Leg live på Sweden Rock Festival där en gipsad Justin öste på som en stucken gris. En spelning jag aldrig kommer att glömma.


Tenacious D – s/t

Visst är det härligt med musik som till 100% är inspelad för att lyssnaren ska få en humorstund. Tenacious D är nog bandet som lyckats bäst av alla band med att göra det och jag tror aldrig någon kommer försöka ta upp kampen.

Debutalbumet med Tenacious D släpptes 2001 och fick ett stort genomslag nästan direkt. Jack Black och Kyle Gass är en duo som förmodligen aldrig kommer vinna någon skönhetstävling, men det skiter de nog högaktningsfullt i då de hanterar sina instrument på ett skickligt och spännande sätt. På plattan medverkar förutom duon även trummisen Dave Grohl, keyboardspelaren Page McConnell, gitarristen Warren Fitzgerald samt basisten Steven McDonald. En skara människor som kan få vad som helst att låta bra.

Albumet delas in i regelrätta låtar och partier med prat och skämt. Ett lyckat recept, för ibland kan jag tycka att låtar staplade på varandra, utan någon paus, är för mycket. Kanske är det därför jag älskar Badlands-plattan Voodoo Highway så mycket då den är uppbyggd på ungefär samma vis, med den stora skillnaden att det är korta instrumentala partier. Nog snackat om Badlands nu! Debutplattan med Tenacious D innehåller numera klassiker som “Tribute“, “Wonderboy” och flickfavoriten “Fuck Her Gently“. Skivan är enligt mig ett stycke musikhistoria då den är en av få som lyckats blanda humor och riktigt bra musik. Givetvis är det ett obligatorium att se Tenacious D då de spelar på Gröna Lund nu i sommar.


Johnny Winter – The Progressive Blues Experiment

Finns väl knappast någon som missat Johnny Winter och hans musik. Få bluesgitarrister har fått ett sånt genomslag som just Johnny Winter. Hans storhetstid var dock inte kommen på hans debutplatta The Progressive Blues Experiment, men jag håller den riktigt högt. Skivan, som släpptes 1968, innehåller klassiska hits som Johnny Winter gjort en twist på. Vad många glömmer bort är att Winter inte var ensam om att bilda denna magiska grupp. “Uncle” John Turner och Tommy Shannon får inte glömmas bort! Gör er själva en tjänt och köp denna bluesklassiker. Kan lova att ingen blir besviken, då det här är en genuin megaklassiker.


Uriah Heep – Sweet Freedom

Nåja, det här är väl ingen bortglömd skiva för oss som gillar 70-talet. Det ska dock tilläggas att skivan ofta glöms bort av andra vilket givetvis inte är ok! I år firar Sweet Freedom 40 år och det tycker jag bör uppmärksammas av alla ute i världen och inte bara hos skivsamlare och Heep-nördar. Sweet Freedom spelades in i Frankrike under sommaren 1973 och släpptes i september samma år. Skivan har en mängd klassiker, men den låt som kan kallas kultklassiker är livefavoriten “Stealin‘” som har ett makalöst intro och en klassisk textrad som lyder; “Take me across the water Cause I need some place to hide I done the ranchers daughter And I sure did hurt his pride“.

Skivan är fullproppad med bra låtar och även om bandet till stor del skippade fantasytugget finns det en låt som sticker ut och det är den avslutande och bortglömda “Pilgrim“. Låten borde spelas oftare och tänk om den kunde dammas av under årets turné! Andra riktiga pärlor är givetvis titelspåret “Sweet Freedom“, min favorit “One Day” samt öppningsspåret “Dreamer” som har ett skönt funksväng.

Skivan bör och ska finnas i varje skivsamling. Gillar man klassisk hårdrock och klassiska Uriah Heep är det här ett måste. Finns nu en deluxe-utgåva som inte kostar många kronor på tex. Ginza.se. Gör er själva en tjänt och köp skivan, eller lyssna på den via Spotify. Albumet är en vital 40-åring som måste spelas på hög volym.


Feeder – Comfort in Sound

Har många gånger skrivit om post grunge och dess förträfflighet här på bloggen. Ett band som tillhör den riktigt fina eliten är Feeder. Feeder bildades redan under mitten av 90-talet men det var under 2000-talets början som bandet på riktigt kom in på de stora scenerna. Mellan 2001 och 2008 har bandet haft 15 singlar på topp 40-listan i UK.

Bandets rejäla hitalbum “Comfort in Sound” kom hösten 2002 och slog ner som en bomb bland fans av modern amerikansk rock samt den breda massan. Bara i USA har skivan sålt över 500 000 ex! Skivans stora hit “Just the Way I’m Feeling” har säkerligen spelats även i svensk radio. Tyvärr har andra riktigt trevliga låtar missats som den stenhårda “Godzilla” och den softa titellåten “Comfort in Sound“. Är det en skiva som jag, tillsammans med Third Eye Blinds debutalbum, vill ge till alla post grunge hatare är det denna gobit.


Hardbone – This Is Rock ‘N’ Roll

Hardbone har inte ens funnits som band i 10 år (bildades 2006), men de har redan hunnit släppa två riktigt trevliga album. Med debuten, “Dirty ‘n’ Young” (2010) visade de att även Tyskland vill vara med i leken tillsammans med giganterna Airbourne och Bullet. Efter en hård turnétid släpptes uppföljaren “This Is Rock ‘N’ Roll” 2012. Skivan tar vid där debuten slutade och det är inget man klagar på! Är man sugen på ölhävarrock och musik som inte ber som ursäkt är denna skiva riktigt viktig att lyssna på.

Med låtar som som inledande “Bottlemate” och titellåten “This Is Rock ‘N’ Roll” är skivan inget annat än en skiva som bör spelas på varje fest. Andra riktigt härliga låtar är “Girls & Gasoline” och “One Night Stand“. Som sagt, inget för den finkänslige eller för den som vill ha Malmsteen-onani. Vill man inte köpa skivan finns den på Spotify genom att klicka här.


Fallen Angels – s/t

Fallen Angels debutplatta får ses som en klart underskattad skiva. Fallen Angels bestod i början av Knox – gitarr och sång, Nasty Suicide – gitarr, Sam Yaffa – Bas och Razzle – trummor. Anledningen till att bandet kom till var för att Knox hade en massa låtar han ville spela in. Debutskivan kom ut redan första året bandet bildats (1984) och var en av tre som bandet gav ut. De efterföljande skivorna “In Loving Memory” (1986) och “Wheel Of Fortune” (1989) är inte alls lika bra som debuten vilket nog de flesta håller med om.

Bäst på skivan är låtarna “Amphetamine Blue”, “Rain Rain Rain” och albumöppnaren “Inner Planet Love”. Musiken är väldigt skitig och överlag är det rock n roll utan någon som helst vilja att kompromissa.

Det trista med den första bandsättningen var att den aldrig spelade live. Vill man lyssna på debudplattan finns den på Spotify


Uriah Heep – Head First

Head First är en systerplatta till den långt mer berömda Abominog men jag själv är inte säker på om Head First är den sämre av de två. Head First fick helt klart mer tyngd i marknadsföringen, då föregångaren blivit en succé men succén för bandet blev inte stort. En annan intressant sak med skivan är att Trevor Bolder efter inspelningen av albumet gör återinträde i bandet. Sångaren Pete Goalby är den sångare jag önskar borde få större cred för sin tid i Heep. Rivig röst och en scenpersonlighet.

Skivan innehåller en mängd covers, vilket under 80-talet var en normal Heep-standard. Det är lite surt att så många b-side singlar försvann på grund av detta, för det är just en b-sida som tillhör ett av de bättre spåren från denna inspelning. Låten “Playing for Time” är en riktig bra Heep-pärla och den borde ha fått chansen på skivan. Det är också de sista låtarna på albumet som är de allra bästa. Låtar som “Rollin’ the Rock”, “Straight Through the Heart” och den genomfantastiska “Weekend Warriors” som gör skivan till ett av de bättre släppen under 80-talet för dinosaurierna i Heep.

Vill man ha ett klassiskt 80-tals sound och en skiva som är sanslöst underskattad bör man genast köpa sig Head First eller lyssna på skivan via Spotify. En värld av gitarrer och underbart 80-tal väntar.


Metallica – Load

Skivan som var början till bandets undergång eller skivan som räddade bandet? För mig är det helt klart en skiva som för med minnen och som borde få en rejäl uppryckning från hatets dunkla vrår.
Skivan kanske skulle kunna liknas med Moses och det delade havet. En sann vattendelare är vad skivan är.
Load är långt ifrån klassiska Metallica, men det är inte heller en usel skiva. Många hade nog svårt för att bandet klippte håret och vågade ta ut svängarna. Själv tycker jag att det är just det som är så underbart. James och resten av bandet vågade och som vanligt fick de nya fans.
Låtar som “Until It Sleeps“, “King Nothing” och “Mama Said” är musikaliska mästerverk. Ett bluesigare Metallica krävde sina offer men musikaliskt är nog Load ett av de bästa de gjort.
Tar man bort “det låter inte som Metallica” glasögonen öppnar sig nya landskap. Jag önskar nästan att nästa skiva med Metallica blir en lika bluesig sak, men det är nog inget man får uppleva.
Hur som helst kräver jag upprättelse för denna finfina platta.

Mando Diao – Ode To Ochracy

Mando Diao, rockbandet som svenskarna älskar eller hatar. Själv tillhör jag den skaran som uppskattar deras fartfyllda rockmusik. I mitt tycke är albumet “Ode To Ochracy” (2006) deras klart bästa. Det här kan bero på att öppningsspåret har titeln “Welcome Home, Luc Robitaille”, en sann hockeyhjälte i en låttitel är respekt. Få band har en känsla av att de inte bryr sig ett skit om vad andra tycker. Mando Diao har just denna känsla vilket skapar en skön känsla i min kropp.

Skivan har många riktigt bra spår eller vad sägs om följande moderna klassiker; “Long Before Rock ‘n’ Roll” och “Josephine”? Listan kan göras lång då skivan i sig är en modern svensk klassiker.

Många har även sagt att de var på plats i  den Umeå 27 januari 2007, då konsertgolvet rasade under deras spelning på Norrlandsoperan, men en hel del ljuger. Själv var jag på plats och stod ca 1 meter från hålets kant. En sanslöst konstig upplevelse. Kanske har denna händelse fått mig att uppskatta bandet mer?

Jag skulle vilja påstå att Mando Diao har mer rock & roll än många såkallade Heavy Metal band! Tror ni mig inte så besök gärna en konsert med bandet, eller lyssna på deras album.


Juicy Lucy – s/t

Juicy Lucy och deras debutalbum är något man verkligen kan kalla en kultklassiker. Skivan spelades in 1969 och var en i raden av klassiska debutalbum från det året. Den tunga och riviga bluesen är något i hästväg. Rivstarten med “Mississippi Woman” är inget man direkt kan skoja bort. Själv tycker jag dock singeln och covern “Who Do You Love?” (Bo Diddley) faktiskt är skivans höjdpunkt. Det är en rivig sak som ger mig härliga minnen av att köra bil i natten.

Andra höjdare på albumet är “Chicago North-Western” och det avslutande spåret “Are You Satisfied?“. Är man sugen på klassisk bluesrock av den tyngre skolan är denna skiva helt enkelt ett måste.

Svårigheten med skivan är att få tag i ett bra exemplar. De är inte billiga, men vill man ha musikaliskt guld är det bara att gräva djupt ner i fickorna. Har man inte råd så finns det i alla fall lite musik på Spotify genom att klicka HÄR

Ett stort tack till den kloke vännen Robban Ryttman som tipsade om denna skiva för snart 10 år sedan!

Frågan man kan ställa sig är; Who Do You Love?


Skellington – Professional Anger

Det är ett tag sedan “Professional Anger” kom ut på banan men för den sakens skull bör den inte glömmas bort. Skellingtons debutalbum “Last Human Standing” (2007) fick bra recensioner och man kan undra varför Professional Anger bara fick bli en EP, för det finns gott om potential i bandet. Musiken på EP:n är en blandning av traditionell Heavy Metal men med en hel del moderna tongångar vilket inte är fel på något sätt. Såhär beskriver bandet sin musik;

“En mix av allt som vi själva gillar med hårdrock typ! Raffiga riff, sköna grooves och klassisk stabil heavy metal i botten med influenser från hela hårdrockens historia! 70-tal möter 80-tal möter 90-tal som möter 2000-tal…” (Jac Rytterholm)

 

Skivan startar med titelspåret “Professional Anger” vilket sannerligen ger en fingervisning av vad som komma skall. Det är inget som man lyssnar på om man är nykär utan detta är bara musik som får dig att vilja röja runt och kasta lite möbler. Efterföljande “Bury My Bones/Bury My Spirit” har en lite knepig refräng men den funkar på precis samma sätt som inledande låten. Bäst på denna EP tycker jag är “The Lucifer Files” och “No One Is Safe“. På dessa två låtar fångar Skellington sitt sound perfekt och kanske är det så att dessa två låtar blir deras “klassiker” i framtiden. Jag kan i alla fall inte få nog av just “No One Is Safe“. Sista låten “This Damned Love” är lite softare och också deras längsta på EP:n. Kanske inget som får mig att hjula men som avslutning funkar den helt perfekt. Det är dock inget som jag tycker ska få representera Skellington och just denna EP. Är du sugen på att lyssna på Professional Anger  är det bara att knappa dig in på Spotify eller så köper du skivan digitalt via CD-Baby, i-Tunes eller Amazon.


Demon – Spaced Out Monkey


Uträknade, utskrattade och bortglömda är nog tre ord som man kan säga om Demon då de år 2001 släppte sitt första album på på närmare 10 år. Själv minns jag att jag var klart intresserad av vad denna skiva skulle ge mig. Kanske var det tur att jag inte tillhörde den gamla fanskaran för skivan föll mig i smaken och jag håller den högt även 11 år senare. Albumet inleds med “Never Saw It Coming” som är tung och faktiskt modern i sitt sound men det är den efterflöjande låten “Sound of the Underground” som sätter skivan riktigt på plats med typiska Demon-riff. Skivan håller en hög klass och med titelspåret “Spaced out monkey” så faller allt på plats. Har än idag svårt att hitta mer än 5 Demon-låtar som är bättre än just den.

Jag fick min skiva gratis då den kom, men även idag är den snorbillig och väl värd varje krona. Demon är dock ett band man bör se live. De spelar sporadiskt men har man lite tur så kan man nog mycket väl få se bandet live på Sweden Rock Festival 2013 då albumet “The Plague” firar 30 år.


Zebra – s/t

Nämn bandet Zebra och nästan alla kommer att se ut som en åsna i ansiktet. Nästan ingen känner till bandet Zebra och man kan nästan tro att de är lika osynliga som en Zebra utan ränder. Nåja, sånt är livet för de flesta band och Zebra är nog glada att de kan rankas som ett klassiskt band inom den hårdare skolan.

Zebras debut (1983) spelades in 8 år efter att bandets bildats. Man märker att de är en välfungerande grupp som har rutin. Randy Jackson sjunger riktigt bra och det är synd och skam att han aldrig fått det erkännandet han borde ha. Trion fick ett hyffsat mottagande av debuten och två av låtarna, “Who’s Behind The Door?” och “Tell Me What You Want“, fick speltid i radio. De hamnade även på Topp 30 på US-Rock chart. Ett visst erkännande bland de större kretsarna fick de då Dream Theater spelade in “Take Your Fingers From My Hair” på deras album “Black Clouds & Silver Linings

 

Har man inte tid eller lust att leta efter ett exemplar av Zebras debutalbum kan man lyssna på skivan via Spotify genom att klicka HÄR


The Hellacopters – High Visibility

 

Okej, nu är ju knappast denna skiva speciellt obskyr eller ovanlig i skivhyllorna, men jag tycker fortfarande den ska spelas oftare. Då den släpptes gick jag första året i gymnasiet. Jag gick på Mimerskolan, som då låg mitt i Umeå city, vilket medförde att jag hade väldigt nära skivbutikerna. Varje lunchrast gick jag dig och provlyssnade på skivor. Samma dag som High Visibility släpptes gick jag och en kompis dit för att provlyssna. Johan, som just då  inte gillade The Hellacopters , vägrade först men efter att ha blivit totalsågad av ägaren så tog han sig tid och lyssnade. Han erkände efteråt att detta var en total knockout, precis som stora delar av Sverige kände. The Hellacopters riktiga feta genombrott var ett faktum i och med släppet av

 

Jag kommer alltid att tänka på denna historia då jag sätter igång skivan. Fortfarande är öppningen på skivan en av de bästa ett svenskt band fått ut. Men vem gillar inte “Hopeless Case of a Kid in Denial“? Det är något visst med skivan och det kan som sagt vara mina minnen av albumet som gör skivan så speciell men är det inte något visst med låtar som “No Song Unheard“, “I Wanna Touch” och min favorit “Baby Borderline“?

 

Behöver jag säga att skivan SKA finnas i varje skivhylla?


Skid Row – Revolutions per Minute

Skid Row
, ja var ska man börja? Ett band som är älskade för deras två första album och lika utskällda för deras andra album. Själv är jag inte lika kategorisk utan tycker att de andra albumen också har sin charm. Bandets senaste skiva, “Revolutions per Minute“, är just charmig. Skivan är i år 6 år gammal men den känns faktiskt äldre än så. Denna skiva skulle kunnat vara skiva nummer tre med Bach på sång, men ödet ville annorlunda. Oavsett vilket så är skivan faktiskt bra. Låtar som “Another Dick in the System“, “Shut Up Baby, I Love You” och “Love Is Dead” är alla i klassiskt Skid Row snitt. Med det menar jag attityd!

Jag tycker att man ska släppa nostalgin om man lyssnar på denna skiva. Skid Row kommer aldrig att återförenas med Seb Bach och då får man ta det näst bästa dvs. ett Skid Row som röjer rejält. Skivan finns nästan alltid till bra pris vilket gör att man inte kan säga att man inte har råd.


Orange Goblin – The Big Black

Stonerbandet Orange Goblin har funnits ett bra tag nu, men det är väl på senare tid som den stora massan fått upp ögonen för detta band. “The Big Black” släpptets för snart 12 år sedan, dvs. i maj år 2000. Skivan har ett väldigt tungt sound och öppningsspåret är det som verkligen är pricken är i:et. Titeln på den låten är “Scorpionica”, en låt som många gånger påminner om gamla Black Sabbath. Uppskattar man inte den så vet jag inte om man någonsin kan uppskatta stoner. Andra trevliga bitar på albumet är “King of the Hornets” och titelspåret “The Big Black“.

 

Som så mångagånger förr genom musikhistorien så är det på ett bands tredje album det riktigt släpper.  Skivan är ett givet köp om man gillar tung stoner med tydliga Sabbath-influenser.


White Wizzard – Over the Top

USA är ett stort land, mycket stort. Det konstiga är att det är svårt att höra nya heavy metal akter från just det landet under 2000-talet. White Wizzard är dock ett undantag och det är sannerligen inget trist undantag. White Wizzard bildades 2007 i megastaden Los Angeles och en av anledningarna var enligt Jon Leon följande:

I saw so many old school metalheads at these summer festivals, but what else is out there? Who else can they look forward to seeing after they leave the show that can really give them the same thrill? They’re all still here, but there’s nothing in today’s scene that moves them anymore – nothing that inspires them. I think we can change that.” (Jon Leon)

White Wizzard släppte sin fullängdsdebut 2010 och den fick titeln “Over The Top“. Det ska tilläggas att bandet då helt bytt medlemmar, vilket man får tycka vad man vill om. Själv tror jag att det var bäst så, eftersom de tidigare medlemmarna bråkade en hel massa. Åter till skivan som formligen dryper av NWOBHM-influenser, och det är väl solklart att bandet då också ska ha en låt efter deras bandnamn. I detta fallet heter den givetvis “White Wizzard“. Ett annat helt fenomenalt spår är titelspåret, “Over the Top“, som galopperar fram som en sann Iron Maiden dänga från 1988 och har ett soloparti som får mig att tänka på en hel drös med gitarrhjältar. Musikvideon till låten är så skönt töntig att man måste se den i alla fall 2 gånger innan man tittar på nästa.

Nåväl. Är du ett fan av NWOBHM eller nyare band i samma anda såsom Steelwing och Enforcer borde du sannerligen uppskatta White Wizzard. Gör du inte det kan du lika gärna slänga av dig dina nitbläten och den skinnjacka och börja lyssna på jazz.

Hela skivan går att lyssna på via Spotify genom att klicka här.


Blaze – Silicon Messiah

Sällan har väl en sångares avhopp varit så bejublat som då Blaze Bayley hoppade av Iron Maiden. Blaze är dock en kämpe och var inte mer ledsen än att han knöt handen i fickan och samlade ihop ett gäng duktiga musiker. BLAZE debutalbum, “Silicon Messiah“, släpps den 22 maj år 2000 och blir genast en succé. Jag är inte säker på att ens Blaze Bayley himself trodde på det. Skivan har en sådan pondus och välskrivna låtar som håller hög klass. Jag är inte ensam om att tycka det var BRA att Bayley inte fick fortsatt förtroende i Iron Maiden, för allt han gjort sedan avhoppet är grymt. Kanske släppte prestationsångesten över att göra “maidenlåtar” och han fick en frihet han tidigare saknat? Det som var lite synd med albumsläppet var att det släpptes 1 vecka efter Iron Maidens comebacksläpp, “Brave New World“, vilket medförde lite tid i media mm.

Skivan är dock i min värld en modern klassiker med fullt av heavy metal i yppersta världsklass. Den givna favoriten är avslutningslåten “Stare at the Sun“, som faktiskt var den första låten bandet skrev tillsammans. Det är ett stycke som klockar in på 7:48 min men som aldrig blir tråkig. Skulle vilja påstå att det är bandets allra bästa låt, kanske 2000-talets bästa låt så här långt! Andra låtar, om jag nu ska välja ut några favoriter är “Reach for the Horizon“, “Born as a Stranger” samt rockrökaren “The Launch“. Det är svårt att välja låtar då alla passar in och alla är så fantastisk bra.

Hittar ni skivan så K Ö P den bums. Finns inget att tveka på för det är en skiva man aldrig blir trött på. Till er som anser att Blaze Bayley inte kan sjunga så säger jag bara; Håll käften och köp skivan!


The Darkness – Christmas Time (Don’t Let the Bells End)

Ja, jag vet att detta inte är ett helt album utan endast en singel. Men denna singel är så förbannat bra och måste nog tillhöra en av de bästa jullåtarna som någonsin skrivits. “Christmas Time (Don’t Let the Bells End)” är 100% The Darkness och 200% jul för mig. Låten släpptes 15 december 2003 och blev genast en succé. Jag vet inte om det var bra eller dåligt men bandet bytte producent till Bob Ezrin (producent för bland annat KISS) för inspelningen av denna jullåt. På b-sidan på denna singel finns “I Love You 5 Times” men den glöms alltför ofta bort. Kanske borde man ge den låten en chans? Nedan har jag i alla fall lagt upp låten för er som aldrig hört den.

Videon till “Christmas Time (Don’t Let the Bells End)” är förbannat underbar och Justins falsett och sång är bland det bästa han någonsin fått ut på skiva. Trist nog fick låten inte bli den juletta som bandet och hela rockvärlden så önskat sig i julklapp.


Mama Kin – In The City

Mama Kin är Karlstads stolthet nummer ett. Att påstå något annat är åt helsike fel! Detta är bandets debut, “In The City“, och tillika deras enda studioalbum. Släpptes i oktober 2009 och blev faktiskt en succé bland fotfolket och till viss del den stora massan. Jag har besökt en mängd spelningar, men missade tyvärr bandets Sweden rock spelning.

Skivan, som är högoktanig rock n roll på speed, är rent av en klockren partyplatta. Sången, som Ward sköter, är väldigt lik en viss stjärnbeprydd kille i KISS vilket knappast drar ner den härliga stunden man får med skivan. Skivans bästa spår får denna dag bli “Mrs. Operator“, “Superman” samt “Badge And A Gun“. Polerat och bra helt enkelt.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna skiva för den är så bra, men jag nöjer mig med att skriva att den bör köpas nu! Om du inte redan har den vill säga.


Badlands – Badlands

Det finns band som ibland kommer upp och tyvärr försvinner på grund av dödsfall. Så var det med Badlands som frontades av Ray Gillen. Deras debutplatta med samma namn som bandnamnet kom under den sista sucken av den stora 80-tals rockscenen. Det var inga duvungar som spelade i Badlands eller vad ska man säga om Jake E Lee, Eric Singer och Greg Chaisson?

Skivan har så många bra låtar att det är omöjligt att säga vilken som är bäst. Det smartaste är att köpa hela skivan och njuta! Det är faktiskt det enda tips jag kan ge för just denna skiva.
Snön verkar ju inte vilja dyka upp här i Stockholm så jag får väl försöka locka den med denna Badlands-låt. En bortglömd klassiker som kan njutas av nedan. Gåshud och njutning.


Uriah Heep – Different World

Få skivor har blivit så bespottade som Uriah Heeps “Different World” (1991). Bandet hade åren tidigare gått från en monsterfet turné i dåtida Sovjet och släppt ett studioalbum, “Raging Silence” (1989), som fått en hel del beröm. Tyvärr fanns det ingen chans att få samma producent på Different World som på Raging Silence, vilket medförde att Trevor Bolder fick ta den rollen. När man läser vad han sagt om detta är det lite delat. Visst, han gillade erfarenheten han fick, men tyckte också att det vara svårt att vara en kritisk producent och bandmedlem.

Albumet fick aldrig någon singel släppt, vilket i sig inte känns så svårt att förstå. Inget stort bolag ville satsa och ingen av de lite hårdare låtarna är bra nog att rotera i radion. Inte ens idag, då mycket softare rock spelas. Bäst på albumet är två ballader, “Different World” och “Cross That Line“, och det säger väl en hel del om hur långt ifrån tidiga Uriah Heep man har kommit med detta släpp?

Är då skivan så genomusel som så många vill påstå? Nej, säger jag i det fallet. Det finns klart mycket sämre album där ute, men det är knappast en skiva jag skulle rekommendera till ett nytt Uriah Heep fan. Det är så att jag skulle vilja se albumet nyinspelat med dagens Heep. Sedan så firar ju skivan 20 år och varför inte en spelning med alla låtarna på rad? Det skulle jag sannerligen vilja se och höra! Skivan finns på Spotify om man är sugen på att lyssna!


Glacier – Glacier

Glacier är verkligen inget man hittar i den vanliga skivbutiken eller ens på en skivmässa. Jag har dock hittat albumet, eller EP:n, med titeln “Glacier” på det ljuvliga internet. Bandet spelar tidstypisk heavy metal/ power metal från USA. Något som nästan måste vara unikt med denna EP är att det finns tre(!) sångare. Rex Macnew, Keith Flax och Mike Podrybaou är alla tre med på skivan men det är Mike Podrybaou som står för merparten av sången. Vilken som är den bästa sångaren, ja det får man själv avgöra men jag tycker nog att Rex Macnew är den som passar musiken allra bäst, vilket jag vet att fler tycker.

Det är synd att denna EP och detta band aldrig fick spela in en fullängdare för då tror jag den skulle ha kunnat bli en kultklassiker. Bara namnen på resten av medlemmarna är skrämmande tuffa, eller vad sägs om The Master, Patrick S. Goebel, Timm Proctor och Sam T. Easley?

Bästa låten på EP:n då? Ja det får bli “Vendetta” där Rex Macnew står för sången. Speak No Evil och Ready for Battle är inte heller fy skam. Får verkligen leta upp denna EP på nästa skivmässa, för detta är något jag vill ha i skivbackan och inte bara så ljudfiler på hårddisken!


Deep Purple – The Battle Rages On

Det är svårt att tro att så sent som 1993 så spelade Deep Purple med sin bästa sättning. Det nio år efter den klassiska återföreningen 1984 och albumet Perfect Strangers. Ljudet på The Battle Rages On CD:n har en hel del att önska (gärna en remaster med bättre ljud och booklet!) men låtarna är bra, ibland riktigt bra. Öppningsspåret och tillika titelspåret är enligt mig en låt som skulle ha kunnat platsa på en av deras tidigare album. Mer på skivan finns en riktigt hård sak med titeln “A Twist in the Tale” som återigen får mig att önska tillbaka Lord och Blackmore i Deep Purple. Men vad skulle ha hänt om skivan skulle ha spelats in med Joe Lynn Turner, som det va tänkt? Hade varit väldigt spännande att få höra hela plattan med just Turner på sång. Även fast skivan aldrig blev någon braksuccé så kom singeln med “The Battle Rages On” in på plats nummer 22 på Billboard Mainstream Rock Tracks. Måste även pusha för ett av skivan härligaste låtar “Time to Kill“.

Skivan finns billigt på alla de flesta ställen och har tyvärr fått onödigt med skit av många. Trist då det var den sista med gitarrguden Richard Hugh “Ritchie” Blackmore. Mitt råd är att köpa skivan, vrida upp volymen och öppna en burköl. Ni lär inte bli besvikna.


Saracen – Heroes, Saints & Fools

Saracen är ett kultband inom NWOBHM och deras debutalbum nådde diskarna redan 1981 men det blev knappast den braksuccé som bandets hoppats på. Själv så är jag helt förbluffad av hur bra deras debut är. Den är pompig och innehåller låtar som jag anser vara riktiga juveler. Inledande “Crusader” är en riktig maffig bit som jag tycker påminner om Magnum under deras storhetstid men gitarrspelet är tyngre. “Rock of Ages” är en låt med fart och en gitarrslinga som fäster likt snabblim. Bäst är dock låtarna “Horsemen of the Apocalypse“, som har ett gitarrsolo av guds nåde och titelspåret “Heroes, Saints & Fools” med lite lugnare tempo men med en enorm känsla i sången. Jag kan faktiskt inte hitta ett enda fel på denna skiva, mer än att den är för kort och har fått för lite uppmärksamhet.

Allt som allt är denna skiva en kultklassiker och har du Spotify kan du lyssna på den här


Bon Jovi – Have A Nice Day

Bon Jovi har alltid klängt kring rocken via ett snöre till popen och har många gånger fått skit för det. Själv fattar jag inte varför då deras musik känns ärlig och då man läser intervjuer med Jon så känns han verkligen jordnära. Hur som helst. “Have A Nice Day” kom ut i september 2005 och sålde en massa redan den första veckan (ca 202,000 plattor bara i USA). I resten av världen gick det också bra, men av många kritiker är den usel.

Detta är en skiva som sedan jag köpte den funnits i min mp3-spelare/iPhone sedan dess. Den funkar alltid att lyssna på, oavsett om man är glad eller ledsen. Skivan bara kryllar av topplåtar där dessa tre verkligen sticker ut; “Last Man Standing“, “Last Cigarette” samt albumets rockrökare “Story of My Life“. Dessa tre låtar borde i en rättvis värld hamna på bandets nästa best of-platta samt spelas oftare i radion.

Är man ett fan av de tidiga albumen är i mitt tycke “Have A Nice Day” en skiva man då borde uppskatta. Den känns fräsch men ändå känns den som den kom under bandets storhetstid. “Last Man Standing” är en låt som jag håller väldigt högt. En låt som jag att blinka sätter på en topp 5 lista. Titta på videon nedan, så förstår ni varför, eller varför inte lyssna på albumet på Spotify genom att klicka HÄR.


Return – V

Return var under senare delen av 1980-talet ett av de hetaste banden i scandinavien. Bandet hade radat upp mer eller mindre klassiska låtar och toppade allt med klassiska “Bye Bye Johnny” (“Attitudes“, 1988). Själv vill jag slå ett slag för den väldigt förbisedda skivan “V” som släpptes i den absoluta slutdelen av bandets storhetstid.

Skivan släpptes så sent som 1992 och grungen var på god väg att toppa alla listor. Skivan är dock ingen dålig sådan. Den är bara lite mer lugn och har ett annat sound än de tidigare albumen. Knut Erik Osgard är på skivan väldigt känslosam och då tänker jag främst då han sjunger i sången “Life Must Go On“, en semiballad som konstigt nog inleder albumet men som sätter standarden på en hög nivå. Jag bara älskar fortsättningen på albumet med toppar som “Tonight“, “Ridin’ on a Rainbow” och “Lion’s Eye“.

Detta är ett av få album som jag måste lyssna på i sin helhet då jag väl sätter igång den. En riktig pärla som jag tycker borde få större uppmärksamhet. Skivan brukar finnas i rea-backarna och till bra priser på Ginza och CDON. Hittar ni den så tveka inte att köpa den. Jag lovar att ni kommer älska den.


Blind Guardian – Tales from the Twilight World

Jag är inte den största av alla power metal fans som finns där ute i den stora vida världen, men en del band går liksom inte att komma undan hur mycket man än försöker. Blind Guardian är ett sådant band som bara tränger sig in i benmärgen. De skivor som är bäst med Blind Guardian är där de slänger in en hel del speed i sin power metal, som de gör främst på de 4-5 första albumen.

Tales from the Twilight World” är dock skivan som fick mig att öppna ögonen för bandet. Albumet, bandets tredje, släpptes 1990 och fick bra respons. Själv uppskattar jag den råa “Welcome to Dying” mest av alla låtar med Blind Gaurdian men skivan kryllar med, i mina ögon, klassiska låtar så som “Goodbye My Friend“, “Lost in the Twilight Hall” samt “Tommyknockers“.

Bandet må ha blivit mer populärt längre fram i karriären, men för mig har bandet aldrig varit bättre än på just denna platta.  Äger man den inte är det för mig självklart att ha den på nästa beställning av skivor eller plocka upp den på nästa skivmässa.  En klassisk skiva inom power metal och en skiva som funkar överallt. Nedan ett klipp från 1992 där de verkligen visar sin klass som liveakt.

 


Bloodrock – S/T

Det ljuva 1970-talet är fyllt av grymma band. Hårdrockens guldålder är nog rätt att säga om detta årtionde, men det är faktiskt början av 70-talet som är mest intressant, för det var då band vågade testa nya saker och fick en chans att utvecklas. Ett av banden som kom upp ur bluesmyllan och började spela den nya tuffare rocken var Bloodrock från Texas. Debutskivan från 1970 (mars) är faktiskt en av de få som har en textrad som spelas baklänges, så kallad Backmasking. Det är på låten “Gotta Find a Way” som följande textrad sjung baklänges; “Anyone who is stupid enough to play this record backwards deserves what he is about to hear,“.

Jag själv ramlade över skivan av en slump då jag var inne i en djupdykning i hårdrockens början. Just där och då föll jag mest för det avslutande spåret “Melvin Laid an Egg” samt den härliga låten “Double Cross“. Nu är det andra låtar som får mig att komma igång, nämligen öppningspåret “Gotta Find a Way” samt den riktigt svängiga “Wicked Truth“. Fastnar man inte för öppningen i den låten anser jag att man borde rensa öronen. Gillar man tidig hårdrock är Bloodrock givna i hyllan, så spring och köp albumet bums.


Scorpions – Virgin Killer

Mycket har redan skrivits om denna klassiska pärla från det tyska gänget. Scorpions hade redan 1974 fått ett smärre genombrott med “Fly To The Rainbow” och  “In Trance” (1975). På “Virgin Killer” återfinns klassiska låtar som “Backstage Queen“, “Virgin Killer“, “Yellow Raven” samt min favorit “Hell Cat“. Skivan ska avnjutas tillsammans med ett gäng vänner och tysk burköl. Orginalomslaget är bland det sjukaste som gjorts men tyvärr blev inte det efterföljande omslaget så mycket bättre. Om det finns en enda skiva som kan sammanfatta Scorpions är det just “Virgin Killer” då den har allt plus extra allt. Lyssna på skivan via Spotify.


September 2017
M T W T F S S
« Aug    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930