Category Archives: Plattor som borde spelas oftare

Ostrogoth – Ecstasy and Danger

Ibland är det roligt att bläddra igenom vinylplattorna och återupptäcka band som Ostrogoth från Belgien. Ostrogoth släppte denna skiva 1984, dvs samma år som jag föddes.Jag kan förstå att dessa band föll i glömska men det är synd och skam att de aldrig får upprättelse för musiken är väldigt välspelad. Detta är Heavy Metal är bra klass och uppskattar man inte öppningsspåret “Queen Of Desire” är det kanske dags att börja lyssna på nåt annat. Nåväl öppningsspåret är som sagt nära 8 minuter av välspelad metal. Musiken kan ibland kännas lite daterad men sången av Marc de Brauwer är så skönt rå på öppningsspåret (och alla andra låtar) ,som faktiskt påminner om Judas Priest. Titelspåret “Ecstasy and Danger” får mig att tänka på Accept och jag har svårt att tro att dessa herrar inte lyssnat på Udo & co. Min favoritlåt på albumet är dock “Scream out” som är en härlig basgång ala Steve Harris. Det är verkligen full fart med en simpel text och en massa gitarronani. En låt som borde, om världen varit rättvis, finnas med på alla Heavy Metal samlingar som finns där ute i världen.

Som sagt. Det osar Judas Priest, Iron Maiden och Accept om denna skiva.


David Byron – Baby Faced Killer

David Byron fick kicken av Uriah Heep 1976 men han var inte sysslolös efter detta. Nej, han bildade Rough Diamond redan 1977 och hade faktiskt släppt ett soloalbum, “Take No Prisoners” redan 1975. Det finns som sagt mycket godis om man älskar frontmannen och sångaren David Byron.

Baby Faced Killer” släpptes 1978 och tillsammans med producenten och musikern Daniel Boone skrev Byron ett poppigare album än det han tidigare skrivit med Uriah Heep. Han försökte söka sig en ny “stil” och på sätt och vis lyckades han med det. Att få ihop ett album med allt från äkta pop till disco. Jag måste bara påpeka att jag gillar discodängan “African Breeze” och känner inte alls att det känns “fel” att David Byron (rockikonen och hjälten) spelar in sånt. Man märker att David Byron ville visa världen att han var så mycket mer än en försupen rocksångare och han lyckas enligt mig. Han leker och har roligt, precis som en musiker ska ha och vissa gånger verkar det som om han sneglat en hel del på en viss David Bowie.


Third Eye Blind – Third Eye Blind

Första gången jag hörde Third Eye Blind bodde jag i USA. Därför har denna debutplatta en speciell plats i mitt hjärta. Third Eye Blind bildades redan under tidigt 1990-tal med Stephan Jenkins som grundare och frontman och släppte sin första demo 1993.

Debutplattan släppes dock först i april 1997 och jag har svårt att se någon som kan tycka det är ett dåligt album. Välspelad musik och postgrunge på allra bästa nivå. Skivan fick ett sanslöst bra mottagande och höll sig hela 104 veckor på Billboard 200 och hade 3 stycken singlar på Billboard Hot 100. Dessa tre singlar är “Semi-Charmed Life“, “Jumper” samt den riktigt bra balladen “How’s It Going to Be“. Skivan har sedan släppet sålt i 6 * platinum vilket inte är illa pissat precis.

Då vänner frågar efter ett bra musiktips hamnar ofta denna skiva på deras listor. För jag kan inte låta någon “slippa undan” denna pärla till musik. Jag själv har så många minnen till skivan att jag blir väldigt nostalgisk. Bland annat så har nog jag och min käre vän Johan Holmgren lyssnat sönder skivan i hans ungdomsrum.

Vilka är då de bästa låtarna på detta sagolikt vackra album? Ja därom tvistar de lärda men jag vill slå ett slag för dessa tre; “Graduate“, “Motorcycle Drive By” samt avslutningsspåret “God of Wine“. Har ni pengar över denna månad. Köp då detta album!


Glorious Bankrobbers – Live At CBGB’s, NYC

Glorious Bankrobbers har alltid varit ett band som aldrig riktigt lyft från marken, även om de argerat förband till Yngwie Malmsteen på Hovet. Bandet är faktiskt samtida med storheter som Mötley Crüe och före Guns’n’Roses. Glorious Bankrobbers har faktiskt aldrig riktigt fått det erkännande de borde ha fått, varför är det ingen som vet.

Nog om detta nu. När bandet väl spelat in debutplattan “Dynamite Sex Doze” och gigat runt en hel del fick de en del spelningar i New York. De tackade nej till att agera förband till de framtida hjältarna Alice In Chains.

“- Han bokade in ett antal spelningar och tog dit skivbolag och sådär, men det var väl ingen som riktigt nappade. Det var precis i den vevan som Alice In Chains och allt det här började hända liksom. Vi fick faktiskt ett erbjudande om att vara förband till just Alice In Chains på ett ställe som heter Cat Club. Men vi visste inte vilka det var så vi tackade nej (skratt). Det var en liten miss kanske?!” (http://www.powerofmetal.se/gloriousbrintervju.html)

Liveplattan är bra. Den är inte så polerad som andra livealbum kan vara (tänk KISS, Metallica, AC/DC mfl). Detta är en liveplatta i dess riktiga mening. Inget tjafs och musiken får tala. Jag hade turen att få plattan av min gode vän David Athle, annars kostar den ca 100 kr om man ska köpa den på vinyl. Ett bra köp oavsett pris iofs men gratis är gott.


Naked Sun – s/t

Hört talas om det tyska bandet Naked Sun? Inte? Ja då är du inte ensam, men är du sugen på att köpa den självbetitlade skivan behöver du inte lägga ut många kronor. Jag fick mitt exemplar för 10 kr! Musiken är en salig blandning och man kan hitta melodisk rock, vanlig progrock och lite grunge i musiken. Sångaren Max Vanderwolf har en röst som är lite speciell men den passar på något sätt in i allt. Resten av musikerna är väldigt kompetenta och jaghar svårt att tro att de har avslutat sin musikaliska bana.

Det är i år 20 år sedan skivan släpptes (den släpptes 1991) och jag tycker inte den låter gammal på något sätt. Musiken känns lika fräsch nu som den säkerligen gjorde 1991. Jag har letat info om skivan och hittade då även ett andra album med Naked Sun och den släpptes 1994 med titeln “Wonderdrug“. Det är en skiva jag ska köpa då jag hittar den.

Bäst på debutplattan är låtarna “A Song on Fire“, “Rite to Life” och det 12 minuter långa avslutningsspåret “Next Stop-Chapel Perilous


Enuff Z’Nuff – Tweaked

Året är 1995 och Grunge är stekhett! Många band inom sleaze och glam har fått vika ner sina vingar och lämnat radarn. Ett band som står kvar är Enuff Z’Nuff och de kör på i samma stil som vanligt. Skivan med titeln “Tweaked” blev ett nytt avstamp för bandet som haft problemmed droger, pengar och skivbolag. Skivan är en spännande blandning av allt Enuff Z’Nuff kan göra. De blandar sin powerpop/rock med Beatles och andra spännande tongångar. Det är svårt att inte uppskatta den akustiska låten “My Heroin” eller den fina balladen “It’s Too Late“. Jag kan nog säga att Enuff Z’Nuff är ett av de bästa banden på att just skriva ballader. Bäst på albumet är utan tvekan “Mr. Jones“, en låt som är härligt mörk.
Jag tycker att man ska leta efter denna skiva i nästa beställning, för den kostar inte mycket. Eller så lyssnar man på skivan via Spotify genom att klicka HÄR. Kanske inte deras bästa album, men ett album som passar många.


Mother´s Hope – Neverending Highway

Mother´s Hope är ett band som är från Sala och med i bandet fanns Hawkan Englund (kär vän och en sann rock-kämpe) under tiden debutplattan spelades in.Tyvärr finns han idag inte kvar i bandet, men det är en annan historia. Bandets sound är klassiskt och härligt 70-tals ställ med hammond och riktigt driv i resten av sakerna. Med på skivan, och som jag förstod va ett krav av bolaget, är fyra stycken covers. Bland annat “Mother Earth” (Gov’t Mule) som jag tycker de gör förbannat bra. Det märks att Hawkan ser upp till det bandet och många andra hjälter från 70-talets hårdrock på deras egna låtar.

Bäst enligt mig är “Day By Day” som är en riktigt rivig sak. Även hyllningen till hemstaden Sala är riktigt bra även den och passande nog har den titeln “Silver City“. Det är trist att bandets debut inte fick den marknadsföring den är värd och det är också trist att jag aldrig fick se dem live med Hawkan på gitarr. Gillar man tuff och välspelad musik i 70-talsådra är det bara att klippa till och köpa skivan HÄR. Jag önskar givetvis resten av bandet lycka till och jag väntar med spänning på kommande skivsläpp.


Gyllene Tider – Gyllene Tider

En äkta svensk klassiker, så klassisk att man borde göra ett TV-program om albumet. Gyllene Tiders första LP har en mängd klassiska svenska rock och pop dängor. Själv tycker jag att skivan är mer av ett rockalbum än pop. Gyllene Tider är lite tuffare än på deras senare alster och borde falla folk som gillar bra svensk rock i smaken.

Gyllene Tider hade precis innan albumsläppet släppt “Flickorna på TV2” som singel fattade nog aldrig att detta album skulle förändra hela deras liv och framförallt deras plånbok. “Flickorna på TV2”  kom in på topplistorna även om en av listorna var en där de “fuskat” sig in! Genom att skriva egna vykort med deras röst på.  Hur många exemplar av debutalbumet som sålts vet nog ingen, men bara under det första året såldes uppemot 100 000 ex. Det är inte dåligt alls precis, men resten är historia. Mina personliga favoriter på albumet är “Himmel No. 7“, “Billy” och den bortglömda klassikern “När ni faller faller ni hårt“. Detta är en så given skiva i samlingen så jag behöver väl inte påpeka att den är värd att köpa. Brukar hittas till vrakpriser på Ginza.se och andra närsidor samt på loppisar och skivmässor.


Uriah Heep – Live in Moscow

Tänk er hur det skulle vara att spela in ett livealbum innan ni som nybildad sammansättning ens har hunnit spela in ett nytt studioalbum med bandet. Hur skulle det kännas? Lägg på att ni är första västerländska hårdrocksbandet att turnéra i Sovjet 1987. Detta gjorde Uriah Heep och hade då ett helt nytt band.

Med i gänget hade Mick Box gamla gubbar som Trevor Bolder och Lee Kerslake samt nya medlemmarna Phil Lanzon och Bernie Shaw. Det intressanta med denna skiva är att den har nyskriva låtar innan de spelat in ett album ihop. Låtarna, som jag tycker är bra, har titlarna Corina, Mr Majestic samt Pacific Highway(Klicka på låttitlarna så spelas de upp i Spotify). Dessa kom tyvärr aldrig med på något av de efterföljande studioalbumen (Raging Silence 1989 & Different World 1991), men det finns demos att lyssna på samt de liveinspelningar som finns på Live in Moscow. . Låtarna är AOR-iga i sitt sound, men de är i mitt tycka väldigt bra för att vara demos.

Bäst på skivan tycker jag ändå “Too Scared To Run” är. Har man orken och pengarna så kan man köpa DVDn “MOSCOW AND BEYOND …” där man kan se Uriah Heep spela under de klassiska Moskva-spelningarna 1987.


Bonfire – Don’t Touch the Light

Bonfire är minst sagt ett välkänt band inom den hårda rocken. Tyskarna hade dock ett annat namn på bandet (Cacumen 1972-1986) innan de släppte sin Bonfire-debut med titeln “Don’t Touch the Light” (1986). Debuten har enligt mig själv en av bandets bästa låtar redan på första sidan. Låten heter “You Make Me Feel” och är en ballad och är extra bra då man klämmer på lite extra volym. Jag håller denna skiva högst av Bonfire-albumen men jag vet att många håller deras andra platta, “Fireworks” som deras bästa. Jag vet inte vad det är med “Don’t Touch the Light” men den har allt en skiva ska ha. Konstigt nog kom den aldrig in på Billboard med någon låt eller som skiva i helhet. Vill man ha skivan är det bara att beställa den eller köpa den på en skivaffär. Nu finns den som deluxe-utgåva med 7 livespår som bonus. Ska man plocka ut russinen från kakan är det den redan nämda balladen “You Make Me Feel“, “Starin’ Eyes” och titelspåret “Don’t Touch The Light”  som är plattans bästa spår. Så ta nu lördagens ledighet och spring iväg och köp den!


Zeno – Listen to the Light

Jag gillar verkligen soundet på Zeno-plattan “Listen to the Light“. Det är något som fångar mig av ljudbilden, men jag kan inte riktigt säga vad det kan vara. Kanske är det bara så att skivan är så förbannat bra? Skivan är bandets tredje och är enligt mig deras bästa album även om jag vet att många håller de två föregående albumen “Zeno” (1986) och “Zenology” (1994) högre . “Listen to the Light” blev dock 1998, i tidningen BURRN! Magazine, framröstad som ett av de bästa släppen det året (plats 2). Gillar man, som jag, bra ljud och fina och trevliga gitarrslingor är detta verkligen en skiva man bör leta efter. Jag gillar också sångaren Michael Flexig och hans mycket behagliga sångröst. Inte så oväntat så har skivan sålt bäst i Japan. Tyvärr har aldrig Zeno Roth fått samma uppmärksamhet som hans klart mer kända bror, Uli.


Trytan – Celestial Messenger

Det finns många välbevarade hemligheter i rockvärlden, en av dessa hemligheter är det kristna rockbandet TRYTAN från Chicago. Man skulle lätt kunna tro att det är RUSH på lite tuffare tongångar, men så är inte fallet. “Celestial Messenger” är skivan jag skulle kunna beskriva som en oslipad diamant. Trytan släppte “Celestial Messenger” 1987 (ibland står det 1988) och soundet är ett tillspetsat Rush, om jag får beskriva dem.PÅ skivan finns två riktigt bra låtar, som håller högsta klass rent generellt. Dessa två har titlarna “Mr. Electric” och  “It’s War“. Var kan man då hitta denna skiva? Ja, det är bara att leta på nätet, för skivan är remastrad och har två bonusspår, vilket gör den lättare att hitta.


Praying Mantis – A Cry For The New World

Finns det någon som inte lyssnat till ett album med Praying Mantis? I så fall får denna maila mig så ska vi ta ett allvarligt snack. Praying Mantis började sin bana som ett NWOBHM-band. I bandet har även den nuvarande Uriah Heep sångaren, Bernie Shaw, kommit och gått samt en massa andra kända och okända människor (Lyssna på “Turn The Tables” med Bernie Shaw). Nåväl, vi spolar fram till 1993 och deras, enligt mig, bästa album “A Cry For The New World” . Ett album som verkligen är förfinad Melodic Rock av högsta snitt och som jag rankar som ett av de bästa släppen i den genren. Sångaren på skivan är Colin Peel, som jag tycker passar utmärkt och som säkert skulle kunnat gå hur långt som helst, men ödet ville annorlunda och han var med i en upplaga av musikalen “Hair”. På albumet finns även Bernie Shaw med och han sjunger i låten “One Chance“, om man ska tro allt man läser ;) Skivan är riktigt smaskig och borde falla de flesta musikälskare i smaken, då den är välproducerad och har riktigt starka låtar. Bäst på albumet är låtarna “Fight To Be Free“, “A Cry For The New World” samt “Journeyman“.  Skivan kan hittas i välsorterade affärer eller på skivmässor. Hittar du den så köp den! Ett rent mästerverk!


Tsunami  – Tsunami

Tsunami från USA släpte redan 1983 deras debutplatta som givetvis blev självbetitlad. Som man kan räkna ut är det heavy metal som spisas och det är klart kompetent sådan grabbarna (numera medelålders) knopade ihop. Doug Denton (sång), Tatsuya Miyazaki (gitarr), Tomotaka Yamamoto (gitarr), Max Load (bas) samt Scott Sherman (trummor) spelade ihop i San Francisco men något “startdatum” för bandet har jag inte hittat, trots ihärdigt letande. Nåväl, skivan är helt klart värd de pengar jag la ut på den runt 2006 (60 kr) och det finns riktigt trevliga låtar såsom “The Runaround“, “Fade to Black” och “Ninja“. Gillar man heavy metal från det tidiga 80-talet är detta ett givet album i samlingen.

Tsunami släppte allt som allt tre stycken fullängdsalbum. Debutplattan som jag nu tipsar om men även Tough Under Fire (1990) samt Stand Against the Wickedness (2004). Intressant är att från debutplattan 1983 finns ingen kvar då man tittar på medlemarna från 1990 års album. Nästan så att jag tror det är ett skämt. Tsunami hade hela 9 stycken medlemmar under de tre albumen.


Gamma – Gamma 1

Gamma bildades efter att Ronnie Montrose upplöst klassiska bandet Montrose 1977. Tillsammans med sångaren Davey Pattison bildade de Gamma 1979. Gamma blev klart mer popigare än Ronnies andra band och de drog sig inte för att använda mycket keyboards. Samma år som bandet bilades släppte de sin debutplatta “Gamma 1” som fick ett hyffsat mottagande. Bäst lyckades deras cover på The HolliesI’m Alive” som toppade på plats 60 på Billboard’s singellista.

Gillar man pompig rock med klara AOR-vibbar är GAMMA helt klart ett band att lyssna lite extra på. Skivorna kostar inte en förmögenhet och går att hitta på alla skivmässor. Spotify har också ett antal album. “Gamma 1” går att lyssna på via denna länk.

Mina favoritlåtar på albumet är “No Tears“, “Fight To The Finish” samt “Ready For Action“.


Brian May – Another World

Brian May är ju givetvis mest känd som gitarrist i Queen. Han har dock släppt några soloalbum under åren och det bästa enligt mig är skivan Another World (1998). Another World är hans andra soloalbum och då det spelades in var det tänkt som ett coveralbum med hans favoritlåtar. Några av låtarna kom med på plattan och de är inte alls tokiga. En del av gästartisterna/musikerna är Jeff Beck, Ian Hunter, Cozy Powell och Neil Murray. Skivan är precis som många Queen-skivor fylld med en mängd olika stilar. Allt från soft rock till heavy metal. Mina absoluta favoriter på albumet är “Business“, “The Guv’nor” och den sanslöst hårda “Cyborg”.  Är man sugen på att köpa skivan finns den på CDuniverse.com men har man Spotify finns den att lyssna på här!


Manic Street Preachers – This Is My Truth Tell Me Yours

Året är 1998 och jag sitter framför min polares TV och glor på MTV. Bandet som spelas är Manic Street Preachers och videon som snurrar är “If You Tolerate This Your Children Will Be Next“. Jag är helt såld! Vilket sound, vilken låt! Ingen av oss kan slita oss från videon.

Nåväl, plattan släpptes i september 1998 och blev förmodligen bandets största genombrott i Sverige. Med monsterhiten “If You Tolerate This Your Children Will Be Next” och den minst lika populära “The Everlasting” gav bandet en rejäl skjuts upp i rockens finrum. Skivan sålde bra och har i dags dato sålt 3 ggr platina i Storbritannien. Visst, skivan kanske inte behöver “puchas” för men jag tycker den är så bra så att jag vill ge chansen till fler att lyssna på den. Skivan har något speciellt som jag inte kan sätta fingret på vad det är… Jag säger kort och gott att det är soundet ;) Skivan kan man hitta på en skivbörs för mellan 20 – 100 kr. Väl värt att spendera på riktigt bra musik.


TYR (Tonight You Rock) – All Comes Down To You

TYR eller Tonight You Rock är sannerligen en ny bekantskap, men en riktigt bra sådan. Hittade av en slump deras debutplatta, “All Comes Down To You” som släpptes redan 1987, då jag lyssnade på musik via Spotify. Musiken är lite hårdare sleaze och jag skulle vilja påstå att bandet påminner om Crashdïet och Hardcore Superstar samt det mindre glattigaTwisted Sister. Jag kan inte riktigt förstå varför jag missat det här.

Låtlista på “All Comes Down To You

1. Are You Lonely
2. Looking Out for Number One
3. Tell Me No Lies
4. City of Angels
5. Too Late Now
6. Fight for Your Right to Rock
7. Without You
8. Running From Love
9. Heartbreak Hotel

Joel Valentine – sång
Greg Michaels – gitarr
Kevin St. James – trummor
Dave Hayes – bas


Iron Maiden – Dance Of Death

Ibland slår det mig med häpnad att vissa låtar och även ibland även hela album kräver att man har lagt dem på hyllan ett tag, för att man ska kunna förstå storheten med dem. Nu är turen kommen till Iron Maiden och albumet “Dance Of Death“, eller i alla fall titelspåret. Då skivan släpptes 2003 blev jag så besviken att jag inte ens bemödade mig att köpa skivan och det har jag fortfarande ännu inte gjort. Omslaget och låtarna överlag var i mitt tycke riktigt trista. Nu har det gått över 7 år och jag kan nu njuta av att lyssna på titelspåret “Dance Of Death” som verkligen har allt man förknippar med Iron Maiden. Skivan har också en del andra ljuspunkter och då framförallt “Montsegur” och den riktigt feta “Paschendale“.

Jag funderar fortfarande på att köpa albumet, men det som avskräcker mig är det sanslöst fula omslaget. Jag har full förståelse att David Patchett skäms över sin skapelse.


Maltese Falcon – Metal Rush

Ibland då man är sjuk och har lite att göra händer det att man börjar lyssna på vinylplattor som oftast samlar damm. Många gånger är det med all rätt dessa skivor samlar damm, men ibland så hittar man tillbaka till guldkorn i sin samling. Igår var en sådan dag. Jag bläddrade igenom en vinylback och fattade tag i Maltese Falcon och deras album med titeln “Metal Rush“. Skivan som släpptes under 1984 och genom bolaget Roadrunner blev dock ingen megasuccé och detta är skamligt nog deras enda skiva. Nu finns den remastrad och går att köpa på Ginza för 159 kr (klicka här). Mina favoritspår från albumet är öppningsspåret “Alive“, “Headbanger” och titelspåret “Metal Rush“.

En rolig detalj är att Hasse Patino (bas) senare gick till band som King Diamond, Doctor Butcher samt Force of Evil. Gillar man klassisk heavy metal är Maltese Falcon givna i skivspelaren!


David Coverdale – Into The Light

Nämn namnet David Coverdale och alla kommer nästan nämna Whitesnake och en hel del kommer yppa bandet Deep Purple. Skivan “Into The Light“, som är hans senaste soloplatta släpptes för hela 10 år sedan och är mestadels en bluesig och ballad aktig platta med små delar av den hårdare stilen. Skivan är faktiskt den första soloplattan sedan 1978 års “Northwinds“. Av skivans 12 spår kom det faktiskt ut två singlar som inte lyckades så bra, men singelvalen är i mitt tycke det klart bästa på plattan. Första singeln “Love Is Blind” hade till och med en video men lyckades inte alls och kom inte med på någon lista, det lyckades dock den lite tuffare låten “Slave” som toppade på plats 33 på Billboard Mainstream Rock Tracks. Skivan klart bästa spår är en riktigt bra rockrökare, som i mitt tycke tillhör en av de bortglömda juvelerna i Coverdale-påsen, nämligen “Don’t Lie to Me“. Där har man ett spår som mycket väl skulle kunnat hamna på ett Whitesnake album, men som kanske inte fått chansen!?

Skivan är en sådan som man kan hitta i rea-backarna och på skivmässor där man kan plocka hem den för mellan 10-50 kr. Helt klart prisvärt om man gillar lite softare Coverdale-toner och även uppskattar bluesrock.


Miss Daisy – Pizza Connection

Miss Daisy var för mig helt okända tills jag förra lördagen köpte skivan “Pizza Connection” för en liten summa av 50 kr. Skivan släpptes i slutet av 1980-talet, närmare bestämt 1989. Vad jag har kunnat luska fram är detta ett band från Italien men mer har jag inte kunnat hitta. För mig är det lite av ett fynd, då musiken är en blandning av metal och sleaze och funkar riktigt bra. Är man sugen på att lyssna på lite låtar av bandet kan man gå in på denna sida http://www.myspace.com/missdaisy89 men om det är den officiella sidan vet jag inte. Mina favoritlåtar på albumet är “1000 Miles“, “Skywalker” samt “The Wolfsong“. En liten rolig detalj är att Fast Eddie Clarke (ex Motörhead) varit med och producerat plattan.


Broken Teeth – Viva La Rock, Fantastico!

Räck upp en hand om du hört bandet Broken Teeth innan? Själv hade jag inte en susning om att de fanns innan grundaren av siten Sleaze Roxx tipsade mig om detta band. Broken Teeth har dock funnits sedan 1999 och redan första året släpptes debutplattan med titeln “Broken Teeth”. Åter till plattan jag vill tipsa om, och även om den är ny så tycker jag fler borde kolla upp den. Viva La Rock, Fantastico! är riktigt “skitig” och påminner en hel del om ett sleazigt AC/DC.

Sångaren Jason McMaster (Watchtower, Dangerous Toys) verkligen ryter ut sin sång och får hjälp av ingen mindre än Danko Jones på ett par spår. Mina favoritlåtar är “Ride Upon Glory” och titelspåret “Viva La Rock, Fantastico!

Gillar man riktigt bra och hård sleaze är detta något som man bara borde kolla upp. Vet att ett par album ska finnas på Spotify, så ta chansen att hitta ett “nytt” och spännande band. Gillar du Rose Tattoo och Rhino Bucket borde detta falla dig i smaken.


Overdrive – Metal Attack

Overdrive är tillsammans med Heavy Load ett av de mest inflytelserika banden inom den svenska heavy metal rörelsen under de tidiga 80-talet.  Overdrive och deras albumdebut “Metal Attack”  (1983) är än idag en skiva som funkar att spela då ljudet känns skönt “rostigt”. Janne Stark, en av bandets grundare berättade tidigare  idag (via mail) hur bandet fick sitt namn;

Namnet var det jag som kom på (fick det från låten med Riot). När jag nämnde det hoppade trummisen högt och sade att det var ett av hans förslag också, så vi var helt överens.

Nåja, tillbaka till plattan. Skivan har en hel del “klassiker” som fortfarande spelas live. Själv är jag extra förtjust i “Breakin´ Out” och det avslutande spåret “Time Will Tell“. Overdrive har spelat alla låtar utom just “Time Will Tell” live, så jag hoppas de spelar just den live då skivan fyller 30 år 2013 ;)


UFO – High Stakes & Dangerous Men

En av de bästa låtarna med UFO är i mitt tycke en låt från albumet “High Stakes & Dangerous Men“. Låten har titeln “Borderline” borde i mitt tycke spelas lika ofta som många andra klassiker. Skivan släpptes under 1992 och det verkar aldrig riktigt ha fått den beröm som den så väl förtjänar. Har ni chansen så köp albumet, ni kommer INTE att bli besvikna.


Saga – In Transit

Det är inte ofta ett bands bästa album är en liveplatta, men så är faktiskt fallet med SAGA. Deras bästa album är det smått fantastiska livealbumet “In Transit” som faktiskt är inspelat här i Europa. Köpenhamn och München fick under 1982 stå som värdar för bandet och spelningar förevigades just där.

Jag själv har haft många underbara stunder tillsammans med albumet. Funkar precis lika bra med kaffemuggen en tisdag som en fredagskväll med ölen i högsta hugg. Vem kan sitta still och hålla tyst då “Don’t Be Late” spelas? En av de bästa låtarna med SAGA finns också med och den är mycket bättre live än på studioalbum och det är “On The Loose


Winterhawk – Revival

Winterhawk är kanske inte bandet man rabblar upp om man ska lista band som spelar grym hårdrock med mycket gitarr. Själv blev jag så sent som i april introducerad för detta band. Plattan spelades högt och länge på¨förfest och jag hade svårt att glömma låtar som “Period of Change” som känns som en lite tuffare verson av “Dust in The Wind“.

Hela bandet känns som en blandning av tidiga Rush och Styx. Lite ruffigt men ändå så välspelat. Någon man verkligen INTE skojar bort är gitarristen Jordan Macarus som spelar så fantastiskt bra bland annat på låten “Free To Live” som är en orgie i gitarronani! Jag har tyvärr ingen riktig kolla på när Revival släpptes, men jag tror det ska vara 1982. Skivan finns på Spotify men finns även att köpa på mässor, men var beredd på att den kan kosta en slant!


Pretty MaidsSin-Decade

Få danska metalband har blivit så framgångsrika som just Pretty Maids, och det med all rätt om någon skulle fråga mig. En skiva som det inte talas om så ofta när det gäller bandet är den för mig väldigt underskattade skivan “Sin-Decade“. Då skivan spelades in (1992) hade grungevågen slagit till rejält och med full kraft och många band hade svårt att få till det med nya skivor. Pretty Maids lyckades dock mot svåra odds att få ut skivan och fick hjälp av Flemming Rasmussen som tidigare hade hjälpt inga mindre än Metallica.

Med låtar som Running Out“, “Healing Touch” och “Who Said Money” kan denna skiva få vilken fest som helst att bli grym.


7. Vandenberg – Vandenberg

Vandenberg är namnet på ett Holländskt band. Debutplattan kom redan 1982 och fick en hyffsad succé. Albumet spelades in i Jimmy Pages studio “Sol Studios” Adrian Vandenberg (senare i Whitesnake) var grundaren och ledfiguren i detta band. Just debutplattan gav bandet en hyffsat stor framgång och i och med detta fick bandet agera förband till Ozzy och MSG.

Bandet bestod av Bert Heenrik – sång, Adrian Vandenberg – gitarr, keyboards, Dick Kemper – bas Jos Zoomer – trummor

Vill ni ha skivan är det bara att leta i rea-backarna. Hittade min för ynka 20 kr och det finns sannolikt billigare utgåvor. Priset ska inte skrämma er, då detta är mycket välspelad hårdrock från början av 80-talet.

8. Kingdom Come – Hands Of Time

Året är 1991 och Kingdom Come har redan slagit igenom stort med deras två föregående album och skapat sig bittra fiender med deras Led Zeppelin-stuk men också MÅNGA fans. Deras tredje album, Hands Of Time, är i mitt tycke väldigt “bortglömd”, men minst lika bra. Lenny Wolfs karismatiska sångröst och texter som är välskriva gör att denna skiva lätt kan toppa över deras “klassiker”.

Gillar man välskriven hårdrock ala 80-tal/tidigt 90-tal är detta ett måste. Fortfarande så önskar jag att Lenny spelar fler hits då han spelar live. Kingdom Come kan verkligen regera bara de vill!

9. Cinderella – Still Climbing

Få människor har väl missat Cinderella. Deras nästan perfekta blandning mellan hårdrock och sleaze är bara bättre om den görs av Aerosmith. Bandet nåde sin storhet genom att släppa en debut kallad Night Songs . Efter det rullade det bara på för bandet och de blev bara större och större. Det är dock inte deasr mest kända album jag tänkte puscha för här, utan deras BÄSTA!

Still Climbing släpptes 1994, och med det sagt tror jag de flesta förstår att skivan inte blev en braksuccé då grungen var det som fannas på allas läppar. Hur som helst känns skivan mycket “mognare” deras deras tidigare tre album. Låtarna är inte de som fastnar i skallen direkt, utan man måste lyssna. Inte heller på Billboard gick det så bra. Plats nummer 178 som toppnotering.

Tyvärr blev detta bandets sista(?) studioalbum även om de i dagsläget spelarihop igen. Så har ni chansen att köpa skivan, gör det!

10. STYX – Crystal Ball

Tror inte många personer har svårt att veta vilka STYX är, då de har skapat musikhistoria och en megakultklassiker i låten “Come Sail Away”. Få låtar kan skapa en sådan stämning som just den ovan nämda.

Tillbaka till skivan Crystal Ball nu. Den släpptes 1 oktober 1976 och hamnade på en inte alltför blygsam 66:e plats på Billboard. Det intressanta med skivan är att detta var första gången Tommy Shaw fick sjunga på en låt, nämligen “Mademoiselle” som också konstigt nog var bandets enda singel från denna skiva, iaf i Nordamerika.

Andra låtar som verkligen sticker ut är givetvis titelspåret (ett av bandets mest kända låtar) och Jennifer.

Det är för mig en skiva som alltför ofta glöms bort då man pratar om Styx. Men visst, The Grand Illusion är givetvis deras monsterplatta.

11. Twisted Sister – Love Is For Suckers

Twisted Sister hypen är över och året är 1987. Bandet är i spillror, eller iaf nästan. Eftersom nästan all musik till skivan var skriven av Dee Snider var det tänkt att denna herre skulle släppa den som ett soloalbum, men skivbolaget tryckte på och ville ha den som en skiva med Twisted Sister. Det riktiga klöset, som varit bandets kännetecken, saknas på skivan och den gjorde ingen som helst succé.

Efter turnén för skivan var klar, den 10 oktober 1987, tog det bara två dagar innan Dee Snider hoppade av bandet.

Skivan har en hel del låtar som är riktigt bra. Själv så älskar jag skivan, då den på något sätt hamnat nära mitt hjärta. Låtar som “Love Is For Suckers”, “Wake Up (The Sleeping Giant)” och “Me And The Boys” håller hög klass.

Det var lite synd att de satsade på “Hot Love” som singel, då den faktiskt är usel. Tror skivan sålt bättre om “Me And The Boys” hade släpps som singel.

12. Uriah Heep – Conquest

Första och enda skivan med John Sloman på sång och den sista skivan med Ken Hensley i bandet. Året är 1980 och Uriah Heep har återigen en ny sångare men också en ny trummis. Den nye trummisen är ingen mindre än Chris Slade (ex. Manfred Mann’s Earth Band, Uriah Heep, Tom Jones, AC/DC och Asia). Att bandet fick spela in detta album nästintill två gånger gjorde nog saken inte till det bättre.

Det finns låtar som håller hög klass. Öppningsspåret “No Return” är ett tydligt exempel på hur de fortfarande kunde leverera hård musik. Dessvärre finns det dock för mycket av de softa på skivan. Poppiga låten “Feelings” är ett sådant exempel. Nu ska jag dock inte avskräcka någon, då skivan håller en bra Heep-klass. Har du chansen att köpa albumet så sikta in dig på deluxe-utgåvan med mycket extragodis, bland annat “Think It Over” som tillhör ett av de bästa spåren bandet spelat in. Lyssna och njut av låten nedan!

13. Narnia – Long Live The King

Narnias andra album och det första med ett riktigt band. Föreångaren hade haft dataprogrammerade trummor och mycket inspelat. På deras andra album, “Long Live The King”, hade bandet fått ihop ett band och det visade sig att de verkligen kunde spela sin musik. Det är 1999 som albumet släpps och gitarrkungen Carljohan Griimmarkär endast 20 år då skivan släpps vilket är svårt att förstå då man lyssnar på hans solon och andra arrangemang.

Stilen är kristen power metal av typiska 90-tals snitt, men bandet lyckas ändå få ihop ett sound som är deras eget. Finns många góbitar men de som främst ska lyftas fram är titelspåret “Long Live The King”, “What You Give Is What You Get”och min personliga favorit “Star over Bethlehem”

Det är väldigt trist att nu Narnia är nerlagt och att man förmodligen aldig får se dem återförenas, men vem vet. Kanske står de på en scen om några år?


1. Roxy Blue – Want Some?

– Snacka om att komma i fel tid. Roxy Blue kom med sin platta “Want Some?” under början av 90-talet, närmare bestämt 92. Det var året då Nirvana blev ruggigt stora och musik som handlade om “party” nästan försvann. På gott och ont. Skivan är dock en blandning av Van Halen och annat mumsigt.

2. Uriah Heep – Innocent Victim

“Innocent Victim” är inte den skiva man tänker först på då man tänker på Uriah Heep. Tvärtom så har den genom åren fått en massa onödig skit. Skivan släpptes 1977 och blev ingen jättesuccé för bandet. Låtarna blev mer och mer kommersiella och bandets tyngd försvann mer och mer i och med detta. Det finns dock riktiga guldkorn här, bara man tar chansen att lyssna på albumet. Låten “Free Me” blev faktiskt en hyffsat stor hitlåt för bandet och ett av bandets fetaste riff finns i rockrökaren “Free ‘N’ Easy”.

3. D’Molls – D’Molls

Hur många har hört talas om D’Molls? Ja, det är säkerligen inte alls så många. Själv kom jag över debutplattan för en billig peng på en skivmässa 2005. D’Molls spelade regelrätt sleaze och fick en hyffsat stor hit med låten “777”. Den spelades till och med på MTV, vilket på den tiden betydde hyffsat bra försäljning av album. Själva debutalbumet släpptes 1988 genom det megastora bolaget Atlantic. Trummisen, Billy Dior, spelade en hel del med CC . DeVille (Poison) innan han kom med i D’Molls.

4. April Wine – The Nature of the Beast

April Wine är inte ett band som är obskyrt. Bandet har släppt album sedan 1971och har sålt miljontals skivor genom åren. “The Nature of the Beast” var bandets nionde studioalbum och släpptes redan 1981. Efter det hyffsat stora genombrottet med “Harder … Faster” 1979, var detta helt rätt riktning för bandet. En blandning mellan AOR och hårdrock. En av topplåtarna på skivan är covern på Lorence Hud-låten “Sign of the Gypsy Queen” men den allra bästa låten på skivan är balladen “Just Between You And Me” som kom så högt som plats 21 på Billboard Singles Chart.

5. Y&T – Black Tiger

Y&T… Ja, var ska man börja? Världens genom tiderna mest underskattade band? Ja, det får väl var och en tycka vad de vill om… Har dock svårt att inte hylla detta band och deras absolut bästa album “Black Tiger “. Älskar verkligen Dave Meniketti sång. Den har allt och säkert lite till. Skivan formligen radar upp hits och klassiker som “Forever”, “Open Fire”, “Black Tiger” och “My Way Or The Highway”.

Black Tiger hittar du sannolikt för en sjukt billig peng på en skivmässa. Du kommer I N T E att bli besviken. Klassisk melodisk hårdrock för att tala klarspråk!

6. Poison – Native Tongue

“Native Tongue” är knappast skivan man först börjar snacka om, då man snackar Poison. Skulle dock vilja påstå att denna skiva är deras mest genomarbetade och klart bästa plattan rent musikaliskt. Kan kanske bero på att CC DeVille inte sköter gitarren längre på denna skiva släpps 1993. Om du gillar lite med blues och funk så är detta en platta med Poison du bara måste ha, det är iofs den enda som har detta sound. Bästa stunden på albumet är “Until You Suffer Some (Fire And Ice)”… En ballad om hjärtesorg. Den andra låten som riktigt känns i hela kroppen är jättehiten “Stand”


December 2018
M T W T F S S
« Nov    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31