Category Archives: Recensioner

Då fanns debutplattan med Sundus Abdulghani & Trunk ute för alla att lyssna på. Det är något så ovanligt som 70-talsdoftande rock med en kvinna på sång. Det skapar helt klart ett härligt sound och gör bandet lite extra spännande. Har sett bandet live och jag kan gå i god på att det även funkar bra live, snarare så att jag skulle påstå att det är ännu bättre live.

 

Öppningsspåret “Sister Sorrow” sitter som ett tuggummi under skosulan och “The Devil’s Got a Hold On You” är ett måste på allas spellista! Som helhet är det ett bra debutalbum som jag hoppas många låter ta en spinn på skivtallriken. Min personliga favorit på albumet är “Stay“. Albumet går att köpa via denna länk.

 

Låtlista på debutalbumet:

1. Sister Sorrow
2. It Ain’t Love (But Close Enough)
3. She Knows
4. Them Dames
5. The Devil’s Got a Hold On You
6. Like Water
7. Stay
8. Black Magic Man
9. Twisted & Bound


Category: Recensioner

Redan då jag pluggade i Umeå under min tid på universitetet så kände jag att Umeå inte var tillräckligt för mig. Under det sista året som student så letade jag lägenheter så gott som varje dag. Hemnet var min drog redan 2006. Så en dag i november eller december 2006 så hittade jag en lägenhet i Bromma. Den låg i Ulvsunda och adressen var Björkbacksvägen 42. Jag ringde banken och mäklaren och efter ungefär en vecka så var jag ägare av en egen lägenhet 15 – 20 minuter från city. Det är här min resa som “storstadsbo” börjar på riktigt.
Nu hoppar vi fram en bit i historien och till fredagen den 9 februari 2007. Det är
snöigt och kallt i Stockholm då jag tillsammans med mamma och pappa svänger in på Björkbacksvägen för att börja lasta av. Efter några timmar så är det klart och mitt nya liv ska ta fart. Börjar på första kneget redan den 12 februari med en, i mitt tycke bra, månadslön på 21000 kr. Sedan dess har den stigit några pinnhål på lite olika arbetsplatser.

Under de första åren så levde jag som ungkarl med allt som hör till. Träffade många av mina bästa vänner under denna tid. Ingen nämnd ingen glömd. Var otroligt mycket hemma hos David i Tyresö och drack läsk. Konstigt att man kan bli så glad av att dricka läsk. Där ute uppfanns även “Sillgroggen” en midsommarafton. Ett minne jag aldrig heller glömmer är då jag och Johan Nylén drar till Rocks utan pengar men har en helkväll som verkligen har det mesta.

 

Första spelningen efter att jag flyttat ner var Apes IQ på Snövit. Hur jag kom hem efteråt vet jag inte riktigt men jag minns att jag hade riktigt skoj. Nu tio år senare har jag varit på så många spelningar så det är omöjligt att lista vilka som varit bäst eller vad alla band har haft för namn. Finns ett antal bra och mindre bra spelningar helt enkelt. Alla dessa rockhak som man besökte under den tiden är galet många. Ett tag var det Crazy Nights på fredagar och Rocks på lördagar. Varje vecka! Hur många tusenlappar jag har spenderat där vill jag nog inte veta. Det jag däremot vet att det för all framtid kommer att vara minnen för livet. “Går vi ut för att det är roligt?”  myntades av min gode vän Staffan.

Efter ett tag i Stockholm träffade jag en söt ung kvinna som hade blont hår och ett galet vackert leende. Efter några “dejter” så flyttade vi mer eller mindre ihop. Redan 2009 så gifte vi oss och det var en av mina bästa dagar i mitt liv. Som alla vet så kom det även en tredje medlem i vår familj under 2011. Denna lilla herre ändrade en hel del i det liv som vi levde.

Nu är det den 9 februari 2017 och jag har bott i Stockholm under 10 helt galet underbara år. Detta kommer att firas på något sätt nu ikväll men jag vet inte riktigt hur.

Det bästa är att det kommer bli många år till i världens vackraste stad.


Då har ännu ett år passerat! Det är helt galet vad tiden bara rusar fram och det känns som jag inte riktigt hänger med. Danviksklippan är fortfarande en dröm att bo på men givetvis kikar jag på Hemnet efter bostäder. Man vet aldrig vad man hittar.

Under året har Diesel blivit 5 år och nästa år går killen i förskoleklass. Hur han hunnit bli så stor är svårt att förstå men det är väl bara att hålla i sig för jag tror inte åren kommer gå långsammare.

Under sommaren så var vi i Nordmaling under några dagar. Det var ju ingen nyhet att vi var där. Vi åker dit varje sommar. En nyhet var dock en veckas semester på Gotland tillsammans med mamma och pappa. En väldigt trevlig vecka med god mat och mycket intryck. Nästan så att man vill bo där! Jag var även i Prag tillsammans med några vänner. Vilken fantastisk resa! Äntligen fick jag se Karlsbron och gå vid slottet.

Det har inte varit så många spelningar under året. En spelning som jag verkligen uppskattade var Narnia då de besökte Nalen. Vilken härlig kväll jag hade tillsammans med andra fans. En annan underbar helg var RockweekendAOR. En galen helg med massor av bra musik och underbara vänner. Svårslagen födelsedagsfest helt enkelt.

Löpningen har gått upp och ner. Jag har aldrig haft så många förkylningar som jag haft det här året. Efter nyår blir det en rejäl dos löpning och träning för den 25 mars blir det Tunnelrun igen.

Årets topp-10 lista över albumsläpp blir svår att göra. Får återkomma med listan efter nyår helt enkelt. Jag kan dock utlova Metallica och Bowie på listan.

Årets bästa: Det finns mycket positivt med året. Men eftersom så många hjältar dött under 2016 så måste väl Lee Kerslakes seger(?) över sin cancer vara en otroligt glädjande nyhet. Årets bästa klubb är återigen Club Asylum. Nästa år blir det fler besök!

Årets sämsta: Alla dessa hjältar som tyvärr dör. Prince, Bowie och Parfitt är några.

Årets mest överskattade: För mig är det dyr öl. Jag har insett att jag uppskattar pilsner mer och mer. Annat är ofta dyrt och smakar inte gott i min mun.

Årets mest underskattade: En härlig myskväll i soffan med familjen. Något som borde uppskattas mer. Nästa år får det bli bättring!

Vad blir 2017 års stora genombrott: Jag är övertygad om att Creye står för. Är ni inte övertygade som tycker jag ni ska lyssna på bandet då ni får chansen.

Vad blir 2017 års stora fiasko: GnR på deras turné i Europa. Det kommer bli strul och annan skit eftersom stora egon ska försöka samarbeta ihop en pension. Att biljetterna var svindyra gjorde inte saken bättre i mina ögon.

Förväntningar på 2017: Jag förväntar mig en grym helg då jag ska till Umeå för att se Sabaton tillsammans med min bror. Kommer bli riktigt kul! Förväntar mig också en ny skiva med Uriah Heep. Det har hintats om det lite då och då från olika medlemmar i bandet. Andra förväntningar är att jag ska få vara friskare och att jag och Amelia ska kunna gå på en spelning ihop.

Den 9 februari firar jag 10 år som stockholmare. Kommer bli inbjudningar till er som betytt mycket för mig under åren.


20160924_212017Ett band som ganska så ofta har fått spela i motvind är Narnia. Först då de kom så fick de slåss med band som Hammerfall och Nocturnal Rites. Sedan hade de ett kristet budskap i sin musik vilket inte får några att  att vägra lyssna på bandet. Själv så har jag alltid gillat bandet och äntligen fick jag se bandet igen. Såg bandet i Vännäs under tidiga 2000-talet och nån gång innan de splittrades så det var ett kärt återseende på Nalen.

Det är kanske inte den största lokalen men oj vilket tryck Narnia bjuder på denna kväll. Klassiker som Long Live The King blandas med det senaste i form av I Still Believe, Reaching For The Top och Messengers. Är man inte nöjd med det så spelas även klassiker som Living Water som avslutning.

För att tala klarspråk så ryter lejonet igen! Med ny skiva och en rejäl dos självförtroende så kommer vi se Narnia på större scener under sommaren.


Category: Recensioner

TotalMan brukar säga att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och jag kan hålla med om det ibland. Så är verkligen fallet med ToxicRose debutfullängdare Total Tranquility. Det har gått ett antal år sedan bandet släppte sin självbetitlade EP (2012) och många har önskat ett fullängdsalbum tidigare än 2016.

För den som inte lyssnat på ToxicRose innan så brukar jag beskriva bandet som ett uppdaterat WASP med riktigt bra melodier. Det är sannerligen väldigt seriösa musiker som inte släpper någon musik som de inte är 100% nöjda med. Givetvis finns det vissa låtar som kanske inte riktigt faller mig 100% i smaken men det är ändå riktigt bra. Öppningsspåret och tillika första singeln från albumet, “World Of Confusion“, är en riktigt käftsmäll. Efterföljade “The Silent End Of Me” och “Killing The Romance” fortsätter i samma spår och får verkligen mig som lyssnare att bli intresserad. Det märks tydligt att bandet inte har tänkt släppa något de inte kan stå för. Ett av mina favoritspår på albumet är “Reckless Society“. En låt jag sannolikt kommer att ha snurrandes i min CD-spelare och även på en fast plats i min lista över 2016 års bästa låtar. Får hoppas att låten spelas live och att den rent av får radiotid eller som man säger i USA “airplay”. Det jag inte riktigt kan snappa upp är den lugnare låten “Because Of You” som jag tycker bara känns felplacerad. Hade kanske funkat bra som en b-sida till nästkommande singel. Den känns inte helt 100%-ig helt enkelt men det är bra att bandet i alla fall vågar testa en lite lugnare låt. Avslutningslåten och tillika titelspåret är dock över 8 minuter ren lycka. Här får man som lyssnare kanske koncentrera sig lite mer men oj vad “Total Tranquility” är bra. Kommer kanske inte funka i radio men i min värld så funkar den perfekt.

Allt som allt ett riktigt bra debutalbum som verkligen visar att Sveriges rockscen har mycket kvar att visa upp. Killarna i bandet kan känna sig stolta över vad de knåpat ihop och jag kan utan tvekan råda alla att lyssna och köpa albumet så fort det släpps (16 maj). Gillar man modern, bra och tung musik är Total Tranquility något för dig!


Category: Recensioner

RWAORjohanDå är det måndag och dagarna efter den riktigt lyckade festivalen, eller ska jag säga familjeträffen? Jag måste först och främst berömma alla inblandade i festivalen och då främst Martinus Eriksson och Johan Nylén. Vilka otroliga förkämpar för AOR och melodisk rock som kämpat och slitit med festivalen.

Jag kommer inte recensera banden utan jag vill mest bara lyfta på hatten för alla band som spelade. Det lär ju knappast ha varit några miljoner som de fick utan de spelade sannolikt för kärleken till fans och musik.

Extra roligt att få träffa och snacka med Ted Poley och fråga om han hade något minne av ultraljudsbilden. Det hade han och ville träffa både Diesel och Amelia men tyvärr blev det inte så. Bättre lycka nästa gång?

Extra trevligt att de flesta från PlanetAOR.com fanns på plats och bevakade tillställningen. Vi träffas inte alltför ofta och man kan se denna festival som lite av en firmafest. Träffade även på vänner som jag inte snackade med på ca 10 år. Bara det gjorde festivalbiljetten värd sitt pris.


Category: Diesel, Recensioner

nordmaling1Då var snart ännu ett år på Danviksklippan slut och som vanligt har det varit fyllt med massor av äventyr och musik. Det här året har jag kunnat besöka några konserter men det har som vanligt varit noll festivaler. Nästa år blir det dock ändring på det i och med ett besök på RockweekendAOR.dieselRC

Diesel har hunnit med att bli hela 4 år och just nu känns det som om han inte får bli äldre än 5 år. En bra ålder där man hela tiden har tid att busa och lära sig saker. Sparkcykel och vanlig cykel är nog det bästa han vet.

 

Han har även fått ett par RC-bilar av sin morbror Henry och jag har svårt att se någon annan 4-åring köra RC-bil lika bra. Kanske är det denna hobby som blir grabben jobb i framtiden?

Farmorfarfar

 

 

 

 

 

 

Det har varit besök i Nordmaling och det har varit besök av farmor och farfar här i Stockholm under året. Massor av lek och mys.

 

 

 

 

 

 

 

Min ständiga kamp med vikten är ett gissel. Nu är den uppe i ca 85 kg och jag blir less på att det ska vara så. Det har dock varit ett år där jag inte kunnat träna lika mycket som innan. Samt att jag vill leva lite också.

Floxen

 

 

 

 

Tävlingen i Floxen mot min bror gick av stapeln i somras. Det blev 5 jobbiga men hela ok kilometer. Jag vann inte men jag var snabbare än vad jag trodde och det får jag vara nöjd med. Nya löparskor och lite hårdare träning så blir det nog jämnare nästa sommar. Ska vi säga så Peter?

 

 

Årets skivsläpp har varit bra och det blir svårt att sätta en etta på min topp-10. Nedan kommer min lista som är facit för alla andra listor. Klicka på länkarna för att läsa recensioner.

1. Casablanca – Miskatonic Graffiti
2. Driven To Clarity – Heading Out
3. Gin Lady – Call The Nation
4. Kee Man Hawk – Headin For the Sun
5. Iron Maiden – The Book Of Souls
6. Scorpions – Return To Forever
7. Eclipse – Armageddonize
8. Saffire – For The Greater Good
9. Hardcore Superstar – HCSS
10. Reach – Reach Out To Rock

Årets bästa: Självklart kvällen då Malmö Redhawks gick upp i SHL efter 8 jobbiga år i Hockeyallsvenskan. Vilken fest! Att nyheten om att Uriah Heep ska skriva och spela in ny musik 2016. Gubbarna kan än!
Årets sämsta: Lemmy, som alla trodde var odödlig, tar sitt sista andetag den 28 december 2015. En legend har gått bort och rockvärlden är en stor profil och människa fattigare.
Årets mest överskattade: Alla dessa öl/vin/sprit sorter som släpps i ett bands namn. Ofta är de totalt värdelösa.
Årets mest överskattade 2: Sommar i P1 var inte så bra denna sommar.
Årets mest underskattade: Återigen Club Asylum som varannan onsdag brakar loss på Anchor. Fler borde hitta dit. Nu snackar jag både band och annat löst folk.Vill även peta in grönkål i denna kategori. Mycket gott och säkerligen väldigt nyttigt.
Vad blir 2016 års stora genombrott: Det här året kommer band som Gin Lady att explodera och få massor av festivalbokningar. Det är dags för folk att inse att musik är bäst då den spelas på riktigt. Även PlanetAOR.com har stora saker på G. Ni kan bland annat se oss på RockweekendAOR i slutet av februari. Bara att säga hej.
Vad blir 2016 års stora fiasko: Poison på deras turné i USA. Visst hoppas jag på en rejäl överraskning men jag har svårt att se hur de ska kunna överträffa mina förhoppningar. De är inte yngre och de har knappast övat skalor. Nej, det luktar fiasko lång väg.
Förväntningar på 2016: Jag har höga förväntningar på RockweekendAOR! Det måste verkligen bli en festival att minnas för livet. Hoppas även på att Narnia släpper sitt album. Jag har även höga förväntningar på mig själv och min löpning som måste bli bättre och mer regelbunden. Tänk om jag skulle kunna komma i mål nästan samtidigt som min bror efter 5 km i Floxen. Jag förväntar mig även en massa underbar tid med familjen. Hoppas att man kan få ihop en kryssning i lyxhytt ännu en gång.

Kryssningbirka


Gin Lady Call TheDå var det återigen dags att recensera ett album med Gin Lady. Det har endast gått fyra år sedan debuten och nu är vi på album nummer tre som fått den underbara titeln “Call The Nation“. Med det retrodoftande omslaget så får man redan innan man lyssnat på första låten en hum om hur det kommer att låta. Albumet startar med “I Can’t Change” som bara osar hård rock från det underbara 70-talet. Titellåten “Call The Nation” är lite mer laid back men trummorna tillsammans med orgeln är perfekt. Det märks att killarna i bandet snöat in totalt på det sena 60-talet/tidiga 70-talet vilket i min värld är helt rätt. Skrev följande 13 maj 2013; “Jag har tidigare skrivit att Gin Lady ibland kan låta som Rolling Stones och det står jag fast vid men bandet kan också låta som Mott The Hoople och jag kan ge mig tusan på att en och annan minut har spenderats till att lyssna på Jericho.” vilket är något jag fortfarande tycker.  Jag står även fast vid att Magnus Kärnebro är en av landets bästa sångare i nuläget. Magnus har en känsla som är svår att finna hos andra sångare och det är vackert. Låten “Mexico Avenue” är rock n roll som det ska låta 2015, eller ska jag säga 1972? Skitsamma, det får mig att drömma om att fått uppleva rockscenen under guldåldern. Nästföljande spår “Heavy Burden” är lugnare men det kan mycket väl vara den bästa låten Gin Lady spelat in så här långt i karriären. Den långa, nåja närmare 7 min, “Ain’t No Use” har mycket trevliga partier och Jocke gör det bra på gitarren då den så fint hänger med i orgeln. “Down Memory Lane” och den riktigt lugna “Country Landslide” får min kropp att andas ut innan avslutningen “I’m Coming Home” får mitt orgelhjärta att smälta till stämsång och en avslutning som är fulländad. Ett av albumets bästa låtar avslutar denna skiva som jag tycker är bandets bästa till dags dato. “Call The Nation” är ett måste till julskinkan och julfesten och är utan tvekan bandets bästa släpp. Precis som många andra band är skiva nummer tre en höjdpunkt!


Miskatonic GraffitiCasablanca är ännu en gång tillbaka och denna gång med ett konceptalbum, vilket i min värld känns lite konstigt då bandet känns mer som ett “in your face” band. Med det sagt blir jag mycket glad efter att ha lyssnat på albumets första låt, “Enter The Mountains“, som är en låt på över 10 minuter! Den börjar väldigt långsamt och nätt men sedan så blir det riktigt bra och fulla spjäll. Efterföljande låt är som taget från 70-talets början och hammondorgeln flyger fram över den dundrande. Jag skulle vilja påstå att “Closer” är bandets bästa låt om jag tittar över de tre album bandet släppt.  En låt som får mig att inse att det är Casablanca i högtalarna är “RE: Old Money“, en låt som har ett riktigt trevligt sound som jag tycker fler band borde sträva efter. Lite lågmält men ändå tufft och rått och det är precis tvärt emot vad man får i låten “Name Rank Serial Killer” som är en typisk poprock-dänga. Inget att klaga på men inte heller något som får rockgudarna att öppna sina dörrar. Då är det överraskande härligt att titelspåret “Miskatonic Graffiti” är en total motsättning och det är kanske så här Casablanca ska låta år 2015? Det avslutande spåret, som fått det passande namnet “Exit the Mountains“, är likt öppningsspåret något riktigt bra. Det är hårt och det är en text som verkligen fungerar. Jag lyfter på hatten för att de vågar inleda och avsluta skivan med de två längsta låtarna. Jag hoppas att jag får se Anders Ljung, Josephine Forsman, Mats Rubarth, Erik Almström, Erik Stenemo samt Ryan Roxie på scen väldigt snart.


ironmaidenthebookofsoulsÄntligen så har giganterna och barndomshjältarna släppt ett nytt album. Det har gått fem år sedan bandet släppte, den i mitt tycke, trista skivan The Final Frontier. Nu är Iron Maiden tillbaka med The Book Of Souls, som jag inte vågat ha förhoppningar om av olika anledningar. Vad är då mitt omdöme om skivan som klockar in på nära 90 minuter? Skivan startar med “If Eternity Should Fail” och redan här hör jag att skivan är bättre än på länge. Det är något som jag fortsätter göra då jag lyssnar till “Speed of Light” och “The Great Unknown“. Det är Iron Maiden som det ska låta under 2000-talet men så kommer den första riktiga dippen och det är “The Red and the Black“, en låt som klockar in på över 13 min och det är först efter 8 minuter som jag kan tycka den är bra. Kanske hade låten mått bra av att kortats ner? Jag blir desto gladare då jag hör de efterföljande två låtarna “When the River Runs Deep” och den magiska titellåten “The Book of Souls“. Just “The Book of Souls” är allra högsta klass och det är den bästa låten på albumet med samma namn. Den påminner om “The Nomad” (Brave New World) som jag håller som den bästa Maiden-låten från 2000-talet. Skivan fungerar riktigt bra och det är väl bara “The Man of Sorrows” som jag tycker borde ha skippats. Avslutande monstereposet på nära 19 min, “Empire of the Clouds“, är långt bättre än vad jag hade hoppats på. “Empire of the Clouds” är en av skivans höjdpunkter och jag hoppas att bandet vågar och kan spela den live på kommande turné, för live kan den bli en sann klassiker.

The Book Of Souls är den bästa skivan sedan Brave New World men når inte upp i samma klass som X-factor. Skivan är bättre än No Prayer for the Dying och det kanske får folk att bli förbannade men det skiter jag i, för det här är vad jag tycker.


Category: Recensioner

driventocBaltimore är vad jag vet ingen större stad när det kommer till musik som jag gillar. Nu har bandet Driven To Clarity ändrat på det genom släppet av debuten “Heading Out“. Bandet, som består av Andy Branigan, Dave Cohen, Carlos Diggs samt Carl Pfanstiehl spelar soft rock som påminner om den musik som slår i radio. Öppningslåten på debutalbumet har titeln “See It In Your Eyes” och skulle nog kunna gå några vändor på svensk radio om de fick upp ögonen, eller ska jag säga öronen, för bandet. Efterföljande “Be Alright” är för mig det som gör bandet bra. Det är en låt som blandar alla möjliga stilar men är en poprock-dänga som har ett trevligt och kort gitarrsolo. “Rest Of My Life” är en lugn låt som för mig att tänka på lugnare Third Eye Blind, vilket i min bok är ett bra betyg. Andys sångröst känns väldigt  sårbar och ärlig. Som om han sjunger under någons balkong. “Wanna Say (Hey Girl)” är lite funkigare och popigare är de andra låtarna och är väl den låten som skulle passa bäst på en sommarfest som pågår långt in på natten. Låten avslutas med gitarrsolon och annat trevligt. Ingen avancerat men varför bry sig om det då musiken svänger? De två sista låtarna “Weigh Me Down” och “Heading Out” är två riktigt bra låtar. “Weigh Me Down” är nog albumets tyngsta låt och har mer mörker i sig än någon annan låt. Sista låten och tillika det avslutande spåret som fått titeln “Heading Out” är nog den låt som funkar för de flesta lyssnare. En härlig poprockdänga som jag tycker sammanfattar bandet på ett mycket bra sätt. Jag hoppas att jag får se bandet live och gärna här i Sverige. Vill man lyssna till albumet gör man det lättast via Spotify.

 

Baltimore is what I know of no better city when it comes to music I like. Now the band Driven To Clarity have changed that by the release of their debut titled “Heading Out” . The band , consisting of Andy Branigan Dave Cohen, Charles Diggs and Carl Pfanstiehl play soft rock reminiscent of the music that hit the radio. The opening song on the debut album entitled “See It In Your Eyes” would probably be able to get some air time on Swedish radio if they were aware of the band. Subsequent “Be Alright” is for me what makes the band well. It’s a song that mixes all sorts of styles but is a pop-rock song that has a nice and short guitar solo. “Rest Of My Life” is a quiet song for me to think of calmer Third Eye Blind, which in my book is a good rating. Andy’s voice feels very vulnerable and honest. As if he sings under someone’s balcony. “Wanna Say (Hey Girl)” is a bit funkier and popish than the other songs, and is probably the song that would fit better on a summer party going on late into the night. The song ends with guitar solos and other nice things. No advanced stuff but why bother when the music is great? The last two songs “Weigh Me Down” and “Heading Out” are two really good songs . “Weigh Me Down” is probably the album’s heaviest song and have more darkness in it than any other song on the album. The final track with the title “Heading Out” is the song that works for most listeners. A lovely pop-rock tune that I think sums up the band in a very good way. I hope I get to see the band live and be happy if they played here in Sweden . If you want to listen to the album you do it easily via Spotify.


Category: Recensioner

KeeManHawkcdJag har skrivit det förr men jag skriver det igen. Den råa och tuffa rocken lever och frodas i Sala och det är tackvare Kee Man Hawk. Sällan har jag blivit så glad som då jag läste att bandet fick en plats på Sweden Rock Festival, dessutom som öppningsakt för hela årets festival. Jag har följt gitarristen, Hawkan, under många herrans år och då jag inte trodde det skulle komma något nytt med denna mer eller mindre okända gitarrist så dyker låten “Delta DC” upp ur ingenstans. Låten kan vara en av de bästa dängorna som ett svenskt rockband spottat ur sig på många år. Om öppningslåten är en höjdare är titelspåret en smocka som påminner som tiden då Blackfoot var som råast. Ja, vi snackar om “Headin For the Sun” och även den efterföljande “Party and Die” är i samma stil. Jag riktigt känner hur jag blir skitig och hur håret på bröstet växer ytterligare en centimeter. Det är så jäkla bra! Sångaren Joe K Rich öser på rejält och tillsammans med Martin och Stewie tvingar de fram ett grymt solo från Hawkan. När vi väl snackar sväng så är låtar som “Homage To Mr Waters“, “Time To Pay” och “Keyman Breakdown” klockrena. Efter denna inledning passar det bra med två lugnare låtar som har titlarna “Standing On The Shoulders of Giants” och “Halo“. För hjärtat är det nog bra att Kee Man Hawk ger oss lyssnare en stund att andas ut för de tre sista låtarna; “Into The Fray“, “I´m Alive” samt “Some Kinda New Light” har samma tempo som inledningen.

Jag kan sammanfatta allt med att jag är golvad och förbannat glad att Kee Man Hawk ger oss lyssnare en lektion i hur Grep Metal ska liras. För att översätta Grep Metal till de som inte förstår så säger jag bland annat Blackfoot och annan tung rock. Det är såhär modern gubbrock ska låta. Det är denna musik jag vill ska ljuda över fälten från norr till söder. Ta din grep för nu åker vi!


CT FrontDå har Smögenbandet Conspiracy Theory släppt sin första skiva och det är musik som sprudlar av energi. Titeln på albumet är “#1” och det passar bra på alla sätt och vis. Jag skulle vilja påstå att bandet är en hybrid av Backyard Babies och nyare och modernare band. Det är absolut inget fel med det utan jag gillar det. Jag har saknat musik som inte är för välpolerat och som slår till i mitt rockhjärta. Musiken är som sagt inget annat än en käftsmäll på mycket av den välpolerade rocken som släpps idag. Första låten har den lite klyschiga titeln “Hellbound” men det spelar ingen roll för det svänger. Sångaren, Johan Dahlström, har en röst som passar perfekt och det bevisas inte minst på “Love N Pain“, som är bandets första singel från debutalbumet. På låten får jag sanslösa flashbacks från tiden jag bodde i Bromma och lyssnade mycket på Backyard Babies. Det känns minst sagt bra. Efterföljande “I Want You To Know” är en lugn låt och det är väl kanske inte riktigt vad jag uppskattar att höra från bandet. Det är skönt att Conspiracy Theory vet att lugna låtar inte är deras adelsmärke utan att de efterföljande låtarna som t.ex. “China White“, “Russian Roulette“, och “What If?” sprudlar av energi. Sista stycket på denna plastbit titulerat, “Black Light Monday“, är även det en lugn låt men denna gång passar det klart bättre. Ett enkelt och lugnt stycke som jag gärna vill höra live i en liten och rökig lokal.

Om jag skulle sammanfatta Conspiracy Theorys debutalbum är det med en mening. Albumet är fyllt av Backyard Babies-osande rock som ger fans av opolerad rock en chans att höra något nytt.

Vill man se och höra bandet är det bara att bege sig till Pub Anchor redan imorgon då bandet har releasefest. Är nästan säker på att det kommer bli en kväll fylld av rakryggad rock n roll. Kan ni inte gå så kan ni lyssna på musiken via Spotify.


Category: Recensioner

reach-reach-out-to-rock484Då har jag äntligen lyssnat några varv på Reach debutalbum. Debutalbum brukar ofta vara lite skakiga och band vet inte riktigt var musiken ska ta vägen. Så är även fallet på Reach Out To Rock men det är inget som stör mig som lyssnare. Jag tycker att bandet, även om stilarna spretar något, lyckas hålla ihop albumet på ett helt ok sätt. Inledande två spåren, You Called My Name och Fortune And Fame, är melodisk rock på hög nivå. Det är nästan så jag vill säga stopp och be bandet enbart att fokusera på den typen av musik på nästa album. Givetvis finns det andra bra låtar och det är då jag kommer till The Beast som jag verkligen fastnar för skivan. The Beast är tyngre och mörkare än de andra låtarna och det är så här jag vill höra bandet på nästa album. Alex röst passar perfekt på just denna låt och det känns nästan som resten av bandet känner det. Så snälla, satsa på detta sound på kommande skivor för då tror jag vi har ett band som kommer slå stort. Sista låten jag vill pusha lite extra för är Looking For Love. Jag får buga och bocka för en låt som skulle kunnat ha skrivits under det sena 80-talet. Här sitter Marcus och Ludvigs lir perfekt.

Är då Reach debutalbum något man bör låta sina öron lyssna på? Ja, om man gillar svensk melodisk rock. Jag är övertygad om att bandet kommer att bli ett återkommande band på rockscener i Europa.


Category: Recensioner

scorpions return to foreverJag tillhör nog den skara människor som är glad över att Scorpions insåg att ett avslut var värdelöst.Bandet firar 50 år som band vilket är helt makalöst. Nu är bandet tillbaka med “Return To Forever” och det märks att de är taggade och att en del av musiken är skåpmat från 80-talet. Gör de då skivan dålig eller daterad? Nej, i mitt tycke ett smart val och ger oss fans en chans att höra bra låtar som annars skulle ha kastats i sjön. Givetvis vet man vad man får då man köper en skiva med bandet och öppningsspåret “Going Out With A Bang” gör i alla fall inte mig besviken. Albumets första ballad, “House Of Cards“, bevisar att Scorpions är kungar i denna genre. Det är något med Klaus röst som gör ju balladerna extra bra, eller så är det bara jag som får minnen av högstadiehångel? En av de bästa låtarna på albumet är “Rock’n’roll Band” och jag tycker att bandet borde satsat ännu mer på liknande låtar för här är det röj från första sekunden. Kan vara en riktigt lökig text men ibland är det sånt som gör en låt extra bra. Den nästföljande låten med titeln, “Catch Your Luck And Play“, får mig att tänka på Scorpions-plattan “Savage Amusement“. Det är något med gitarr och trummorna som ger mig just dessa vibbar vilket inte på något vis är dåligt utan snarare tvärtom. Det finns många trevliga låtar på albumet och jag tror att skivan kommer att spelas ofta i mina hörlurar.

Är då “Return To Forever” något som är värt att lyssna på? Givetvis är det så! Scorpions är tillbaka med besked och för oss som älskar välspelad och välproducerad musik är det bara att njuta. Kan man hoppas på ytterligare 50 år?


uhkokogoldDet är lätt att tro att Uriah Heep släppt flera hundra livealbum genom åren. Faktum är att de “endast” släppt 22 stycken i och med “Live At KOKO“. Hur som helst så är det alltid trevligt med ett livealbum av ett band som alltid är bra live och som alltid ger allt de bara har då det ska spelas in ett nytt livealbum.

Det här albumet är lite annorlunda jämfört med de senaste släppen då det spelades in för att även bli en DVD/Blu Ray samt att bandet lovade publiken att spela helt nya låtar innan de släppts på studioalbumet “Outsider“. Funkar då knepet eller blir albumet slätstruket? I mitt tycke så är det ett lyckat drag. Bandet känns hungrigare än på länge (om man enbart går efter livealbum) och publiken känns mer på tårna. Öppningsspåret “Against The Odds” är nästan den perfekta titeln på hela bandets existens. Det som gör mig närmast rörd är då bandet hyllar Trevor Bolder innan de börjar spela “Between Two Worlds“, en låt som jag skulle vilja påstå är ett av bandets bästa genom alla tider. De två helt nya låtarna, “One Minute” och “Can’t Take That Away“, flyter in riktigt bra i setlistan och det märks att bandet ger sitt lilla extra på just de låtarna. Givetsvis är ett livealbum med Uriah Heep inget utan sina kultklassiker och självklart finns de med på albumet. Låtar som “Easy Livin´“, “July Morning” och “Sunrise” rivs av men de blandas fint med nya låtar som “I´m Ready” och “Into The Wild“. För gitarr och wah-wah älskare så har albumet att spår som heter “Box Wah Box“.

Är då livealbumet värt att köpa? Mitt svar är tudelat. Älskar du bra livealbum är det ett givet köp. Är du en person som aldrig hört Heep innan så finns det bättre köp. Själv har jag givetvis beställt trippelvinylen med guldfärgade skivor.


hardcoresuperstar2015cdcoverDet är mycket man kan skriva om Hardcore Superstar och det finns massor av åsikter om bandet och dess sound. Vad jag själv tycker kanske är oviktigt för många men jag kan utan omsvep påstå att det är ett av landets bästa band, som borde få mer cred än vad de får. Live är det få band som når upp i samma nivå.

Nya skivan som fått titeln “HCSS” är som ett album med Hardcore Superstar ska vara. Det är hårt och det är partystämning men samtidigt väldigt genomtänkt vilket man kan höra direkt på öppningsspåret, “Don’t Mean Shit” . Första låten som riktigt fastnar som en hundskit under skosulan är “The Cemetery“. Den har allt som en låt med bandet ska ha. Om man lyssnar riktigt noga så kan man höra hur bandet försökt gå tillbaka till soundet de hade i början även om det “nyare” soundet fortfarande ligger där framme och visarframtänderna. Ska man tala om skivans bästa låt så får man nog lyssna till “Off With Their Heads“. Den är lite lugnare men fortfarande tung och har det typiska dragen för vad som gör bandet till just ett av sveriges bästa band.Med låtar som “Glue” och skivans avslutande låt “Messed Up For Sure” visar bandet att de fortfarande är kvar i toppen och har mycket att ge mig som lyssnare. Det jag kan lägga märke till är att “HCSS” är en skiva som kanske inte hoppar in i hjärnan direkt, utan den måste nog få snurra några varv innan den riktigt sätter sig. Ett tips för fans av bandet och andra som letar bra musik är att köpa albumet då det släpps 22 april via GAIN Music Entertainment/SONY.


Category: Recensioner

balkongDå var snart ännu ett år slut och som vanligt har det hänt en massa spännande saker i livet. Vi bor fortfarande kvar på Danviksklippan och det är riktigt trevligt att ha sitt hushåll där. Lite utanför men ändå så nära allt.

Det här året har jag arbetat på en ny skola och det är riktigt härligt det också. Nu arbetar jag i mellanstadiet vilket passar mig perfekt. Jag har dessutom så otroligt nära till musiksalen och det är perfekt. Inte sämre att musikläraren är riktigt trevlig. Nog om det nu!

 

cyklaDiesel är nu ett år äldre och han är verkligen en kille som uppskattar matematik och teknik. Han har lärt sig åka sparkcykel och vanlig cykel. Under sommaren lärde han sig även att simma en kortare sträcka.

vikt

 

 

 

 

 

 

Mitt mål att gå ner till 80 kilo nåddes inte riktigt. Jag var nere på 80,2 kg och det var så nära som jag kom.Ligger nu stadigt på ca 82,5 kg och det ska jag väl vara nöjd med? Midjemåttet är nära 90 cm, jämfört med ca 102 cm för ca ett år sedan.

 

Löpning

 

 

 

 

Jag har även börjat löpträna regelbundet. Målet att tävla mot min bror under sommaren fick ställas in då jag fick problem med mitt ena knä. Det har dock löst sig och det är skönt.
Under november månad så utsatte jag kroppen för mitt första lopp. Det blev 10 km på ny rekordtid. Eller vad sägs om 47 min och 40 sekunder?

 

Det här året har inte varit det mest produktiva då det kommer till konserter och intervjuer. Några fler skivköp har det blivit men inte heller där så jättemånga. Ibland har man helt enkelt en dipp men då får jag helt enkelt ta nya tag under 2015.

Året som gått har även varit ett bra skivår. Listan kommer att ha en given etta men så blir det ibland. Ettan är självklart Uriah Heep som tar och det beror på det bästa albumet sedan “Sea Of Light” (1995).

1. Uriah Heep – Outsider
2. Nickelback – No Fixed Address
3. Grand Design – Thrill of The Night
4. Magnum – Escape from the Shadow Garden
5. DUST – Tequila Shiver
6. Steel Panther – All You Can Eat
7. Winger – Better Days Comin´
8. Mr. Big – …The Stories We Would Tell
9. Skid Row – Rise of the Damnation Army – United World Rebellion-Chapter Two
10. White Trash Presidents – s/t

Årets bästa: Jag fick äntligen se Metallica. Det tog ett tag men nu kan jag bocka av dessa levenade legender från min lista.
Årets sämsta: Att jag blev misshandlad efter Metallica. Tog död på mycket av suget inför sommaren.
Årets mest överskattade: Alla dessa “Supergrupper” som kommer och går. Inte så många minnen består.
Årets mest överskattade 2: Slayer
Årets mest underskattade:  Återigen Club Asylum som varannan onsdag brakar loss på Anchor. Fler borde hitta dit. Nu snackar jag både band och annat löst folk.
Vad blir 2015 års stora genombrott: Jag hoppas och tror Reach kommer att explodera. Dels på grund av bra musik men också att en viss IDOL-deltagare är medlem i bandet. Även band som Kee Man Hawk och Driven To Clarity kommer bubbla loss nästa år.
Vad blir 2015 års stora fiasko: Mötley Crue och deras farvälturné. Bättre att skicka ett kort till alla fans så man slipper genomlida en usel konsert.
Förväntningar på 2015: Nästa år så blir det mycket spännande saker som händer. Min underbara fru börjar jobba på Notsch. Det kommer nog att bli en riktigt succé! Jag förväntar mig också många bra konserter och albumsläpp. Längtar till nya DVD-boxen med Uriah Heep släpps i februari. “Live At KOKO” kommer nog spelas en och 20 gånger i lägenheten.

Diesel 3år


meningenmedlivetIgår fick jag då äntligen se Alex och Sigges show Meningen Med Livet. En show jag sett fram emot en lång tid. Jag kan säga att jag INTE blev besviken utan jag blev väldigt imponerad över hur bra det var. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag har haft svårt för Alex men det ändrades när jag läste boken “Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött“. Den boken förändrade min syn på Alex radikalt och efter att ha lyssnat på podden med Alex och Sigge har den synen fortsatt att förändras.

Jag tycker att Alex verkligen levererar på scen. Det känns som han växer ännu ett snäpp och då han berättar om sitt “misslyckande” på restaurangen lyfter showen ett snäpp. Alex monolog om onani är en ovänat humorhöjare som jag verkligen ger plus för. Sigge å andra sidan känds riktigt lugn, som om han var extra taggad då det var den sista(?) föreställningen på Cirkus. Sigge är väl den lite mer intellektuella av de två och då han får sin tid på scenen blir det lite mer sofistikerat.

Det var extra skoj att jag och Amelia kunde dela denna stund med David och Gina. Kändes skönt att göra något utanför rockhakens unkna väggar. Helt enkelt vara lite finkulturella. Amelia drog vinstlotten då hon fick sitta brevid Jan Guillou. Snacka om att sitta med en ikon vid sin sida. Kan tilläggas att Jan senare sa att Amelia var en söt tjej.

Jag tror och hoppas att Alex och Sigge fortsätter med att göra shower. De verkar trivas med det helt enkelt. Först tycker jag att de ska ta denna show till Umeå så jag kan bevisa för min bror hur roliga dessa två herrar kan vara.


Category: Recensioner

DUSTDå har den då äntligen släppts och äntligen har jag fått trycka i debutplattan med DUST i CD-spelaren. Eftersom jag bevittnat några gig med DUST sedan tidigare hade jag en föraning om hur det skulle låta, men jag hade inte tänkt mig den härliga ljudbild som når örat. Eller borde jag bli förvånad över ljudbilden? Bandet är inga duvungar och alla älskar hårdrock från guldåren på 70-talet så att musiken och sången skulle påminna om fornstora dagar är förväntat när jag väl tänker efter.

Hur som helst är öppningsspåret, Bad Boy, min favorit med bandet. Jag tycker att den låten direkt visar vilken typ av musik och stil bandet vill ha. Det är inga ursäktanden utan rak och tydlig hårdrock. Titelspåret, Tequila Shiver, är även den en låt som jag vet många kommer att gilla. Själv älskar jag bandets kompromisslösa stil. Albumet fortsätter i en rak och tydlig bana och efter en stund landar skivan i låten Black Dressed Woman som jag hoppas kommer spelas i radio. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om de olika låtarna men jag avslutar med att pusha lite extra för Mojo. Lyssna på den och ni förstår varför.

Hur skulle jag då beskriva DUST? Jo, som ett Badlands för 2000-talet. De ger 70-talets hårdrock en nyfrälsning och vågar göra den lite mer modern för oss på 2000-talet. En rolig detalj är att DUST betyder “skitstövel” på norska.


Category: Recensioner

Grand-Design-Thrill-Of-The-NightSverige är verkligen landet med flest band, per capita, av melodisk rock. Bandet Grand Design är ett av dessa band och med deras senaste giv, Thrill of The Night, tar de upp kampen i toppen tillsammans med bland annat Europe och H.E.A.T.. Med inledande spåret “U Got Me Good” får jag genast en känsla av att bandet försökt att få ännu mer Def Leppard-känsla i sitt sound än på de tidigare albumen. Jag kan inte påstå att det är något negativt utan det ger en känsla av trygghet. De två efterföljande låtarna “Rawk N Roll Heart Attack” och “The Rush Is Gone” är riktigt bra men det är “10 Outta 10” som får mig att verkligen uppskatta skivan. Här snackar vi höjdarlåt med en nivå bara enstaka band inom genren kan mäta sig med år 2014! Jag gillar skivan som helhet men det är en låt jag inte riktigt faller för och det är “When The Greatest Love Of All Kicks In” då den helt enkelt är lite för lugn. Resten av skivan är i fortsatt samma stiliga och härliga känsla som början. De två avslutande spåren, “Who’s Gonna Rawk You Tonite” och titelspåret “Thrill Of The Nite“, är riktigt bra.

Vill man ha svensk rock när den är i absolut toppklass är Thrill of The Night en given plastbit i din samling. Har du inte stålar så kan du även lyssna på ett av de bästa släppen 2014 genom Spotify! Jag lovar att INGEN blir besviken på vad bandet spelat in.


Category: Recensioner

xdriveX-Drive är en helt ny bekantskap för mig men vissa av medlemmarna har jag lyssnat till tidigare i andra band. X-drive är Jeremy Brunners skapelse och med en sångare som Keith St. John (Burning Rain, Montrose) är det ett tydligt tecken på något bra. Bandets sound är väl vad jag närmast skulle beskriva som typiskt modern amerikansk melodiös rock. Jag kanske är helt förstörd men i titellåten, “Get Your Rock On” låter det som en ny låt med Nickelback. Inget negativt alls i min bok. Nu är resten av skivan inte alls i samma sound utan den skiftar en hel del. Den låt jag verkligen tycker sticker ut lite extra är Baby Bye Bye. Baby Bye Bye är en lugnare låt som för mina tankar till power balladernas storhetstid. Kanske blir denna låt en favorit i hångelsofforna? Hur som helst är inte alla låtar typiskt för nyare amerikansk rock och med låtarna California, Turn The Noize Down samt avslutande Love Breaks the Fool är jag glatt överraskad över hur bra och varierat X-Drive låter.

Mitt tips är att lyssna på albumet via Spotify innan ni köper skivan. Inte för att det är dåligt men jag tror en del människor kanske inte uppskattar soundet.


Category: Recensioner

HoustonRelaunchIIHouston har tidigare släppt ett album med covers på mer eller mindre obskryra AOR-låtar på albumet Relaunch. Nu är bandet tillbaka med Relaunch II som innehåller covers och helt nya låtar skriva av Houston. Den här gången är det inte bara AOR-dängor som det görs covers på utan även artister som Lady Gaga får sig en bit av Houstons magi. Jag kan dock inte släppa en sak angående cover-valen och det är att bandet ger sig på “Love Is Blind“. En låt som Uriah Heep sedan tidigare (albumet Head First) gjort en strålande version på. Det som slår mig mest är att Hank Erix har en bättre pipa än Pete Goalby (fd. Uriah Heep) och låten får en annan pondus. Är det så att ett band från Sverige slår tidernas bästa band på en punkt? Jag imponeras också av att bandet vågar ge sig på låtar med Lady Gaga och One Republic, vilket kanske kan ses som “fel” i vissa kretsar. Själv tycker jag det är trevligt och oväntat.

Vad gäller de nyskrivna låtarna så finnsHoustonSweden inte mycket att anmärka på. Singeln, “Our Love“, är som jag skrivit tidigare en häftmassa men den låt jag gillar mest är “Downtown“. Låten påminner mig om de galna fredagarna man hade med sina vänner på Harry B James och det kanske är tanken!? Det som är negativt med denna giv är väl att det endast är 4 nya låtar skriva av Houston. Hoppas de ger oss ett album med bara nyskrivet material inom en snar framtid.

Låtlista:
1. Justice For One (John Farnham)
2. Love Is Blind (John O’Banion)
3. Counting Stars * (One Republic)
4. Souls ( Rick Springfield)
5. Don’t Look Back (Ny från Houston)
6. Cruise ( Florida Georgia Line)
7. Do What You Want ** (Lady Gaga)
8. Our Love (Ny från Houston)
9. Downtown (Ny från Houston)
10. Standing On The Moon (Ny från Houston)

* Duet med Victor Lundberg
** Duet med Lizette Von Panajott


Category: Recensioner

Uriah Heep har med sina 45 år i branschen släppt åtskilliga album. I och med släppet av Outsider är nu bandet uppe i 24  släppta studioalbum. Outsider är det första albumet med nye basisten Dave Rimmer som tog över efter att Trevor Bolder så tragiskt avled förra året.

Outsider är ett album som verkligen bevisar att Uriah Heep fortfarande har kvar torrt krut i bössan. Redan under tiden bandet skrev låtar för albumet så skrev Mick Box att det skulle bli ett rockande album, och det hade han verkligen rätt i.

Första låten, Speed Of Sound, är en sann Heep-låt. Låten verkligen hoppar ut från högtalarna och hammondorgeln och riffen rusar i takt med tungt trummande av Russel Gilbrook. Låten avslutas med ett lugn och övergår sedan i albumets första singel med titeln One Minute. Det är inte den tyngsta låten på skivan men den är lite typisk med Uriah Heep då den växer sig efter ett par lyssningar.

IMG_36222537932358De två efterföljande spåren, The Law och The Outsider, är två riktigt tunga låtar. Främst titelspåret som både har dubbla bastrummor och vildsint riffande. Det är denna typ av låtar som bevisar att 45-åringen är vitalare än sina jämnåriga (Deep Purple, Black Sabbath mfl).

Albumet flyter på i en jämn och tung takt och den något lugnare låten, Is Anybody Gonna Help Me?, känns som en typisk låt från 70-talet. Looking At You och Can’t Take That Away är svängiga och är det några låtar på albumet som skulle få folk att hoppa omkring uder en konsert så är det dessa två. Låtarna dryper av typiska gitarrsolon av Mick Box. Finns det någon låt som skulle vara en udda fågel är det nog Kiss The Rainbow så inte riktigt känns som en Heep-låt utan driver på i en känsla av lite AOR. En flört med bandets sena 80-tal är väl det närmaste jag kan komma i att beskriva den låten. Den avslutande låten med titeln Say Goodbye får mig att tänka på den gamla låten Suicidal Man(Wonderworld). Hur som helst en låt som passar perfekt som avslutning på ett mycket vitalt och bra album från 45-åringen!

Jag måste erkänna att jag hade en känsla att Outsider skulle bli ett hyffsat album på  grund av Trevors bortgång men oj vad jag hade fel. När jag recenserade albumet Into The Wild skrev jag att det här är det bästa albumet på år och dar. Nu då jag lyssnat på Outsider måste jag säga att det här albumet är i samma klass som Sea Of Light!

 


Category: Recensioner

Laneys-Legion-omslag250Laney’s Legion består av riktigt bra musiker eller vad sägs om Chris Laney, Rob Marcello (Danger Danger), Mats Vassfjord (Grand Design) och Patrik Jansson (Helsingland Underground). Debutplattan med Laney’s Legion är en härlig flört med den melodiska rock som jag bara älskar. Konstigt nog får jag vibbar från så udda band som Tindrum och Nickelback då jag lyssnar på albumet. Givetvis är det mer 80-tal än moderna toner men det tror jag alla förstår. Det är i och för sig inte på något vis dåligt utan visar att medlemmarna skiter i att vara intryckta i ett visst fack. Främst uppskattar jag den härligt gungande “Taste Of Your Tongue” och klistermärket “Poptastic“. Förstår man inte hur bra det är så är det bara att fortsätta lyssna vidare för några låtar senare så dundrar en riktigt fläskpannkaka i “Let’s Get It On“. Jag kan bara se ett sätt att visa uppskattning för den låten och det är en burköl och ett rejält strandparty.

Den här skivan kommer med stor sannolikhet att gå varm i sommar. Risken är kanske att den överhettar festivalbesökarna så att de skippar banden som spelar live. Ska jag sammanfatta albumet är det med två ord; Medryckande och nostalgitripp. Givetvis hoppas jag att jag får se och höra Laney’s Legion live nu i sommar.


IMG_36222537932358Då har jag äntligen fått lyssna till en ny låt med Uriah Heep. Det är “singeln” One Minute som nu finns ute för alla att lyssna på. Det är ett typiskt Heep-sound och jag känner återigen härliga rysningar längs med kroppen. Riffet är typiskt för Mick Box och man kan inte klaga på Bernie Shaw och hans sång. Än så länge är jag inte övertygad om denna plattas storhet men det kanske kommer. Nu vill jag bara höra mer!

Lyssna på One Minute här.


Category: Recensioner

TargetTarget är ett “nytt” svenskt band som inom kort kommer släppa sin andra singel från det kommande studioalbumet. Första singeln “Master Plan” är en riktig mumsbit och är något de flesta borde uppskatta om man gillar heavy metal. Själv blev jag glatt överraskad över tyngden bandet fått ihop. Det var faktiskt länge sedan jag hörde något så här bra när det kommer till svensk heavy metal. Soundet är precis så som jag vill ha det och inte så “mörkt” som många band nu vill ha sitt sound. “Master Plan” får mig helt enkelt att vilja knyta näven och ösa totalt!

Target släpper nästa singel redan den 13 Juni och singel nummer tre kommer den 2/9. Albumet är tänkt att släppas den 12 september. Under tiden kommer bandet spela in videos och göra lite annat. Håll utkik efter fler nyheter på mixxx.se samt Facebook.

Target består av;
Peter Eriksson – Sång (ex. Glory)
Mats “Limpan” Lindfors – Gitarr (ex. John Norum)
Totte Wallgren – Bas (ex. Kee Marcello)
Jonathan Johansson – Gitarr
Linus Johansson – Trummor


Category: Recensioner

image
Då har ännu ett år gått och det har varit ett år som varit ganska tufft. Mycket har hänt och personligen har jag vuxit och blivit starkare både fysiskt och psykiskt. Målet att gå ner 5 kg nådde jag med råge och nästa mål under 2014 är att komma ner till 80 kg. Diesel har blivit ett år äldre och oj vad han älskar livet. Finns faktiskt inget bättre än att se honom leva sitt liv.

IMG_2962 IMG_2978

Året började som alla andra år med en vinter som nästan aldrig ville ta slut. Under vintern så var jag på en spelning med W.E.T som nu ska släppas på DVD. Tänk om man får höra min sexiga sångröst i bakgrunden. Det kan ju sluta hur som helst, kanske som i filmen Rock Star ;)wet

Under februari så fick jag äntligen se The Darkness. Jag hade väntat närmare 10 år på att få se dem så lyckan hade nästan inga gränser. En frontman som Justin är det få som kan mäta sig med. En clown och komiker och samtidigt en sjujäkla bra sångare. Februari är även månaden då jag fyller år. Nästa år blir jag 30 och då börjar det nog gå utför. Samma månad såg jag även ToxicRose live för första gången. Jag skrev redan förra året att de skulle bli årets raket och oj så rätt jag hade. ToxicRose har verkligen lyckats ta sig fram genom bruset och det med bravur. Nu väntar jag bara på en fullängdsplatta under 2014.TheDarkness

Andra band som släppte nya album var Gin Lady och Houston. Två band som helt enkelt visar att rutin är viktigt. Två olika stilar men två kanonalbum som de lyckats släppa detta härliga skivår.

Året som har gått har varit mycket “första gången”. För första gången såg jag Gyllene Tider, Black Sabbath, The Darkness, ToxicRose samt Ugly Kid Joe live.image

Det otvivelaktigt mest trista som inträffade 2013 var Trevor Bolders bortgång (Fuck cancer!). Med hans bortgång trodde jag att det skulle bli slutet för Heep. Jag hoppas även att Sweden Rock Festival gör en hyllning till Trevor när Heep spelar. En magisk musiker fick tyvärr lämna in för tidigt.IMG_0480

På det personliga planet har det även varit mycket. Bland annat har jag från och med 7 jan 2014 ett nytt jobb. Bara att ta det steget har varit stort för mig, men ibland måste man hoppa för att lyckas. Amelia tycker rent av jag borde plugga till rektor. Det ligger dock långt fram i tiden, eller? Köpte även en ny stereo och tv under året. Snacka om att slösa pengar på prylar men ibland bara “måste” man. Med nya fönster i lägenheten så slipper man även oroa sig för nackspärr om man sitter på fel ställe.

IMG_2909

Året som gått har även varit ett bra skivår. Listan kommer verkligen att vara blandad men det är bara roligt. Kom ihåg att det här är facit!

1. Houston – II
2. Black Sabbath – 13
3. Casablanca – Riding A Black Swan
4. Enforcer – Death By Fire
5. W.E.T – Rise Up
6. Avantasia – The Mystery Of Time
7. Ken Hensley & Live Fire – Trouble
8. Coldspell – Frozen Paradise
9. Deep Purple – Now What!?
10. Bon Devane – Next To You (ep)

Årets bästa: Jag fick äntligen se The Darkness och Ugly Kid Joe. Det är minnen jag kommer bevara hela livet.
Årets sämsta: Alla som får cancer och som måste lämna in för tidigt. Sämst av allt Trevors död.
Årets mest överskattade: Bon Jovis nya platta. Vilken total glädjedödare. Finns inte mycket som jag skulle kalla på på det albumet. blev nästan provocerad av hur ett så bra band kan sjunka så lågt. Skärpning på nästa album!
Årets mest överskattade 2: Ghost
Årets mest underskattade: Club Asylum som varannan onsdag brakar loss på Anchor. Fler borde hitta dit. Nu snackar jag både band och annat löst folk.
Vad blir 2014 års stora genombrott: Bon Devane tror jag stenhårt på. Får de bara mer tid att spela live kan det bli något riktigt bra.
Vad blir 2014 års stora fiasko: Jag tror att Volbeat på Sweden Rock Festival kommer bli kalkon. Har sett dem innan och det är inte skoj.
Förväntningar på 2014: Nästa år kommer bli spännande. Nytt arbete och nya arbetskamrater. Det kommer verkligen krävas en massa och det ser jag fram emot. När det kommer till musik ser jag fram att se Metallica. Äntligen ska jag få se dem live! Ser även fram emot att höra nya låtar med Uriah Heep. Bandet firar 45 år i hårdrockens tjänst och det kan inte bli annat än tungt.

IMG_7305

 


imageDå har äntligen KillerSmile släppt sitt debutalbum som fått titeln “Overpower”. Det är med ett smil på läpparna som jag öppnar cd-fodralet då jag vet att det här är en dröm för alla i bandet. Givetvis är det även en härlig stund för mig då jag följt bandet sedan jag flyttade ner i februari 2007.

Albumets öppningsspår är samtidigt plattans titelspår och är en svängig historia som knappast låtar lyssnaren slappna av. Det är bra drag och eftersom jag tittat på musikvideon ett antal gånger så ser jag kanoner lite överallt. Dancing on Your Grave tar vid där Overpower slutar och det är tunga riff och rå sång från Patrik. Det räcker gott med ca 2,30 min och jag kan se mig ösa vid scenen nästa sommar.

Tredje låten har titeln To Hell And Back Again är för mig en härlig Megadeth tribut och det är bara positivt i mina ögon. Efterföljande Queen Of Hearts känns som låten man vill lyssna på en ljum sommarnatt i en Volvo Amazon och då gärna med en dam i knät. Det är så jag minns Love, Bo, Einar och Patric under mina första år i Stockholm. Jag bugar och tackar för svänget! Även Neverlasting, albumets sjätte låt, tycker jag har typiska Megadeth-drag. Den är dock inte lika bra som To Hell And Back Again, även om den har sina stunder. De två efterföljande låtarna, Where We Go To Die och Dead Again, är båda råa och har härliga riff. Det är dock något med låtarna som inte riktigt vill lyfta för mig. Uppskattar dock det überhärliga gitarrsolot i Where We Go To Die som jag önskar fick vara längre. Är en sucker för såna och jag hoppas Einar får chansen att spela det en minut längre då bandet står på scenen. Avslutande Demons Of Dust får man väl säga är skivans lugnaste spår och har begåvats med skivans bästa gitarrsolo. Hade dock inte klagat om soundet fått vara lite ruffigare, lite mer öken helt enkelt.

Som helhet är jag mer än nöjd med albumet. Det är hårt och det är härligt skitigt på sina ställen. Jag är inte det minsta förvånad att skivan förärats med hela sju poäng i Sweden Rock Magazine! Allt som allt en härlig skiva med 8 välkomponerade låtar. Hatten av till KillerSmile för att inte spela in fler låtar!


Category: Recensioner

imageDå har jag äntligen fått lyssna på debut EP:n med Berggren Kerslake Band och jag kan konstatera att den håller måttet. Det har varit en lång väntan och inledande Walk Tall ger mig ren njutning. En låt som andas och känns som hård rock ska låta anno 2013. Det är lagom med tyngd och man kan nästan känna på Lee Kerslakes lycka av att äntligen ha fått släppa en ny platta. Efterföljande låt är helt klart bäst på ep:n. Super Sonic Dream är den hårdaste och snabbaste på debuten och man skulle kunna tro att delar av den är skriven på ett Heep-album. Efter denna speedkula är det dags att dra ner på tempot rejält i låten My My, som kan ha varit bättre. Det är inte riktigt min kopp av té men den funkar bra en kylig decemberkväll. De två sista låtarna, Free och Born Again, är också de bra. Bäst av de två är Born Again som driver på i ett härlig tempo i slutet. Nästan så att man önskar den va en minut längre med ett ännu längre avslut.

Nu hoppas jag många tar sitt förnuft till fånga och köper skivan. Ynka 32kr på iTunes för en riktigt trevlig platta. Jag må vara färgad men Lee har fortfarande krut i sina trummpinnar och det är få som har samma sväng. De andra i bandet, inte minst Stefan Berggren, gör också ett hästjobb. Kanske kommer man ha turen att få se dem live nästa år. Varför inte ett tidigt gig på Sweden Rock Festival? Kan festivalen boka Electric Banana Band kan de mycket väl boka Berggren Kerslake Band!

Nu väntar vi bara på “The Sun Has Gone Crazy” som släpps nästa år. Det blir bandet debut-cd. Men nu får vi njuta av “Walk Tall” sålänge och det är inte fyskam.


Category: Recensioner

imageDå har jag äntligen fått se Black Sabbath och Ozzy på scen. Givetvis är det lite trist att det inte är med Bill Ward, men 3/4 får helt enkelt duga gott. Även första gången jag besökte Friends Arena och till min lycka är ljudet inte så uselt som många sagt. Ljudet är faktiskt helt ok!

När bandet väl går på så är det med en av de bästa metallåtarna som skrivits, nämligen War Pigs. Den knockar mig varje gång och att få höra den live är en dröm. Även de tre efterföljande låtarna är klassiker och publiken är verkligen med på noterna.

Första nya låten från 13 blir Age Of reason vilket är en tung sak. Känns nästan som den kunde ha varit skriven på 70-talet. Så bra är den! Black Sabbath är ett tajt gäng gubbar och även om det är en dag på jobbet så känns det som om de ger 110%. Konserten rullar vidare med N.I.B., som måste sägas är kvällens höjdpunkt. Geezers bas formligen väller ut brutala toner och är man inte glad efter den låten kan man dra nåt gammalt över sig.

Som vanligt så måste band envisas med förbannade trummsolon! Finns det något som dödar en konsert 99/100 gånger är det just dessa värdelösa solon. Det är tur att Iron Man suddar ut minnet snabbt. Avslutningen är fantastisk och Black Sabbath är faktiskt vitalare än vad jag förväntat mig. Spelningen på Sweden Rock nu i sommar kommer bli magisk.

Setlista:

War Pigs
Into the Void
Under the Sun/Every Day Comes and Goes
Snowblind
Age of Reason
Black Sabbath
Behind the Wall of Sleep
N.I.B. (Preceded by “Bassically” Geezer Butler bass solo)
End of the Beginning
Fairies Wear Boots
Rat Salad (Followed by Tommy Clufetos Drum Solo)
Iron Man
God Is Dead?
Dirty Women
Children of the Grave
Encore:
Paranoid (Sabbath Bloody Sabbath Intro)


Category: Recensioner

imageUgly Kid joe och Skid Row är två band som under början av 90-talet var otroligt stora. Skid Row har väl mest legendstatus men frågan är om inte Ugly Kid Joe numera, med nya plattan, har tagit över tronen i alla fall i Stockholm. Jag hade höga förväntningar på kvällens spelning även om jag hade lika mycket energi som en död sill pga en veckans förkylning.

Ugly Kid Joe gjorde dock så min energi gick igång. Det är mycket svårt att sitta still då man får höra hits från tiden man själv va 7 år gammal. Det är som om bandet konserverat formen från de gamla vhs-kassetterna och nu kastar den i ansiktet på oss i publiken. Extra krydda blir det då jag och David får sjunga med i mikrofonen på Goddamn Devil. Det är sånt som verkligen gör att man kommer komma ihåg denna spelning för all framtid. image

Skid Row är nästa band ut och även de är taggade men publiken sviker ganska så markant. Det är inget fel med låtarna, tvärtom, men jag tror många är mentalt utpumpade efter Ugly Kid Joe att de inte riktigt orkar ladda om. Till låten I Remember You brister jag dock ut i tårar för de vänner som tyvärr inte är i livet idag. Den låten påminner mycket om vissa helt enkelt. Båda banden gör det bra och när Skid Row går av efter sista tonen av Youth Gone Wild så är det med ett leende som jag går vidare i livet. image

Som extra plus är att jag hinner snacka med både Cordell Crockett och Whitfield Crane innan man åker hemåt. Det kändes mycket stort.

Ugly Kid Joe

Intro
V.I.P.
Neighbor
C.U.S.T.
Panhandlin’ Prince
So Damn Cool
No One Survives
Devil’s Paradise
Cat’s in the Cradle
I’m Alright
Milkman’s Son
Goddamn Devil
Everything About You
Ace of Spades

Skid Row

Let’s Go
Big Guns
Makin’ a Mess
Piece of Me
18 and Life
Thick Is the Skin
In a Darkened Room
Kings of Demolition
Psycho Therapy
I Remember You
Monkey Business
Slave to the Grind
Youth Gone Wild


imageÅterigen har Casablanca släppt ett album som utan tvekan kommer att snurra många gånger i min bostad. Bandet, som i media klassas som supergrupp, har sedan debutsingeln “Downtown” haft en spikrak väg uppåt. De gör nog ingen besviken med den här skivan. Soundet är hårdare och ruffigare. öppningsspåret “The Giant Dreamless Sleep är något som kommer gå hem i stugorna. Bandets första singel för albumet, “Hail The Liberation, är typiskt för Casablanca. Sväng, gung och bra melodier. Titelspåret Riding A Black Swan är även det en ytterst trevlig bit musik. Finns även andra låtar som jag vill lyfta och då särskilt Some Misty Morning.

Skivan känns verkligen mer genuin och välarbetad än föregångaren Apocalyptic Youth. Givetvis beror det på att bandet fått mer tid ihop, vilket också medlemmarna sagt. Är det något man önskar är det att Casablanca tar sig till Robertsfors och bjuder den bygden på välspelad hårdrock. Vad jag redan nu vet är att skivan kommer spelas ofta. När ni väl spelar skivan, glöm inte att spela den på hög volym.


imageGårdagen bjöd på en härlig kväll med Jocke som började på Zinkens Krog. Kvällen avslutades på Pet Sounds Bar på Skånegatan där House Of Leaf spelade. Är man osäker på vad man ska göra och vet att House Of Leaf ska spela då är det bara att gå dit. Musiken är rock som alla, och då menar jag alla, uppskattar. Det är inte för hårt och det är inte för soft och Leif har en röst som får alla att njuta. Jag har faktiskt svårt att se någon annan sångare som har bredare register.

Även fast bandet spelade helt nya låtar så kändes det som om dessa låtar spelats live flera gånger om. Bäst för kvällen är den avslutande Under The Broken Sky som är en låt som känns perfekt en kväll som denna.

Ett tips till alla som äger en klubb eller bar är att boka in House Of Leaf för en kväll eller två. Kan lova att ingen går därifrån besviken!

Kvällens låtlista:
1 Wrongs To Right
2 Already Missing You
3 Follow The Lights
4 Cold Night Coming
5 Someday Somewhere
6 Everything I Got
7 Steal Your Love
8 Forever And A Day
9 Train Just Left
10 Black And Blue
11 Under The Broken Sky


Category: Recensioner

Dirty Passion har släppt en ny hyllningslåt till Malmö Redhawks. Jag vet inte om det finns några “laglåtar” som är speciellt lyckade och den här är inte heller speciellt bra. Jag saknar en refräng som alla kan sjunga med i. Jag saknar allsångskänslan helt enkelt!

Lyssna på nya singeln här.


Då har jag äntligen fått se Gyllene Tider live och det var en helt ok spelning. Efter en hel del väntan så kom tillslut bandet ut på scenen och levererade hits som inget annat svenskt pop/rockband kan överträffa. Redan den tredje låten,Det hjärta som brinner, får publiken att ösa rejält. Det fortsätter sedan låt efter låt och då Flickorna på TV2 börjar står hela publiken upp och gungar i takt. Man ser kvinnor på närmare 50 år som försöker vara 20 igen. Det är både underbart och lite hjärtskärande. Efter Flickorna på TV2 fortsätter bandet att spela gamla hita en efter en. Publiken är i form även om man hade hoppats på mer ös. Som första extranummer kommer Billy. Billy är precis som Per säger en av de viktigaste låtarna bandet gjort. Billy är mer än en låt, det är en epokgörande låt som alltid får mig att njuta lite extra. Det är nästan synd att bandet aldrig skrev fler låtar med samma kaliber. Innan bandet går av för sista gången spelar Gyllene Tider givetvis Sommartider och sist av allt När Alla Vännerna Gått Hem. Tror inte det finns en bättre avslutningalåt än just När Alla Vännerna Gått Hem.

Det är dock en grej jag stör mig otroligt mycket på och det är att arenataket är stängt! Ja, det är stängt och mycket av känslan försvinner då snabbt. Jag är dock nöjd med spelningen och jag hoppas jag får se sveriges genom tiderna bästa pop/rock akt en gång till. För inte är det Dags att tänka på refrängen!?

Låtlista:

Det blir aldrig som man tänkt sej
Juni, juli, augusti
Det hjärta som brinner
På jakt efter liv
(Dansar inte lika bra som) sjömän
Man blir yr
Marie i växeln
Min tjej och jag
Flickan i en Cole Porter-sång
Tuffa tider (för en drömmare)
Kung av Sand
Flickorna på TV2
(Hon vill ha) puls
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
(Kom så ska vi) Leva livet
Tylö Sun

Encore:
Billy
Det är över nu
När vi två blir en
Gå & fiska!

Encore 2:
Sommartider
Dags att tänka på refrängen
När alla vännerna gått hem


imagePå en hemlig adress i Gamla Stan samlas två medlemmar i Houston och andra insatta i Houston och avnjuter den kommande Houston-plattan. Är inget annat än en kanonhärlig stund!

Ricky Delin har kämpat och slitit hår för att få ihop allt. Skivan har tio spår och det är precis så mycket som en bra platta ska ha. Varken mer eller mindre. Här nedan följer en snabbrecension. Tyvärr har jag inte alla sångtitlar.

Första låten är har ett maffigt synthintro. Gitarr och sång är lika bra som föväntat. AOR från 2013 ska låta så här. Det är tungt, det ör bra.

Låt nummer två har ett maffigt intro vilket en förstasingel ska ha. Är svårt att inte lockas till att svänga på höfterna och sjunga med i refrängen. Den låten här kan vara det starkaste bandet spelat in!

Plattans tredje låt har en stark refräng och det är här man tydligt kan höra hur jäkla pampigt Houston kan och ska låta. Den pumpande basen kommer att höras från många rockhak och från min lägenhet!

Fyran, Talk To Me, påminner lite om Def Leppard och har en släpande början och ett riktigt bra ljud. En stor kontrast till den tredje låten,som nästan lät som metal i slutet. Låten fortsätter med ett skönt halvlugnt tempo med tunga trummor och sång som är väl avstämd.

Låt fem kan nog beskrivas bäst som en låt med Survivor-sound. En äkta jäkla sommar-dänga som handlar om härliga sommarflörtar. Kan nog funka bra även runt en lägereld så som i en Mustang-cab på Route 66.
image
Vill man ha en äkta Houston-låt är låt nummer sex perfekt. Låten “24-hours” skriker Houston och får iaf mig att gå tillbaka till ölhävarnätter på Harry B James. Underbart sound och gitarren är härligt rivig på sina ställen. Det är så här det ska låta om Houston.

Sjunde spåret, On The Radio, är refrängstark. Här har de lyckats hålla Hank Erixs röst lagom i framkant. Synthen är precis så skarp som jag vill ha den. Kanske ingen singelaspirant men den växer!

Är kanske ingen nyhet, men på det åttonde spåret, Loosin’, så fläskas det på med gitarr i introt. Helt klart ett av de tyngre låtarna på albumet. Uppskattas helt klart hos undertecknad.

Näst sista låten är lite av en överraskning. En duett och sånt är något jag finner högst trevligt. Jag får tankar om sommarnätter och en härlig fest med vänner. Svårslagen låt på plattan! Minnah Carlsson gör ett strålande jobb!!

Har man inte njutit nog så är sista låten en maffig jäkla Styx-doftande pärla. En up-tempo låt som avslutar albumet på ett mycket bra sätt. Hanks röst pressas precis så mycket som det behövs. Låten är ett perfekt avslutningsspår!

Nu väntar jag bara på att bandet ska ta världen och främst då USA med storm. Som det känns just nu är albumet en förbättring på många sätt från debuten. Kan knappt vänta på att få höra albumet helt klart och i en bra jäkla stereo!


Category: Recensioner

Bon DevaneDet är inte ofta jag lyssnar på softare musik, men då det kommer till Bon Devane blir det ett undantag. Bon Devane har precis släppt deras första EP, med titeln “Next To You“, och man blir förvånad hur välproducerad musiken är. Det är soft singer/songwriter där musiken helt enkelt får tala. Rasmus lågmälda sångröst passar perfekt och texten förs fram på ett riktigt bra sätt. Även trummorna spelas på ett lågmält och fint sätt även om jag inte skulle ha något emot att se Niklas smälla på skinnet lite hårdare på något ställe bara för att den inte ska bli alltför soft. Jag väntar redan på nästa EP men mest väntar jag på att få se bandet live på scenen. Förhoppningsvis innan höstens regn och rusk.

Jag skulle ljuga om det här är något jag regelbundet kommer lyssna på, men då det vankas balkonghäng eller parkhäng finns en mycket stor chans att Bon Devane spelas. Tillsammans med bandets musik är en riktigt bra Pale Ale det som skapar den perfekta symbiosen. Det här är sommar-pop då den är som mest Södermalm.


Mothers-RuinGin Lady har seglat upp som en av räddarna av nyinspelad rock som låter som det var inspelat på tidigt 70-tal. Med deras andra giv, Mother´s Ruin , visar de var skåpet ska stå. Få band kan idag spela in ett dubbelalbum som håller 70 minuter, men det här är ett sådant band och en sådan skiva.

Inledande spåret, som även är plattans titellåt, är riktigt medryckande. Ett öppningsspår som jag hoppas blir deras nästa singel. Eftersom det här är ett dubbelalbum är det inte evighetslånga låtar som spelats in och det är som tur är inte en ensidig typ av musik. Jag vet inte riktigt vem som är gladast över det, men jag är nog en av de som ler mest åt att kunna höra ett blåsarrangemang i låten “Superlove” samt tunggung på plattans första singel, “Listen What I Say“. Spännande och folkrockiga “I Head For The Mountains” är en klar favorit som jag inte är säker på om den skulle kommit med om det här endast varit ett vanligt enkelalbum. Andra låtar som får kroppen att börja svänga vilt är “Rockin’ Horse“, som inte ber om ursäkt för sitt flörtande med hederlig rock n roll samt “Oh, Sweet Misery” som har härligt distade riff från Jocke Karlssons gitarr.

Jag har tidigare skrivit att Gin Lady ibland kan låta som  Rolling Stones och det står jag fast vid men bandet kan också låta som Mott The Hoople och jag kan ge mig tusan på att en och annan minut har spenderats till att lyssna på Jericho. Den här skivan är helt enkelt fylld med låtar som skulle kunna täcka upp musik från slutet av 60-talet till sent 70-tal. Med Magnus Kärnebros sång och Klas Holmgrens finstämmiga och mullriga hammond samt resten av bandet kan det här mycket väl lägga sig på 2013 års topp 10.

Gin Lady  kommer med största sannolikhet inte få några radiohits, men musiken kommer att spelas långt efter att Lady Gaga, Takida och andra band och artister trillat av pinn. Som extra grädde på moset finns detta dubbelalbum som vinyl och det är ju inget man får missa!


imageDe La Cruz är nog ett band man måste hålla på minnet. Med debuten Steet Level är det ingen tvekan om att bandet från Australien är här för att stanna. Inledningen och tillika titelspåret är så mycket sleaze som man kan önska och jag är säker på att många band som var stora under åttiotalet skulle vilja sno soundet. Detär lekfullt och jag kan se bandet knäppa upp öl då de spelar låtar som Girls Go Wild, Turn It Up och S.E.X. i replokalen. Det här är en debut som låtar som den är inspelad under 1986 och det gör mig inte på något sätt ledsen.

Jag är absolut säker på att Steet Level kommer att spelas på rockhak som Crazy Nights och på badstränder nu i sommar. Det är klyschigt och det kan säkert uppfattas som barnsliga men vad gör det då det låter bra? Jag ger De La Cruz högt betyg och jag kan bara hoppas de kommer till Stockholm så snart det bara går.


Category: Recensioner

Då har äntligen Gyllene Tider släppt sin första singel från sitt kommande album. Titeln på låten är väldigt skum och gör mig smått yr, för jag fattar inte riktigt vad de tänkt på. “Man Blir Yr” är en typisk Gyllene Tider-dänga varken mer eller mindre. Jag har svårt att se hur låten ska bli en klassiker då den inte känns som något nytt och inte heller som något som ger rysningar. Vad jag däremot vet är att den kommer bli en sanslös sommarplåga.

Intressant nog är den här låten mer rock än vad Bon Jovi kommit med på deras senaste album. En annan intressant sak är att den kommande GT-plattan kommer att vara uptempo hela vägen och klocka in på ca 39 minuter. Det bådar mycket gott!


Category: Recensioner

Då har man sett helvetet här i Stockholm. Helvetet är på turné och det är visst tre band som det består av. Crashdiet, Sister och ToxicRose. Klubben är dock inte den bästa platsen för en spelning men det får duga då det är en onsdag. Tyvärr är ju stämningen sådär skoj då ingen starköl serveras och många har jobb dagen efter men det blir bättre efter ett par låtar in i ToxicRose spelning. ToxicRose har faktiskt allt ett band måste ha för att lyckas sticka ut. Image, låtar och publik. Bandet spelar som om livet hängde på en skör tråd och både fejkblod och teknikstrul gör att allt känns så äkta. Det är synd och skam att de inte får mer speltid, för det är de värda.

Sister, andra bandet ut, är helt ok. Tyvärr känns det som de inte riktigt taggat upp inför spelningen. Rutin och inget överraskande alls får mig att gäspa efter ungefär halva spelningen.

Crashdiet däremot är full ös hela tiden. Det är verkligen ett av de bästa livebanden det här landet har just nu. De visar att de helt enkelt är bäst genom att spela klassiker och helt nya låtar. Det roliga är att de nya låtarna får minst lika mycket stöd som de äldre vilket gör mig lite förvånad. Det visar dock den hängivenhet som bandet har bland sina fans och bland sleazefolket i övrigt. Från första till sista tonen är det 100% närvaro och jag hoppas att de kommer till Tyrol nästa vända men då gärna med endast ToxicRose som förband.


Category: Recensioner

TheDarkness

Äntligen har jag fått beskåda The Darkness live och som jag längtat. Efter ett flertal missar fick jag äntligen se bandet bestiga en scen. Till jubel och klapp så startade bandet upp rejält för att väcka publiken efter förbandets katastrofspelning.

The Darkness startar spelningen med Every Inch Of You, vilket funkar riktigt bra. Nästföljande två låtar är Black Shuck och Growing On Me. Efter dessa två kolossklassiker får vi höra ännu en låt från senaste plattan. Efter att Justin snackat och hyllat publiken så är det dags för ett parti med fem låtar från de två första album. One Way Ticket är så bra som man kan förvänta sig och då Justin vill få med publiken i Get Your Hands Off Of My Woman så skämtar han med en i publiken angående dennes sång. Det är sånt som gör bandet så populärt att se live. Att ha kontakt med publiken är lite av bandets adelsmärke.

Justin

The Darkness fortsätter att rada upp hits och när I Believe In A Thing Called Love kokar det i publiken. få band har en sådan klassiker i sin samling av låtar. det är en så klockren låt att alla låtskrivare önskat de gjort den. Som avslutning spelar bandet Love On The Rocks With No Ice. Här spexar bandet rejält. Justin rider på sin bror Dans axlar och efter en stund hoppar han på en i publiken och dennes axlar.

 

Vilken show det var! Ett av de bästa gig jag bevittnat. Synd att det inte är fullsmockat på Tyrol.

Every Inch of You
Black Shuck
Growing on Me
She Just a Girl, Eddie
One Way Ticket
Nothin’s Gonna Stop Us
Get Your Hands Off My Woman
Love Is Only a Feeling
Friday Night
Concrete
How Dare You Call This Love?
Givin’ Up
Stuck in a Rut
I Believe in a Thing Called Love
Encore:
The Best of Me
Street Spirit (Radiohead cover)
Love on the Rocks With No Ice


Category: Recensioner

Jag har alltid gillat att gå på spelningar och älskar spelningar på mindre ställen. Den här gången var det W E T, ett band jag knappt lyssnat på, som lockade. Utan biljett och ingen som helst tanke på hur det skulle bli betalade jag glatt 180 kr i dörren och klev in på Debaser. Som vanligt kom den härliga avloppsdoften som ett brev på posten, men det är lite av charmen med just detta sunkiga spelställe.

wet

W E T som består av folk från Talisman, Eclipse och Work Of Art är inga duvungar och kan sin sak till sanslöshetens gräns. Det finns då en risk att det blir för bra och att det då inte blir någon spontanitet under en spelning. Denna rädsla visar sig vara obefogad då Jeff Scott Soto och resten av bandet skämtar och bjuder på sig själva inför nästan varje låt.

Jag går ifrån spelningen sådär lagom lomhörd och med en känsla av att ha varit med om något, om inte magiskt, i alla fall något väldigt speciellt. Det är trots allt deras andra spelning. Intressant nog spelas denna in för en kommande live-dvd.

Setlista:
Walk Away (Rise Up)
Learn To Live Again (Rise Up)
Invincible (debut)
I’ll Be There (debut)
Love Heals (Rise Up)
Rise Up (Rise Up)
The Great Fall (Work Of Art w/ Lars Safsund sång)
Bad Boy (Rise Up)
Still Unbroken (Rise Up)
Broken Wings (Rise Up)
I’ll Be Waiting (Talisman)
If I Fall (debut)
Shot (Rise Up)
Comes Down Like Rain (debut)
Bleed & Scream (Eclipse w/ Erik Martensson)
What You Want (Rise Up)
Brothers In Arms (debut)

Encore:
Mysterious (Talisman)
One Love (debut)


Category: Recensioner

bonafide

Svensk kött och potatisrock har fortfarande en stark ställning hos mig och resten av befolkningen i landet. Årets sista spelning för mig blev Bonafide och det är sannerligen inte fy skam. Redan då jag dyker upp vid 18:30-tiden så är det köbildning utanför dörrarna. Inte riktigt något jag väntat mig, men det ger bra vibbar.

Bonafide, som till vardags är ute på ständig turné, slänger sig upp på scenen strax efter 20-snåret och jag blir både häpen och glad då de spelar ett set unplugged (6 låtar). Det låter riktigt bra och jag tycker personligen att det är något de borde göra oftare. Varför inte göra en unplugged platta (live)? Det är något som skulle få många att inse storheten i hederlig rock.

Efter en paus, som jag förmodar är för att dricka öl, är det återigen dags för bandet att kliva på scenen. Denna gång med elguror och ännu mer fläsk på bas och trummor. Som avslutning på konsertåret är detta perfekt.

En nyårsraket som smällde av ett dygn för tidigt skulle jag beskriva spelningen. “Fill Your Head With Rock” ekar i min skalle långt senare då jag står inne på Anchor över ett gäng öl, där jag förövrigt träffar på Niklas ännu en gång. Extra plus för att bandet tar sig tid med fansen. Sånt uppskattas, men det tror jag de redan vet.


Category: Recensioner

Oj vad jobbigt det kan vara utan en organist för vissa, men Lee Kerslake och resten av bandet så funkar det bra. Efter en del låtar dyker en person upp och spelar orgel och det är verkligen ett lyft för bandet, som går igång ännu mer.

Bäst för kvällen är bandet då de spelar Heep-låtar. Man märker att Lee känner lite extra för dessa låtar och spelar med stor pondus. När bandet  spelar July Morning är det som om bandet, tillsammans med publiken, lyfter ett extra steg. Lee ler och bandet formligen smäller på med allt som de förmår.
 
Efter spelningen får jag chansen att prata med en hjälte. Lee berättar att han förmodligen aldrig kommer spela tillsammans med Uriah Heep igenvilket är en sak som får mig att bli lite. Hans knä orkar helt enkelt inte med en längre konsert.
 
Mer som vi snackar om backstage är hur spelningarna var under 80-talet samt hur livet som åldrad rockstjärna är. Lee är en älskvärd rockhjälte med båda fötterna på jorden och jag har svårt att hitta en mer ödmjuk människa. En rockhjälte som spelat med Heep och Ozzy är värd all respekt och en bättre lokal.

Efter en lagom snabb start med gig och videoinspelning har mixxx.se äntligen fått tag i ToxicRose helt nya ep. Det här är bandets debut och om vad den är välkommen i hemmet. Efter att ha följt bandet sedan den absoluta starten så känns det extra roligt att få ha skivan som en av de första.

Hur låter då ToxicRose? En blandning av sleaze och heavy metal är vad som bäst beskriver musiken. På inledande spåret, “A song for the weak“, är kanske den låt jag tror allra mest på och jag kan förstå varför de ville göra en video för just den låten. Bli inte förvånade om ni hör den i radio inom den närmaste tiden, för den har hitpotential. Låt nummer två med titeln “Set me free” är hårdare och helt klart mer rivig. Den är en maffig refräng och den lyfter låten tillsammans med de riktigt välspelande trummorna. Jag tror dock låten vunnit en del på att ha kortats 30 sek. En sak som jag tycker är skönt är att ToxicRose inte är fega med synthen när “Follow Me” startar. Att våga är ofta att vinna och här har bandet nog en vinnare bland de kvinnliga fansen, för det här är en typisk “tjejlåt“. De två avslutande låtarna “Black Bile” och “Fear Lingers On” är nog bandets hårdaste, men för den sakens skull saknas inte på något sätt melodier. På “Black Bile” är sången rå och refrängen väldigt smittande. “Fear Lingers On” öppnar med ett riff man på något sätt känner igen och sången är fortfarande härligt rå. “Fear Lingers On” är perfekt som avslutning på en EP jag ger ett väldigt bra betyg.

Nu är det bara att vänta på att bandet ger sig ut på turné. En turné ihop med Crashdiet hade inte varit helt fel och vem vet vad tomten har i sin påse? Vill man vara säker på att se ToxicRose denna sommar bokar man biljetter till Skogsröjet!


Gin Lady, bandet som vaknade ur Black Bonzos aska spelade på Klubb Nalen i lördags och som de gjorde det. Bandet är tight och det känns nästan ovärdigt att de ska spela på en så liten scen med så få i publiken, men de som är där får uppleva något riktigt bra.

Först ut är låten “Get It On (Saturday)” och det är väl en grymt passande öppningslåt då det just är en lördag. Efterföljande “Lend Me A Hand” är kanske inte riktigt min favorit på skiva, men live gör den sig klart bättre. Sedan kommer något historiskt, nämligen två nya låtar “Listen To What I Say” och “Learning How To Live“. Jag är inte alls besviken då det riktigt dräper av hammond och fläskiga riff. Jag själv häpnar hur de kan spela så tight på dessa nya låtar och än har de inte slutat överraska. Efter denna trevliga överraskning kommer tre låtar som jag nog får se som bandets bästa “Deja Vu”, “Bottom Of The Sea” samt “Blood Sucking Babies“. Spelningen och överraskningarna är dock inte slut där, utan bandet drar av två nya låtar till och det får mig verkligen att önska nya skivan redan finns att köpa. Titlarna på dessa två låtar är “Shine On” och “Mothers Ruin“.

Jag går hem helnöjd och är extra nöjd att bandet skippar att spela deras lugnare låtar. Gin Lady är ett rockband och ska då självklart fokusera på det som de gör bäst, nämligen att vara stenhårda!

Jag avslöja att Mats Rubarth var mycket imponerad men ansåg fortfarande att Casablanca var snäppet bättre. Varför inte en gemensam turné? Hade nog lockat en hel del nya fans åt vardera håll.


Då har äntligen ToxicRose släppt sin debutvideo! Låten är “A Song For The Weak” och det finns en chans att detta kan vara årets bäst gjorda video. Det är ingen mindre än Patric Ullaeus som filmat denna video. Han har tidigare arbetat med In Flames, Hammerfall, Europe mfl.

Videon är väldigt bra gjord och jag måste säga att grabbarna ser riktigt grymma ut. Jag undrar fortfarande var de får tag i sina scenkläder. Bara det att ha en suspensoar med nitar för tankarna till W.A.S.P., medan musiken har tydliga influenser av både sleaze och metal.

Jag måste säga att “A Song For The Weak” är något jag aldrig riktigt hört förr. Killarna i ToxicRose har verkligen fått till det med den här låten och jag ger mig tusan på att låten inom en snar framtid spelas på radio. Det är i alla fall min uppgift att fler ska upptäcka den lite tyngre sleaze/metal scenen.

ToxicRose är här för att stanna!


Category: Recensioner

DUST bevittnades under lördagskvällen då de framförde en exklusiv spelning på Hellbar. Efter en liten försening på sidådär 45 minuter så kom de i alla fall igång och jäklar vad de rev lös riff och riktigt skön hårdrock. Bandet, som just nu spelar in en kommande skiva, har aldrig tidigare spelat live med dagens sättning så det var nog lite nerver med i det hela. Konstigt nog såg man inget av detta då de stod på scenen. Fullblodsproffs och endast glada miner var det man kunde se från golvet.

Jag har inte setlistan och jag kan inte låttitlarna, men jag kan säga att DUST mycket väl kan bli 10-talets Badlands. Med det menar jag att det låter sjukt mycket 70-tal men det är hårdare och tuffare. Jag kan höra influenser av Rainbow, Thin Lizzy, Led Zep och en hel drös med annat godis. Ett extra plus till att bandet rev av en härlig och ursinnig cover på Uriah Heeps klassiker Stealin´. Det uppskattades nog av alla som var där.

Enligt Dr. Rock är en viss Ken Hensley sugen på att spela på skivan och då kommer låtarna bli magiska. Jag kommer givetvis att köpa skivan och det kommer att komma en recension här på bloggen.

Sist vill jag bara säga att det var en kanonkväll och jag hoppas man kan se DUST snart igen.


Category: Recensioner
November 2017
M T W T F S S
« Oct    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930