Category Archives: Recensioner

Då har den nya skivan med KISS släppts och många har faktiskt höjt albumet till skyarna. Eller vad sägs om betyget 4 i både Expressen och Aftonbladet!?

Själv är jag också väldigt positivt överraskad. “Monster“, som skivan heter, börjar stenhårt med en typisk Stanley-sång. “Hell or Hallelujah” är en bra öppning och efterföljande “Wall of Sound” med Simmons är kanske skivans bästa låt. Låten kommer sannolikt bli grym live (om den nu spelas).

Skivan bara fortsätter att mala på och när man kommer till “Eat Your Heart Out” är jag övertygad att skivan är klart godkänd. KISS är tillbaka och har på många sätt kastat bort 80-talets glitter och satt på sig de gamla scenkläderna.

Skivans bästa refräng hittar man på “Take Me Down Below“. En riktigt trevlig låt som mycket väl kan vara en sång som bandet hittat långt ner i demolådan från 70-talet. Det är jag väldigt tacksam för.

Finns det då något negativt? Ja, skivan saknar den där riktiga klassikern. Det vill säga en låt som kan komma att nynnas på av många efter att de lyssnat. Omslaget måste även beskrivas som det fulaste KISS någonsin släppt ifrån sig. Vem tyckte detta var en smart idé. Men det är också skivans fördel. Konstigt men så är det. Vad som är skönt att de inte satsat all sin energi på allsångstexter utan fokuserat på låtarna och albumet i helhet.

Skivan är den bästa sedan Revenge och det ger ett väldigt trevligt betyg i min bok. Hoppas att de fortsätter i samma stil på deras framtida album, för inte kan KISS sluta spela nu efter detta riff-monster.


Category: Recensioner

Ur askan efter Black Bonzo ( ett av de bästa svenska banden under sin levnadstid) steg Gin Lady upp och visde att allt går att fixa. Debutskivan med Gin Lady bjuder på en hejdundrande musikfest för den som uppskattar musik med tydliga influenser av Heep, Purple och andra härliga band från en svunnen tid bland annat tycker jag mig höra Bloodrock. Jag kan redan nu höra hur Mick Box frågar sig hur ett band från Skellefteå kunnat sno hans tilltänkta riff till en kommande skiva.

 

Debutskivan med Gin Lady bjuder på 9 välljudande spår där alla sticker ut på sitt eget lilla vis. Öppningsspåret “Rebirth” fångar mig direkt och jag tycker mig höra lite Rush-influenser i introt. Låten svingar vilt och vackert mot mina öron och nästa spår, med titeln “Get It On (Saturday)”, tar ett krafttag runt kroppen. Här är ett spår med full och härlig kraft och Magnus Kärnebro sjunger som om hans liv hängde på det. Med låten “Lend Me A Hand” tycker jag bandet går tillbaka till ett skönt och avslappnat sound där man kan känna hur bandets hammond får hela bandet att förflyttas till det sena 60-talet/tidiga 70-talet, låten övergår till den pulserande “Deja Vu” som får vilken människa som helst att svänga på kroppen.  “Deja Vu” är helt klart  en favorit på albumet . Har folk lite vett så kommer denna klassbit till låt att spelas på många radiostationer inom den närmaste framtiden. Hammond och gitarr i en sann symbios och med den pulserande rytmsektionen kan detta utan tvekan vara årets låt. Första sidan på albumet avslutas med lugna “The Rest“.

 

Har man mot förmodan somnat till avslutningsspåret på A-sidan så får man ett bryskt uppvaknande till B-sidans öppning och den tunga “Bloodsuckin´ Babies“. Det kanske är titeln på låten, men detta påminner om tidiga Alice Cooper vilket inte är något negativt. Det två efterföljande låtarna, “Bottom Of The Sea” och “Confrontation Shakedown” är ren musikalisk njutning med tyngd och otrolig känsla för melodier. Jag kommer inte att bli ledsen om dessa två låtar bakas ihop ett en enda lång då man får uppleva Gin Lady live. Jag tackar ödmjukt Joakim Karlsson för fina gitarrsolon med resten av bandet för att ge mig sanslösa Heep-vibbar. Avslutande “Hold On” är en drygt sju och en halv minuts resa till det lite mer progressiva landskapet men passar verkligen som avslutning. Allt som allt skulle jag vilja påstå att detta sannolikt är årets album och då snackar vi om hård konkurrens från andra. Bandet har förfinat soundet från Black Bonzo tiden och vaskat fram något som i en rättvis värld kan betecknas som en fulländad debut. Nu väntar jag bara på spelningar så man får uppleva herrarna live.


Category: Recensioner

En fördel då man åker en ganska så lång bit till jobbet är att man får en chans att lyssna på musik. De senaste dagarna har jag lyssnat på Skid Rows samtliga album. Jag har nu tänkt göra en redovisning av de betyg jag skulle vilja sätta på dessa album. Men först vill jag säga att alla post-Bach belackare att de har fel då de sågar dagens Skid Row. De är fortfarande in your face med musiken och jag tror faktiskt att båda parter mår bättre av att inte se varandra.

Betygen dårå. Ja första och andra albumet är solklara toppar med givna högstabetyg. Subhuman Race får dock endast ett medelbetyg och är nog bandets sämsta. Vad de tänkte med det släppet är svårt att förstå. De två med Solinger på sång får båda helt ok betyg. Bandet känns på dessa skivor fortfarande hungriga, men det är Revolutions Per Minute som är denna sättnings vassaste giv. Har skrivit om den skivan för ett tag sedan och den är verkligen sanslöst rivig.

Hade varit trevligt att se dem i dagarna men det går tyvärr inte.


Jag ska inte sticka under stolen med att jag är ett tvättäkta fan av bandet, men för den sakens skull betyder inte det att jag inte förstår att Uriah Heep också kan vara mindre bra vissa dagar. Detta var dock ingen sådan kväll! När bandet stiger ut på scenen så sprutar det av energi och de som befann sig på Debaser Slussen och inte sett bandet förr fick nog en smärre chock. Även jag, som sett dem ett antal gånger, tyckte mig se att de var mer taggade än på länge och klart mer än då jag såg dem sist på Sweden rock festival. Inledande låten “I´m Ready” var blytung och Trevor Bolders basspel och Mick Box gitarrspel visade inga som helst tendenser på att vara trött. En kavalkad av hits spelades denna kväll men jag bara myste då bandet spelade “Rainbow Demon“, men tung och släpande låt. Den kändes lika modern nu som den förmodligen gjorde 1972 och jag kunde se hur Mick Box formligen lyste då han drog igenom solot.

Givetvis vill jag höra nytt med bandet jag älskar, men tyvärr väljer de inte riktigt de spår jag önskat. Låtarna “Money Talk” och “Nail On The Head” är inte favoriterna på den annars så stabila skivan “Into The Wild“. Jag hade verkligen hoppats på andra låtar från skivan. Efter “Money Talk” var det ett trumsolo, vilket i sig inte var så upphetsande, det som däremot var grymt var Russells sanslösa slagkraft då han spelar. Wow säger jag bara.

Att Uriah Heep inte kan sluta spela sina klassiker är självklart och lika självklart är att man njuter då de spelar “The Wizard” och “Gypsy“. I mellan dessa två låtar spelar bandet titelspåret från senaste skivan och herrejösses vilket drag! Aldrig har jag sett en publik bli så chockad och ett band så glad över den responsen de får.

De avslutande tre låtarna är låtar med så sjukt bra drag. Den första av de tre är “Free n Easy“, där bandet drar upp tjejer på scenen. Självklart kastar jag upp min kära fru där. Duktigt avundsjuk men ändå glad öser jag på medan de spelar den låten. Som avslutning slänger bandet iväg “Easy Livin´” innan de säger hej då och går ner från scenen.


Category: Recensioner

Casablanca har sedan de bildades varit ett band jag vurmat för. Deras svängiga partyrock med tydliga tentakler i 70-talets rock fäster sig likt en förälskelse. Ny har de kommit med ett debutalbum med titeln “Apocalyptic Youth“. Släppet är ett av årets höjdpunkter för mig och visst blir jag klart nöjd då jag lyssnar på skivan. Skivan sparkar igång med titelspåret och det är sannerligen en bra start. Jag kan redan nu se framför mig publiken som en vild och galen smet då den framförs. “Deliberatley Wasted” är låt nummer två och svänget finns kvar och Ryan Roxie har hittat rätt med alla möjliga riff och Josephine Forsman smäller på med trummorna. Ibland känns det som om just Josephine saknar Sahara Hotnights tuffare dagar.

Den tredje låten på albumet har hängt med en lång tid . Låten heter “Downtown” och måste vara bandets signaturlåt vid det här laget. Fattar man inte vinken med just denna låten så borde man helt enkelt söka sig till en annan typ av musik. Låten osar av fest och en kall öl. Tyvärr håller inte hela skivan rakt igenom. En låt jag inte kan riktigt greppa är “The Juggler“. Vet inte riktigt vad som känns fel, men det kan vara att partysvänget är som bortblåst i och med den låten och vem som kom på att de skulle ha med den låten borde ha tänkt om.

 

Det är tur att låtar som “Rich Girl” och skivans absoluta topplåt “Love and Desperation” rättar till misstaget med “The Juggler“. Just låten “Love and Desperation” får mig att spontanle. Den är verkligen så bra! Drivet är maximalt och jag är 100% säker att låten kommer att få många tonårsrebeller att go bananas!

Resten av skivan löper på i ett mycket trevligt tempo och då jag hör sista tonen i låten “A Lifetime On The Run” är jag säker på att denna skiva kommer att bli en framtida klassiker i min cd-hylla. Vad jag dock kan sakna är fler nya låtar på skivan. Har man deras EP så har man hört ett antal av de låtar som finns på albumet, men det är kanske bara jag som tänker på det?

 

Personligen  tycker jag Casablanca fått ihop en riktigt trevlig skiva som jag verkligen gillar. Vill man ha en skiva för sommarens fester och festivaler är “Apocalyptic Youth” given. Nu hoppas jag bara att bandet inser sitt värde och snabbt bokar många festivalspelningar. Josephine Forsman borde visa  grabbarna i bandet hur en norrländsk festkväll går till. Så boka spelning i Umeå så lovar jag att jag kommer dit.


Category: Recensioner

Då var man tillbaka i gängorna sedan man besökte Anchor igår. Gårdagen bjöd på väntad show av Revolution Riot, dvs. fartfylld rock n roll! Svårt att ens yppa något negativt om deras spelning mer än att den var för kort. Hade hoppats på en längre spelning, men man får vara nöjd med det lilla de spelade. Fortfarande helt obegripligt att inget bolag har gett dem ett skivkontrakt igen. Bandet är samspelta, ja till och med deras inlånade trummis känns väldigt given i laget. Undrar hur Tommie Riot ska kunna ta tillbaka stolen från sin bror? Nu hoppas jag på fler spelningar med Revolution Riot, i alla fall minst en gång varje månad. Det är både de och vi värda.

Andra bandet, Panama, var kvällens “huvudakt“. Hade stora förhoppningar efter att ha lyssnat på deras demos på deras hemsida. Jag vet inte om jag hade för stor förhoppningar men spelningen steg aldig upp till den väntade nivån. Instrumentalt var det inga problem, då grabbarna i bandet vet hur man gör. Nej, det var något med sången som inte riktigt ville fastna. Tåve sjöng med sin väldigt specialla röst, men det var som om hon inte vågade klämma i rejält och allt föll ibland ganska så platt. Att enbart vara sexig och snygg på scenen kanske funkar för vissa men jag vill ha mer av en frontfigur. Jag hade, dum som jag är, förväntat mig en sångerska med samma klös som Liv i Sister Sin. Hoppas bandet fortsätter skriva låtar som “Talk Of The Town“, som faktiskt sätter sig som ett smäck. Sedan kanske jag är skadad, men varför inte börja med “Panama” för att få igång publiken direkt istället för att avsluta med en sådan partyklassiker?

Nu väntar ett nyårsfriande och vill man se Panama live är det bara att bege sig till Harry B James på nyårsafton. Är ni sugna på välspelad sleazerock är det där ni ska vara.  Själv ska jag bege mig norrut och fira nyår.


Category: Recensioner

Ingen har väl kunnat missa svenska AOR-monstret Houston. Dels har jag hyllat dem men jag är knappast ensam om detta. Bandets debutplatta fick sanslöst bra recensioner och bandet har tagit Europa med storm. Hyllade spelningar i Sverige och UK har radats upp. Nu är det dags för nästa släpp från Houston, men det är tyvärr ingen riktig uppföljare. Relaunch är nämligen till stor del en coverplatta men den är bra! Öppningsspåret “Runaway” är en klassisk AOR-pärla från Dakota. Nästan så jag uppskattar denna mer än orginalet. ”Carrie” (Michael Bolton) och ”Brief Encounter” (Airrace) är två, i mitt tycke, fantastiska låtar som Houston gör mycket bra. Hank Erix får verkligen glänsa på ”Brief Encounter”. Hans sångröst passar som en mutter på en rymdkapsel på just denna klassiska Airrace-låt.

Det är roligt att Mark Mangold får gästa på “Don’t You Know What Love Is” (Touch) som är en låt som jag tyvärr inte riktigt fastnar för. Kan bero på att den inte riktigt når upp i den standard jag vet att bandet besitter. Vad som däremot får mig att bli klart gladare är den nya låten “Without Your Love” där Hank Erix och Elize Ryd gör en duet. Låten får mig att känna mig som en nattsuddare på vägen i midnattsolens land. Kan verkligen tänka mig att vrida upp volymen då jag kör bil under en natt i norrland. De två sista låtarna på detta minialbum är akustiska versioner av “Truth Slips” och “1000 Songs” och jag tror banne mig att “Truth Slips” skulle kunna bli en klassisk ballad om bara backningen från bolaget och radio finns. Hanks sångröst är sårbar och vacker. Jag önskar, nej kräver, att denna låt spelas live då jag ser Houston live nästa gång! Allt som allt är detta verkligen ett album väl värt att köpa. Inte lika bra som debuten, men helt klart nära. Relaunch kommer att finnas på min lista över de bästa albumsläppen 2011! Är det någon invändning jag har så är det att skivan är för kort och saknar fler nya låtar, men det kommer 2012 skulle jag tro.


Category: Recensioner

Det är väldigt ofta Uriah Heep släpper ett livealbum numera. Sedan starten 1970 har bandet släppt 17 livealbum! URIAH HEEP – “Live From Armenia” (Frontiers) är den senaste i raden och den bjuder faktiskt inte på så mycket nytt men det är det fjärde livealbumet som släpps med dagens sättning.

Det som är nytt är att bandet släpper ett livealbum från just Armenien, men annars är det så gott som det gamla vanliga man får då man lyssnar till “Live From Armenia“, dvs en bra upplevelse och en stund av klassiska och nya Heep-pärlor. Skivan kickar igång med den mycket kraftfulla och instrumentala låten (nåja, nästan iaf) “Wake The Sleeper“. Trodde man innan att Heep var slut så är detta en bra väckarklocka. Skivan fortsätter med två andra låtar från albumet Wake The Sleeper innan man tar tag i en klassisk låt som “Stealin´” och låtar som “Gypsy” och “Look At Yourself” är grädde på moset. Slutet av skiva ett har tre av låtarna från Wake The Sleeper där den som gör sig bäst “What Kind Of God“, en episk låt som gör sig bättre live än på studioalbumet. Man märker dock att publiken inte är lika vilda som under de klassiska bitarna.

Skiva nummer två startar med en klassiker av högsta rang, nämligen “July Morning” och man märker att bandet njuter av att spela denna låt live. Hela den andra skivan är fylld med klassiker och avslutas med “Lady In Black“. Det som gör mig mest glad är att bandet dammar av en riktig pärla från Lawton-eran,  “Sympathy“, och Bernie Shaw gör ett riktigt bra jobb på just den biten och jag inser att låten är makalöst tung då den spelas live. Som avslutning vill jag påstå att Uriah Heep är det mest vitala av de gamla dinosaurierna vilket märks då de spelar live. Få band med över 40 år på nacken orkar hålla på som de gör. Jag är full av beundran och hoppas att på nästa livealbum få höra klassiker som “Weekend Warriors“, ” Night Of The Wolf” samt “Dreammare“.

Skivan släpps den 23 september och vill man så finns även en DVD att köpa eller om man vill en bra box med 2CD + DVDn i ett.


Då har jag lyssnat på den nya liveplattan, “Live In Black“, med JORNJörn Lande har en sångröst som många vill ha. Tyvärr är hans scenpersonlighet lika spännande som en gråsten med mossa på, men det är ju en annan historia. Så därför är jag inte ett smack intresserad av att titta på DVD:n.

Hur som helst är jag ett väldigt stort fan av livealbum och denna skiva är faktiskt riktigt bra. Visst, de två gitarrsolona som finns med är ju inget som man hetsar upp sig för. Det jag tycker är roligt med skivan är att den är inspelad på Sweden Rock Festival 2010. Jörn själv säger att det var 25 000 pers framför scenen, men jag är nog väldigt skeptisk kring den siffran. Bäst på albumet är den gamla låten “Tungur Knivur” (Worldchanger 2001). Det var den låten som var den första jag hörde med JORN. Sedan uppskattar jag verkligen låtarna “Spirit Black” (2009) samt “Stormcrow” (2006) som gör sig mycket bättre live än på studioalbumen.

Jag är nog den enda som inte alls är sugen på att se detta på DVD, men den följer med om man köper skivan. Mitt tips är att inte titta på den utan istället njuta av sången och musiken på CD:n. Skivan släpps i slutet av denna månad.

CD 1:
‘Road Of The Cross’
‘Shadow People’
‘Below’
‘We Brought The Angels Down’
‘Stormcrow’
‘Spirit Black’
‘The Inner Road’
‘Man Of The Dark’

CD 2:
‘Blacksong’
Guitar Solo (Tore Moren)
‘Tungur Knivur’
Guitar Solo (Tor Erik Myhre)
‘Rock And Roll Angel’
Drum Solo
‘Soul Of The Wind’
‘Are You Ready’
‘War Of The World’

DVD:
‘Road Of The Cross’
‘Shadow People’
‘Below’
‘We Brought The Angels Down’
‘Stormcrow’
‘Spirit Black’
‘The Inner Road’
‘Man Of The Dark’
‘Blacksong’
Guitar Solo (Tore Moren)
‘Tungur Knivur’
Guitar Solo (Tor Erik Myhre)
‘Rock And Roll Angel’
Drum Solo
‘Soul Of The Wind’
‘Are You Ready’
‘War Of The World’

Bonus Material:
‘Song For Ronnie James’ (video)
‘Man Of The Dark’ (video)


Om man klickar på länken nedan kan man läsa om Houston spelning som förband till Cinderella.

“Hank Erix vocals are an AOR dream realling fitting into that Journey/Foreigner mould and with big keyboards and great chiming guitar solos. Erix also reminds us a little of David Lee Roth with the looks of Motley Crue’s Vince Neil.”

Jag känner på mig att Hank Erix får hyffsad skön ego-boost då han läser ovanstående citat.

Nåväl… Läs hela recensionen HÄR


Då har man fått hem det senaste (kommande) släppet från Warrant och det känns riktigt trevligt att man nu kan lyssna på den. Skivan “Rockaholic” släpps i mitten av maj och jag kan säga att den redan nu kan utses som en klar kandidat till årets topp tio. Jag tillhör de som tycker att Warrant är som bäst då de är lite tuffare och lite tyngre, dvs på “Dog Eat Dog“, än det sockersöta och sliskiga som finns på Cherry Pie“.

På “Rockaholic” har bandet fått ett bra sound och ett gäng riktigt trevliga låtar. Jag föll direkt för öppningsspåret “Sex Ain’t Love” och den riktigt mysiga “Dusty’s Revenge“. Rockrökaren “Show Must Go On” lär komma väl till pass under sommarens fester och festivaler (för de som ska på dessa) för den får höfterna och nävarna att svänga loss rejält. Givetvis kan man inte komma ifrån en självklar ballad och på denna skiva heter den “Tears In The City” och passar bra som en låt i slutet av skivan innan avslutningsspåret “The Last Straw” kickar igång, också den en rejäl rockrökare med trevliga gitarrslingor och en refräng som sätter sig som en förkylning på hösten.  Warrant är tillbaka och redo att ta över världen igen, i alla fall om jag får som jag vill.


I går fick jag även hem Overdrive vinylen “The Angelmaker’s Daughter” på blå vinyl samt fullt signerad av bandet. Vinylutgåvan (endast 300 ex finns) är dock annorlunda jämfört med den vanliga CD-utgåvan då det gäller låtar också. Frågan är om jag ska vara dum och öppna mumsbiten eller bevara den i orört skick? Vill man läsa min recension av CD-utgåvan finns den att läsa på PlanetAOR.com.

Låtlista på The Angelmaker’s Daughter. De med * finns endast på vinylutgåvan.

Brand New Sinner *
It’s Not As Easy As It Seems *
Call The Priest *
Show Your Love *
Run Out *
Short Moments *
Angelmaker
In Gut We Trust
To Grow

För den som vill kan man även läsa en intervju med Janne Stark genom att klicka HÄR.


Efter 20 år som band och 11 år efter deras stora genombrott var det då dags att ta farväl av The Ark. Jag har nu förmodligen sett det sista giget med The Ark, om de nu inte återförenas eller att man halkar på dem under sommaren. Som jag sagt många gånger förr så är de riktigt bra live och jag fattar inte riktigt hur de lyckats “undvika” att bli stora i Europa. Ola Salo är kanske Sveriges bästa frontman då han kan ta publiken och allt som hör till under sina, under denna spelning, svarta vingar. Resten av bandet är också de på bästa spelhumör, vilket alltid är ett stort plus i min bok.

The Ark skulle säkert kunnat spela hela natten, om de skulle fått det för Olas glädje kändes så äkta. Det kändes som om de fick extra spelglädje då publiken var riktigt på G och jag måste säga att jag en del gånger trodde att de hade förinspelat ljud då publiken sjöng med. Så bra var de/vi på att sjunga ;) De nu smått klassiska låtarna avlöste varandra som på ett pärlband. Bäst för kvällen var den feta kängan till Kristdemokraterna nämligen “Father Of A Son“, deras genombrottslåt “It Takes A Fool To Remain Sane” den klockrena poprock dängan “One Of Us Is Gonna Die Young” och en av mina favoritlåtar med bandet “Calleth You, Cometh I“. Jag och många många fler kommer att sakna The Ark och deras allt som oftast klockrena spelningar och album. Man märker, då man går igenom setlistan vilka gedigna låtar bandet skrivit genom åren och vilka duktiga musiker The Ark består av.

Nu lägger jag The Ark bakom mig och ser fram emot att lyssna till vad de kommer göra i framtiden. Tack för allt The Ark, tack för alla de låtar ni knåpat ihop och tack för alla de trevliga studer vi haft tillsammans live och på skiva. Ni kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Ni fick bli ett vackert lik!


Skrev recensionen för Uriah Heeps nya platta “Into The Wild” för Rocknytt.se under helgen. Det va riktigt skoj att Ron ville ha min hjälp med det. Egoboost! Läs den här.


 

Uriah Heep är nu inne på sitt 23:e studioalbum i och med “Into The Wild” och detta är nog inte slutet för bandet på något vis. De låter fortfarande hungriga och soundet är tuffare och hårdare än på “Wake The Sleeper” och jag är inte alls besviken att de tagit steget på detta sätt. De låter trummorna och hammondorgeln ta en större plats i ljudbilden och det får skivan att bli maffigare. Det märks att Uriah Heep fått en vitamininjektion med Russell Gilbrook bakom trummorna och det är bra.

Into The Wild” öppnas med en poppig dänga vid namn “Nail on the Head” som för tankarna till Uriah Heeps sena 70-tal och poppiga 80-tal. Denna låt kommer att bli skivans första singel. Skivan tar dock fart rejält med låtarna “I Can See You” och titelspåret “Into The Wild” som ibland för tankarna till då bandet spelade på gränsen till heavy metal. Tyvärr kan Uriah Heep hålla ångan uppe mer än två spår i rad, utan det kommer att inte alls så spännande spår med “Money Talks” där hammondorgeln får bekänna färg på gott och ont (Lanzon är ingen Hensley). Efterföljande “I´m Ready” och “Trail of Diamonds” är riktigt bra de också. Framförallt den smått progrockiga “Trail of Diamonds“, som byggs upp på ett klassiskt snitt med lugn öppning och maffig avslutning, får mig att tänka på klassiska Uriah Heep från deras fornstora dagar. Bandet bjuder även på mid-temporiff i klassisk 70-talsanda i låten “Southern Star“. Sedan är det åter dags för Mick Box & co, som vi är vana att höra dem sedan urminnes tider, med klassiska harmonier med låten “Believe” samt tunggung och hammondonani i “Lost” där man även får njuta av en duell mellan Mick Box och Phil Lanzon. De två sista låtarna på “Into The Wild” är “T-Bird Angel” och “Kiss of Freedom” där den sistnämda är en episk låt i klassisk Heep-ådra. Tycker det är skönt att bandet avslutar en bra platta med en ödesmättad låt som “Kiss of Freedom” för att lugna ner kroppen efter en fantastisk resa tillsammans.

Är då skivan värd alla hyllningar från min sida? Det beror på om man vågar släppa minnen från Uriah Heeps fornstora dagar (läs början av 70-talet) och istället se och höra på skivan som den är, nämligen en riktigt bra platta för att komma från ett så klassiskt hårdrocksband som Uriah Heep. Jag kan med 100% säga att denna är bättre än “Wake The Sleeper” (2008) och nog mycket väl kan komma upp i nivå med den fantastiska “Sea Of Light“.

Låtlista på “Into The Wild”

01. Nail On The Head 4:16
02. I Can See You 4:14
03. Into The Wild 4:21
04. Money Talk 4:44
05. I’m Ready 4:15
06. Trail Of Diamonds 6:28
07. Southern Star 4:26
08. Believe 5:09
09. Lost 4:51
10. T-Bird Angel 4:01
11. Kiss Of Freedom 6:13


Houston levererade på Crazy Nights 5 års fest igår. Bandet, som just nu är AOR-hoppet nummer 1 från Sverige kom sågs och segrade. Hank är en riktigt bra sångare som många redan vet, men jag tycker han förfinat sin scenpersonlighet rätt rejält sedan sist jag såg Houston live. Även bandet har fått nya medlemmar. På gitarr fanns igår två stycken damer, en blond och en brunett, alltså en för tycke och smak ;) Nåväl, tillbaka till spelningen. Det var knökat inne på Harry B James och man kunde riktigt se hur bandet njöt av att spela på deras riktiga hemmaplan. Snart ska de iväg till England och giga loss ordentligt.

De självklara hitsen såsom “Hold On“, “Truth Slips” och “Pride” framfördes med pondus och publiken var med på noterna. Den “nya” låten (den som finns med på Englandsutgåvan av Houston debuten), “Under Your Skin” kändes också riktigt självklar. Skoj att höra något som Hank varit med och skrivit live för första gången. Allt som allt var detta en spelning som var riktigt bra, även om micken strulade i början. Jag är också övertygad om att Houston fick nya fans under kvällen.

Jag är tämligen övertygad att Houston kommer ta Firefest och Sweden Rock Festival med storm och att det kommer ta ett rejält tag innan man kan se dem live på Harry B James igen. Lite synd men klart roligt för  Houston.

Vill också rikta ett stort tack till Dave Laroxx och Nicke som under 5 år satsat allt de har på Crazy Nights! Nu hoppas jag ni satsar för 5 nya år!


Längtat efter något band som axlar manteln och tar efter BULLET och AIRBOURNE, eller har du bara tröttnat på dem? I så fall är det dags att du tar och kollar upp HARDBONE! Det finns inget som heter “kärlek” i deras texter och musiken är AC/DC på droger! Hur jag kunde ha missat detta sanslöst stabila band är konstigt.

Debutplattan Dirty ‘N’ Young är fylld med könsosande rock och luktar bensin!

Låtlista på Dirty ‘N’ Young
01. Booze, Blood, Blackout
02. Demon In The Glass
03. I Sold My Soul For Rock ‘N’ Roll
04. Devil’s Bitch
05. Doin’ Well, Raisin’ Hell
06. Dirty ‘N’ Young
07. Rock ‘N’ Roll Rebel
08. Hellhouse
09. Walking Talking Sexmachine
10. I Don’t Care
11. Unlocked ‘N’ Loaded


Benedictums senaste giv “Dominion” kommer att finnas i butikerna 18 februari. Jag har dock turen att ha fått lyssna på plattan redan nu. Skivan håller bra nivå och man kan på inget sätt säga att den är sämre än deras föregångare “Uncreation” och “Seasons of Tragedy”. “Dominion” skulle kanske rent av kunna vara deras bästa släpp. Från angrepp av öppningsspåret Dominion till den episka Epsilon och akustiska låten Sanctuary, har detta album allt man kan önska sig av Benedictum. Som exkra bonus får vi även en RUSH-cover på Overture/The Temples of Syrinx. Även om jag inte är det största fanet av covers så funkar den helt ok. Visst, inte lika tuff och bra som Rushs egen men ändå helt ok. Vad gäller hela albumet så skulle jag säga att detta är bandets bästa.

Dominion” låtlista

Dominion
At The Gates
Seer
Grind It
Prodigal Son
The Shadowlands
Beautiful Pain
Dark Heart
Bang
Loud Silence
Epsilon
Sanctuary
(Bonus Track) Overture/The Temples of Syrinx (Bonus Track)


Ted Poley igår var som väntat helt sjukt bra! Jag och Amelia möter upp några vänner vid Gullmarsplan innan spelningen och går en hyffsat lång bit i kylan innan vi kommer till Klubben där Ted Poley ska spela. Vi kommer precis in då han och hans band har börjat lira, vilket känns perfekt. Ljudet är förvånansvärt bra för att vara Klubben men tyvärr är uppslutningen inte riktigt det man önskar att Ted Poley ska ha en kväll då han spelar i Stockholm. Det är max 200 personer som betalat för biljetten och nu står inne i lokalen där bandet dammar av hit efter hit.

Bandet börjar med att spela “Horny S.O.B.” som funkar riktigt bra som öppningslåt. Visst finns det bättre, men Ted visar direkt var skåpet ska stå och drar direkt efteråt av “Shot ‘O Love“. Det är dock med tredje låten och den smått klassiska “One Step From Paradise” som publiken vaknar till liv på riktigt. Det enda som drar ner på allt är då bandet spelar den inte allt för kända och inte allt för roliga låten “Sick Little Twisted Mind“.

Resten av spelningen är en enda lång och sanslöst bra låtskatt som bandet öser till oss i publiken och Ted är ett tag nere i publiken och sjunger och fotograferas tillsammans med fans. Bandet radar upp klassiker som bland annat “Bang Bang“, “Under The Gun“, “Feels Like Love“, “I Still Think About You” men innan de tar avsked på riktigt så spelar de två megaklassiker från Danger Dangers storhetstid. Det är klassikerna “Don´t Blame It On Love” och “Naughty Naughty” som får avslita spelningen och det är helt perfekt.

Finns det någon sångare som jag fortfarande tycker håller efter många år och som har glädje, så är det Ted Poley. Han är fortfarande lika “vild” som på de videos jag har tittat på under åren då Danger Danger var som störst. Bäst av allt är att han stannar kvar efter spelningen och singerar skivor mm. En sak han dock aldrig singerat var en ultraljudsbild, vilket han fick singera åt oss ;) Det kommer bli roligt att i framtiden förklara för barnet vem Ted Poley är.


UFO, kultband och klassiskt stenhårda, var som väntat bra då de lirade på Debaser Medis igår kväll. Efter en sanslöst jakt efter någon som ville ha en biljett till spelningen hittade jag efter många om och men en att gå med, det blev min frus lillasyster som efter några öl tyckte idén var bra. Sagt och gjort, vi går dit och väntar på att UFO ska kliva på. Såhär i efterhand känns det surt att man skippade förbandet Paperback Freud för det lilla jag lyssnade på dem verkligen var bra.

Otroligt nog är rösten hos den slitne sångaren Phil Mogg fortfarande bra om än att det märks att han haft ont i halsen nyligt. Det märks väldigt tydligt att bandet gillar att spela de riktigt gamla juvelerna. I’m a loser, Only you can rock me, Love to love, Lights out, Rock Bottom och natürlich Doctor Doctor är klassiker som spelas denna kväll. Även låtar som Mother Mary sparkar rejäl rumpa och publiken är med på noterna. Den som bankar hårdast är Andy Parker (trummis) som jag tror är den som slår hårdast av alla inom rockbranschen. Det jag tycker är lite väl överdrivet är bassisten och hans jäkla viftande med basen. Steve Harris känns nästan som en gammal gubbe i rullstol i jämförelse.

Är ni minsta tveksamma om ni ska se dem eller ej nu i veckan, så är mitt svar att ni SKA se dem om ni har chansen! Svårt att hitta ett mer vitalt band som lirat sedan 1970 (40 år) och som kan det här med att spela gammal och helrätt hårdrock. Som det ska låta och som det ska vara. Svettigt och skitigt!

Om jag inte har fel var det dessa låtar som spelades:

Saving Me
Let It Roll
Mother Mary
Daylight
I´m A Loser
This Kidds
Try Me
Cherry
Helldriver
Only You Can Rock Me
Love To Love
Aint No Baby
Too Hot Too Handle
Lights Out
————
Rock Bottom
Doctor Doctor
————
Shoot Shoot


Igår var det dags. Houston, bandet jag har hyllat en hel del, hade sitt releaseparty på Harry B James och spelade live. Hank och resten av bandet kan inte misslyckas nu. Musiken sitter verkligen som ett smäck och “Hold On” funkar så bra live att man skulle kunna tro att den funnits i 20 år. Vissa kan nog tycka AOR-bandet är lite för mesigt, däribland en viss gitarrist från Revolution Riot, men för den breda massan är detta nog perfekt.

Bandet går på scenen vid ca 23:30 tiden och man kan känna hur spänningen stiger bland alla som är på plats, alla har faktiskt inte kommit in på klubben, innan Hank hoppar upp på scenen. Nyklippt och sådär svärmorsdrömaktig som bara en AOR-sångare får och kan vara drämmer han av ett flertal låtar. Min solklara favorit, “Pride“, känns som om den funkar bäst rent spelmässigt. Det är dock på bandets sista nummer “Hold On” som taket nästan lyfter på klubben, det känns som om detta kan bli lite av bandets “classic hit”. Man kan till och med se ett leende på sångaren i Lizzy Borden då låten spelas, vilket är smått oväntat ;)

Efter giget går jag med ett leende hemåt i natten samt med en riktigt snygg t-shirt…


Fredagens spelningen med Revolution Riot kunde ha börjat bättre än vad den gjorde. Väl inne på Harry B James är det varmt som en bastu och det är fullsmockat, vi snackar alltså samma antal människor som för 2 år sedan. Till råga på allt så är även toaletterna trasiga, dvs INGEN kan pissa eller skita inne på klubben vilket medför rännilar av urin vid garaget som ligger intill. Då väl klubben lagat toaletterna kan Revolution Riot göra entré.

Spelningen är verkligen sådär härligt svettig och skitig som en klubbspelning ska vara. Öl som flödar nerför hals och golv och en sångare som bara osar rock. Bandet spelar thight och publiken är med på noterna och allt eftersom bandet spelar fylls golvet av fler och fler människor. Bandet drar av härliga hits som “Line Rider“och “24/7 Machine” innan spelningen är slut.

Nu hoppas jag att Revolution Riot får ett skivkontrakt så de nyskrivna låtarna kan få spelas på varje förfest, för fest är det i deras musik.


Hur var KISS-konserten igår då? Jodå det var grymt bra men det var som väntat med setlistan som de har just nu men det skulle ha kunnat bli ÄNNU bättre med lite andra låtval.

Kvällen började annars med en massa väntetid vid t-shirtstånden som fanns utanför. Efter 20-30 min så kunde man äntligen få köpa den obligatoriska (?) turnétröjan men min bror fick inte tag i en barn t-shirt vilket va skumt. Hur som helst kommer man in på sin plats och ska då beskåda EUROPE, som förband. Tycker att de gjorde ett ok jobb men skulle ha kunnat göra det ännu bättre om de skippat nya låtar och satsat på givna hits. Förband för mig ska värma upp och göra publiken vild och galen vilket de bara lyckas med sista låten, “The Final Countdown“.

Efter en hyffsad lång väntan kommer KISS in på scenen och levererar en kanonbra öppning med “Modern Day Delilah” och sedan är festen igång och ca 2 timmar senare står man utanför Stockholms Stadion och kollar på ett megafett fyrverkeri.. Betyg på låtarna kommer nedan.

1. Modern Day Delilah ++++
2. Cold Gin +++
3. Let Me Go, Rock ‘N’ Roll +++
4. Firehouse +++++
5. Say Yeah +++++
6. Deuce +++
7. Crazy Crazy Nights ++++
8. Calling Dr. Love ++
9. Shock Me +
10. I’m An Animal ++
11. 100,000 Years +++++
12. I Love It Loud ++++
13. Love Gun +++++
14. Black Diamond +++++
15. Detroit Rock City +++
16. Beth ++
17. Lick It Up ++++
18. Shout It Out Loud ++++
19. I Was Made For Lovin’ You +++++
20. God Gave Rock ‘n’ Roll to You II +++
21. Rock And Roll All Nite +++++

Hela spelningen tog sanslös fart i slutet och det kändes som om de skulle ha kunnat spela hur länge som helst. Synd bara på ett mellanparti som segade ner det hela litegrann.

Men ++++ vill jag ge KISS som denna gången var klart bättre än 2008.


December 2018
M T W T F S S
« Nov    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31